Saker jag önskar att jag hade vetat när jag kämpade

Mycket tänkvärt...

Vi har försökt i över ett år nu.

Ska ta det lugnt över sommaren och hoppas... Sen bokar vi utredning i augusti.

Bra råd det med att man är två om det. Är nästan lätt att glömma bort mannen i det hela... Han har ju också känslor och tycker det är jobbigt med.

Mycket bra tråd. Alla tipsen är jättenyttiga! Tack för fint initiativ TS!

Tack för alla tips!

♥ Att tablettbehandlingen var 10 resor värre än IVF!
♥ Att man är långt ifrån ensam och om man pratar om det så finns det förmodligen alltid någon som faktiskt vet hur det känns!
♥ Hur viktigt det faktiskt var att berättar för sambon hur mycket hans stöd betyder, vi har bara blivit starkare tillsammans! 

att inte glömma bort att ta hand om varandra i förhållandet, och gärna gå och prata och ventilera alla kännslor med någon.

jag och mitt ex sörjde på varsitt håll. han tyckte synd om sig själv och var helt ovillig till att prata. jag hade inget stöd alls från honom under våra försök. det slutade inte så bra för oss... inte heller pratade jag med någon annan, utan gick omkring med alla jobbiga kännslor själv och levde på som vanligt inför andra. inget att rekomendera!

Glömde säga att känner man att det finns arbetskamrater man kan diskutera det mesta med kan de vara mera stöttande än man tror, alla på avdelningen där jag jobbar är glada över att jag och maken lyckades till sist och ska få våra tvillingar.

Jag var oerhört naiv när vi började med IVF och kände mig jättemisslyckad när vi varken fick plus eller embryon till frysen. En av läkarna pratade mer som en säljare än läkare både inför första och andra försöket om att de som blev över efter insättning dag 2 skulle långodlas och frysas som blastocyster för att inte alla, utan bara de finaste skulle hamna i frysen. Vi fick inte en enda till frys på 3 försök och i tredje försöket fick vi nätt och jämt till färskinsättning. Inför fjärde försöket snackade jag mig till annan hormonstimulering som gav fler fina embryon, en son och en blastocyst till frysen (som iofs inte blev något syskon, men ändå).
Det jag vill dela med mig av är att kanske inte tro på de allra mest optimistiska prognoserna, men inte heller tro att några motgångar i rad betyder att det är nattsvart kört! Och här på FL hamnar lätt de mest underbara solskenshistorierna och de värsta skräckexemplen.....

- Att få ägg inte behöver betyda dålig kvailté.

- Att man ska basera valet av klinik på medicinsk kompetens istället för lokalisering och trivselfaktor.

- Att första försöket är ett testförsök.

- Att man måste läsa på själv.

- Att det värsta av allt inte är mediciner och äggplock utan den förbannade väntan.

- Att våga berätta för omgivningen och inte skämmas. Gör livet mycket lättare! 

# att man inte skall vänta på att komma iväg till en bra läkare! Efter fem år utan prevmedel och ett halvårs räknande av ägglossningscykler gick jag till lokala barnmorskan för rådfrågning, hon tyckte inte att det var något konstigt utan vidhöll att ett år inte är ovanligt och att de fem år vi inte räknat dagar i stort sett inte räknades... Ett halvår senare tröttnade jag ändå och kontaktade närmaste gynekolog, fick tid två månader senare. Fick sedan börja tempa tre cykler, sedan vänta en och en halv månad på tid igen. Sedan visade sig sambons prov vara kass, vilket medförde att vi skulle behöva vänta till augusti (!!) innan han kunde ta ett nytt prov. Där tröttnade jag rejält och ringde en privat ivf-klinik - en månad senare var vi utredda och klara - jag kan inte få barn igen pga av sammanväxningar!!!! Nu blir det ivf i höst
Hade jag kontaktat ivf-kliniken direkt istället för (den ganska oempatiska och tydligen även okunniga)  barnmosrkan hade jag sluppit ett och ett halvt års sorg varendaste mens... (Efter fem års samliv utan prevmedel borde ju en liten klocka ringa i huvudet på en barnmorska...?!)
SÅ vänta inte, betala hellre några tusen för en privat utredning! Det värsta som kan hända är att ni blir spontant gravida och är ett par tusen kronor fattigare...