Saker jag önskar att jag hade vetat när jag kämpade

Mitt tips är att kolla upp klinikens statistik på SCB. Många privata kliniker luras då de delar in folk i olika åldersgrupper. Ska man få fram den riktiga statistiken så ska de snitta tvärs av mot antalet utförda behandlingar.

Mitt tips är också om möjligt, att välja en klinik i Stockholm om du bor där, Göteborg om du bor där etc. om detta är möjligt. Ska man välja Umeå och bor i Stockholm uppkommer det alltid extra kostnader i form av hotell, flyg, kost och logi etc. Det är inte säkert att det blir billigare i längden.

Jag var mest rädd för ÄP men med 2 Citodon, Morfin, Syrgas, Bedövning var jag så borta att jag inte mindes något. Be om ordentligt med bedövning, är det riktigt bedövat ska ni inte känna något. Även om jag vet att en del får ont i alla fall.

Mitt tips är också att inte ge upp. För mig gick det på första försöket, men det finns också de som lyckas efter många försök!

     

Min historia snabbt: 5,5 års försök,utredning och totalt 10 pergokurer,totalt 6 misslyckade Ivf försök,1 missfall i vecka 13,adoptionskö i 1,5 år....helt plötsligt spontant gravid och idag äntligen mamma till en underbar pojk på 15 mån.

* mina tips*
*Vänta inte utan sök hjälp
*prata med familj och vänner så dom vet,då slipper man många dumma frågor och kommentarer.
*Våga söka hjälp och prata med nått proffs när allt blir för jobbigt.
*Glöm inte varandra,försök njuta av varandra under tiden.Res och se världen!
*Ge inte upp,under kan ske och om det nu inte kommer ett under så blir det bra ändå

Kram på er alla som kämpar

Jag har försökt få barn genom adoption, IVF och äggdonation. När jag började med IVF var jag över 38 och hade därför inte möjlighet att ställa mig i landstingskön.

Innan jag började den här processen önskar jag att jag hade vetat:

# att svenska och finska kliniker tar långa sommarlov och att man därför förlorar mycket tid om man väljer dem. Det är mycket förarbete att ställa in sin kropp inför behandlingen och det gäller att man kan genomföra ett sammanhängande program utan att sommaren kommer emellan.

# att behandlingsmetoder och utrustning för provrörsbefruktning verkar ligga efter i Sverige och Finland. Då jämför jag med bemötande, medicinering och teknisk standard på kliniker i övriga Europa.

# att klinikerna är överdrivet positiva beträffande oddsen att få barn. De säger alltid att "allt ser sååå bra" ut och verkar förutsätta att det blir en graviditet. Då känns varje misslyckande så mycket värre - trots att procenten att lyckas är ganska låg. Läs statistik på Internet och kräv svar av klinikerna om man kan göra något annorlunda vid nästa behandling (t ex annan medicin, genomgå en undersökning). 

# att klinikerna inte lägger mycket tid på att gå igenom de medicinska förutsättningarna innan man påbörjar behandlingen. Mina första behandlingar var chanslösa eftersom man inte kollat att sköldkörteln var OK och koagulationen normal. Läs därför på i olika Internetforum och stå på dig för att få olika undersökningar.

# att manlig faktor utreds för lite. Säkerställ att mannen får göra de undersökningar som behövs, särskilt om ni misslyckats några gånger.

# att det är mycket svårt att få tag på en svensk läkare när man är äldre och därför inte berättigad till IVF-vård i Sverige. Det gäller att odla kontakter och ha krisplaner om ens egen läkare blir sjuk eller tar semester. När man gör behandlingen på en utländsk klinik är det ändå vissa undersökningar som det är praktiskt att göra i Sverige - och så behöver man recept på mediciner.

# att apoteken så gott som aldrig har de mediciner som behövs för IVF/äggdonation på lager. Var inte ute i sista minuten - och kolla hemma att alla sprutor fungerar (så att inte kanyler saknas/är felaktiga) i god tid. 

# att det tar mycket tid att göra behandlingen med alla läkarbesök och telefonsamtal. Mediciner ska tas flera gånger om dagen på petnoga tider. Man bör ligga ner när man tagit vagitorium - vem kan göra det på jobbet? Dessutom blir man seg och trött av medicineringen.

# att man gör klokt i att ställa sig i adoptionskö så snart man anar att man har fertilitetsproblem och/eller kan tänka sig att adoptera på grund av de mycket långa kötiderna för adoption. Beslutet att adoptera och välja land kan man ta senare. Ett halvår innan det blev vår tur i kön stängde förmedlingen för det land som vi skulle adoptera från, och därefter var vi för gamla för att få fortsatt medgivande, eftersom den äldsta i paret inte får vara över 43.

# att det verkligen inte bara är att "skaffa barn" vare sig med adoption eller IVF/äggdonation. Det finns inga garantier hur mycket möda man än lägger ner.

Tack för en bra tråd!!
Har nu i augusti försökt i två år. MEN opererade bort sköldkörteln i maj pga hypertyreos, så än så länge lever hoppen om att få ett "spontant" plus! I annat fall ska vi ta ny kontakt med gyn i höst.

Astla: mycket, mycket bra!! Hoppas många "nya" tar till sig av allt du skrivit, det skulle spara tid, pengar & energi för mååånga.

Jättebra tråd! Tack till alla som delat med sig av sina erfarenheter!

Lita inte på tidsangivelserna från landstinget. Vi funderade på privat IVF eftersom utredningsteamet sa att IVF-processen skulle påbörjas direkt efter att remissen hade skickats. Den skickades i april. Vi fick komma till IVF-kliniken i januari året därpå. De höll inte vårdgarantin, men det värsta var nog att de som gjorde utredningen påstod att det skulle ske i princip direkt. Det påverkade vårt beslut om att göra privat IVF och onödig tid gick till spillo.

Astla, fantastiskt bra info!!! Absolut sånt jag oxå önskat jag visste innan!

Håller med ovanstående
Astlas inlägg är mycket bra!