Sökes! Framgångshistorier trots lågt AMH

Sunshine - håller tummarna så för dig. Ruva på!

Jegs - vi gick också ad-kurs i våras. Intensivvariant (två hela helger), jättebra med mycket bra info o framför allt så skönt att träffa andra i samma situation. Både jag o maken tyckte att d var svårt att hantera all information man fick, inte minst allt som handlar om det komplexa m anknytning. Så superbra att vara i en grupp m andra som har samma drömmar o rädslor som vi. Vi tyckte båda två att det var otroligt lärorikt o intressant, så kursen gör verkligen ngt för att hjälpa en vidare.

Stor kram till alla.

Hej tjejer! Härligt att höra att det händer saker på alla olika håll!

Grattis Sunshine till två emryon! Nu håller vi alla tummar.

Poussin och Anemon, nu följs i åt igen! Anemon, precis som Sunshine säger så an det hända mycket på några dagar. Lycka till på måndag!!!

Jegs och längar74, skönt att höra att ni är i gång med ÄD/adoption. Ni är riktiga kämpare!

Själv har jag sprutat sedan i onsdags och känner mig hoppfull inför 4:e försöket. Vet inte varför, men tillåter mig att få känna så.

Kramar till er alla!

Listan på vi som ska lyckas 2011

Spännande att följa er alla.. Ni som orkar gå igenom flera IVF är riktiga kämpare, för egen del känns det som en enkel väg att sikta på adoption.. 

I dag berättade min närmaste vän att hon är med barn... Hon har varit singel ganska länge men träffade en kille under sommaren. Hon har nog likt som mig längtat efter barn men har inte trott att hon kan få.. utifrån det var hon nästan på väg att haka på oss på adoptionskurs när vi började prata om det... Samtidigt har hon nog slutat vara så noga med att skydda sig.. Men nu som sagt gick det rackarns fort, så hon och killen är nu i läget om det verkligen är mognad för att skaffa barn med varandra redan...  Hon säger iaf att hon inte vill behålla det om inte han oxå vill, att de ska vara två om det..
Det känns bara så galet att det ska vara så här... Varför varför blir de med barn när de inte önskar att bli det just nu och varför varför ska det vara så svårt för oss? Känner mig både likgiltig, ledsen och tom...
Väljer de att behålla barnet ska jag verkligen göra mitt bästa för att följa hennes graviditet och barnet, inte låda detta komma emellan oss, även om det känns som att jag bara vill dra mig undan och slippa... 
 
Kan man inte frysa tiden och allt på något vis och tina upp det till dess att vi fått ett barn på ett eller annat sätt? 

// Jegs 

Jag kan aldrig sluta analysera om orsaken till att jag har så dåliga värden och framför det inte bara funkar...
Visst, det kan ju kännas bra att testerna visar på något, men varför? 

Och om jag och vissa av er andra nu inte får ytterligare IVF-behandlingar, finns det ingen medicin som jag kan få utskriven för att någorlunda reglerat klämma ut de stackars ägg som kanske finns kvar på egen hand? Eller som gör miljön där inne så bra som möjligt för ett ägg att fastna? 

Förutom den låga äggreserven kan det inte vara något annat som oxå påverkar?

För en tid sedan fick jag för mig att jag hade för höga manliga hormoner som spökade.. nu funderar jag på om jag inte har ett så starkt immunförsvar som både förvarar mig från hormonbehandling och även tar död på min mans killar så snart de kommer innanför porten...? Har googlat lite och ser att det finns andra trådar här på forumet där vissa diskuterar det oxå...

Jag är aldrig sjuk, ända gången som jag tagit en sjukdag som vuxen var nog en gång när jag försov mig och tyckte att det var mer pinsamt att erkänna det än att skylla på mensverk/förkylning... Men det var väl 6 år sedan..

Hur är ni andra som inte svarat på behandling eller där äggen inte fastnar?
- Är ni ofta sjuka i övrigt, hur bedömer ni ert immunförsvar generellt?
- Har ni fått rekommenderat något kosttillskott eller fått ev. medicin utskriven för omså äggproduktion/lossning eller för att få ev. befruktade ägg att klamra sig fast lättare?

Känns som att vårdgarantin gör att sjukhusen har fullt med att låta alla få sin "lovade" behandling, men funkar inte den är det raka vägen till äggdonationskön... Inget där emellan... 

Ja, lite tankar så här innan det är dags för en ny arbetsvecka...

Natti natti!

// Jegs 

God kväll!

Ja, livet är verkligen orättvist ibland Jegs! Det är jobbigt att se alla runt omkring, som har lyckats med det man själv misslyckas med. Även jag tillhör den analyserande sorten och har också funderat mycket på det du skriver om angående orsaker till problemen. Jag är nästan aldrig sjuk, lider inte av några allergier vad jag vet, röker inte, dricker högst måttligt/lite och har god kondition. Läste, här först och även på andra ställen, om hypotyreos och att det kan påverka fertiliteten. Det kan tydligen vara ärftlig och min mamma har det, så jag gick till vårdcentralen och fick det undersökt. Jag blev nästan besviken när jag fick veta att jag är fullt frisk ur den synvinkeln... Hur knäppt är inte det?

Jag har också fått reda på att min syster inte kan donera (vilket hon ev hade kunnat få trots ålder, om hon varit en lämplig kandidat i övrigt), för hon tog ett AMH-prov som var i princip obefintligt. Mitt i detta mörker erbjuder sig då en avlägsen bekant, som fått höra om mitt problem, att donera ett ägg om hon kan! Hur fantastiskt är inte det?! Jag grät en skvätt för att jag blev så rörd över att det kan finnas personer som är så godhjärtade! Nu får vi se vad som händer. Det är ju en långsam process, även med en eventuell donator och mycket kan hända på vägen. Jag ska börja med att efterlysa bekräftelsen från Huddinge på att vi står i donationskö. Det skulle ta ca 14 daqar innan vi fick ett brev om detta, sa läkaren vi pratade med, men nu har det gått det dubbla.

Jag har förresten inte fått något utskrivet för att underlätta för äggen. Hojta till om du hör talas om något Jegs!

Jag håller tummarna för er alla med äggplock och allt annat.

 God natt!

   

Jegs - jag tillhör också gruppen "vi som aldrig är sjuka". De tog kompletterande prover på mig för att utesluta genetiska problem o sköldkörtelproblem. Inget resultat. Är det så att vi är för friska??

Jag önskar så att det fanns något vi kunde få för att sätta fart på de där sista äggstackarna som skramlar runt.

Jag förstår så väl dina grubblerier om orsakerna. Alla kvinnor i min familj har 3-4 barn, har fått barn även som lite äldre, ingen har (såvitt vi vet) gått in i klimakteriet ovanligt tidigt. Så varför händer det här???

Jag är just nu sjukt irriterad på allt. Behöver ta blodprov för att få besked om min blodgrupp till kliniken i Spanien, men utan remiss är det helt omöjligt. Ska vi behöva slåss för varenda liten jävla grej? Försöker febrilt få tag på min ivf-läkare för att se om de kan hjälpa, men hon är helt klart konstant upptagen. På ett sätt hoppas jag att de inte förstår hur mycket varje samtal från dem betyder - då blir ju deras arbetsdag helt omöjlig att hantera.

Kramar till oss alla!

Hej allihop!

Poussin: Lycka till med dina fyra äggblåsor, det låter lovande.
 
Sunshine 123: Roligt att du fick tillbaka två ägg, grattis och lycka till!   

Längtar 74: Lycka till i Spanien! Berätta gärna hur det går för er! Har det löst sig med blodprovet? Jag hoppas ändå att läkarna har lite koll på hur viktiga deras samtal är, det hör ju till när man jobbar med människor...

Anemon: Hur gick ditt äggplock i måndags?  

Linn: Lycka till med ert fjärde försök!   
    
småsteg: Fantastiskt att du hittat en donator! Det underlättar ju massor om ni vill satsa på ÄD.

Jag har inte varit inne här på ett tag eftersom det kändes så tungt när vi inte fick fortsätta. En del av sorgen över att inte kunna få barn är också hur jag upplever att vi har blivit bemötta på Huddinge. Jag har skrivit en lång utvärdering till enhetschefen, men inte fått något svar ännu. Det förändrar kanske inget i praktiken, men jag vill känna att bryr sig om hur vi uppfattat behandlingarna och allt strul som har varit.

 Adoptionskursen känns som en livlina (jo då, samma som Jegs). Det ger hopp om framtiden, men det känns frustrerande att vi kommer att få vänta flera år till på att bli föräldrar.    

Jegs, längtar, Linn och alla andra som funderar på varför, det gör jag med förstås, hela tiden. Mitt immunförsvar är inte så bra jag blir lätt förkyld, men har aldrig haft några allvarligare åkommor. För mina föräldrar tog det nio år att få barn. Min mamma var 25 år när de gifte sig och 34 när de fick barn (tvillingar) för första gången. Det måste ju ha varit tur? Om det är som läkarna säger om äggreserven så borde chanserna ha varit större innan 30 än efter även för dem? Sambon vill inte tro att mitt låga AMH-värde handlar om klimakteriet eftersom jag inte har några andra tecken (ännu?), utan hans teori är att jag har ärvt svårigheten att få barn från min mamma. Hon dog tidigt, så jag vet inte när hon kom i klimakteriet. När mina föräldrar väl blev gravida var äggen rimligtvis okej eftersom både jag och min syster är hyfsat "normala"... Därför får jag för mig att jag kanske fortfarande kan klämma fram användbara ägg även om de är få, kanske skulle det funka med ICSI? Jag skrev till Huddinge att vi vill göra ytterligare ett försök, men jag tror inte att vi kommer att få det. Tror ni att det är någon idé att försöka privat? 

Det blev en lång utläggning, men frågorna är många och läkarna svarar ju inte...

Kram till er alla!