Sökes! Framgångshistorier trots lågt AMH

Ankaja, tack! Det här har verkligen blivit något som gjort att jag ifrågasätter min identitet och min bild av mig själv som kvinna. Låter som att du som jag, och många andra, är en typisk duktig flicka, som är van att prestera och göra bra ifrån sig.
Jag vet så väl att det här inte alls handlar om en prestationsgrej egentligen, och inte heller är något som man kan reda ut med en stark vilja - men på något vis så känns det ändå så. Det är väl det normala sättet man har att se på sig själv och hantera livet som nu plötsligt krockar med en situation som är så fullkomligt okontrollerbar.
När jag träffar min läkare nästa gång ska jag också fråga om möjligheten att få prata med en kurator.

Stort tack igen.

Och, viktigast av allt: lycka till! :)

 

Hej,
Jag kom ju in på den här tråden och Familjeliv i januari/februari när jag fick senaste beskedet om AMH 0.06 och det kändes helt kört, samtidigt som jag inte fattade alls vad det innebär... Först är jag jätte tacksam för att familjeliv finns och alla ni där ute som är i samma eller liknande sistuation, jag kunde ställa en massa frågor och få svar. Och till att börja med var jag väldigt fokuserad på varför jag har dessa värden, har min livsstil påverkat osv osv.. Känner nu att jag har börjat släppa den biten och fokuserar nu på att få en chans att bli biologisk mamma. Alternativen med äggdonation och adoption har jag eller vi så länge lagt på hyllan så länge, även om jag förstås tänker på det... Jag är dock oerhört tacksam över att jag var och reste i Indien förra året och mötte både fattigdom och föräldralösa barn, insåg då att det finns väldigt många barn ute i världen som inte har föräldrar. Vi brukar även skämta lite lättsamt hemma om att vi älskar och ser våra tre kattpojkar som våra egna barn, min sambo brukar säga att den minsta killen ser ut som mig på morgon, vi ser båda så där trötta och tilltufsade ut när vi precis har vaknat... Men visst har jag så länge jag kan minnas längtat efter den dag som jag är gravid och kan stoltsera med min fina mage, den där stunden på BB när min sambo och jag för första gången är ensamma i ett rum med vårt lilla barn och när barnet växer och jag kan utläsa att han/hon har min höga panna eller min Sambos ögon, hoppas innerligt att jag ska få uppleva det... Men blir inte det så, hoppas och tror jag att jag kommer att hitta andra ögonblick och stunder som motsvarar... Men stundvis är det jäkligt svårt att vara positiv och då tror jag att det är viktigt att låta sig vara ledsen, gråta eller vara arg. Jag har inte svårt att berätta för min omgivning om min situation, ur mitt perspektiv blir jag förvånad att det är ett sådant tabu-ämne och ingen pratar om det... Samtidigt respekterar jag alla som inte vill berätta, det måste förstås vara individuellt, har dock fått ett fint mottagande och respons från dem jag har berättat för.
Vad gäller äggdonation så tycker jag oxå att det är konstigt att det inte marknadsförs mer, köerna beror ju på att det finns få donatorer. För egen del visst jag inte att det var möjligt och fanns förren för ett par månader sedan... Detta blev långt...
Kram på er! // Jegs

Hej,

Jag valde också att inte berätta om ivf försöket, de enda som kände till vårt försök i februari är en vän och min sambo. Men det är också jobbigt att inte prata om det som upptar en stor del av tankeverksamheten. Samtidigt nu när jag i efterhand vet att det inte funkade känns det skönt att slippa frågor om hur det känns, när nästa vi ska göra nästa försök etc.

Jag kände mig som en robot under hela ivf programmet, bet i hop, fixade jobb och allt annat. Men det var en otroligt stressande känsla att hela tiden pussla och hitta på ursäkter för att jag var borta. Och det är ju inte bra att gå omkring och vara orolig och stressad heller. Men det är så otroligt svårt, kan inte ens tänka mig att behöva berätta detta för min chef.

Det är en tuff process och jag håller med om att man får konstiga funderingar...det hör nog till

Hej!

Jag har valt att berätta för en liten krets, de som var tvungen att få veta och närmaste familjen. Till de som jag var tvungen att berätta för var min chef och mina närmaste kollegor, som direkt påverkades av min frånvaro under tiden för utredning. Jag arbetar som lärare, så frånvaro från jobbet går inte omärkt förbi. Jag har dock bra kollegor, som ställer upp och dessutom håller tyst. Jag tillhör dem som inte vill att andra ska veta, för jag vill inte ha frågorna om hur det går osv.

För mig går det upp och ner gällande funderingarna och hur de påverkar mig. Jag är rätt gammal (snart 37) och har klarat mig bra utan barn hittills, så jag lär väl överleva det faktum att det är för evigt om det nu blir så. Det som känns värst för mig är det faktum att min oförmåga även drabbar min sambo. Jag vill inte att han ska behöva ge upp egna barn för att jag inte duger till att få några. Kan dock tillägga att han är väldigt stöttande och absolut inte vill att jag ska känna mig skyldig. Hur hanterar ni andra detta? 

Jag har, som jag tidigare nämnt, en tvillingsyster som jag hoppas ska kunna ge mig ett ägg om det visar sig att mina är helt värdelösa (AMH 0,49 i november). Den 11/4 har vi första besöket vid Karolinska i Huddinge, så då får vi se efter det. Jag hoppas att jag så småningom kan få några besked om varför läget ser ut som det gör. Jag åt minipiller i flera år innan vi började försöka få barn och hade då ingen mens alls. Nu undrar jag om detta kan ha påverkat äggkvalitén... Alla gynekologer jag träffade sa under tiden att det inte var någon fara, men ändå går tankarna till att jag kan ha sabbat mina egna möjligheter att få barn.

Jag håller med om att det känns skönt att veta att man inte är ensam i detta!

Håller tummarna för er alla!

småsteg, jag har precis samma känsla som du när det gäller hur det här påverkar min sambo. Jag gissar att det är en process man måste igenom, men jag kan inte riktigt bli av med en konstig känsla av skuld. Trots att min sambo inte alls gör eller säger något som skulle kunna orsaka det.  Den här känslan av att jag så oerhört gärna vill ge honom ett barn...och sorgen över att det kanske inte går - den är svår att släppa taget om. För min del tror jag att det här i botten inte alls handlar om min sambo, utan mest om mig själv. Tillbaks till det - bilden av hur jag vill vara. 

Jag försöker bara ha tålamod med mig själv och mina känslor. En dålig dag försöker jag komma ihåg att det faktiskt bara är en dag. I morgon kommer en ny. Min sambo och jag har insett hur fantastiskt det är att vara två i det här. När jag mår dåligt så lutar jag mig mot honom, och när han mår dåligt så är det min tur att ta täten.

För min del är det också viktigt att inte låta det här ta upp all tid. Jag pratar om det mycket med de som vet, men ibland pratar vi om helt andra saker. Att på något vis försöka ta en paus och vila både hjärnan och kroppen känns nödvändigt för mig. Det går ju inte att tänka sig ur den här situationen.

Vad fantastiskt att du har en tvillingsyster som kanske kan hjälpa dig. Vi står i kö för ÄD, och vi har lyckats få en korsdonator så att kötiden blir lite kortare. Det är en så osjälvisk handling donatorerna gör - det är helt otroligt.

Lycka till den 11e - hoppas att det blir ett bra första besök.

Även jag har känslan av att jag, eller min kropp, sviker min sambo eftersom jag inte kan ge honom barnen han vill ha. När vi träffades pratade vi rätt tidigt om barn, vi vill båda ha barn och vi ville ha rätt många. Jag  kommer ifrån en stor familj och älskar att ha syskon. Min sambo är ensambarn och för honom är det viktigt att hans barn får syskon för han har känt sig ensam och saknat att ha syskon. Nu känns det bittert att inse att vi kanske inte ens får ett barn och att det beror på mig. På ett sätt hade det varit lättare för mig att hantera om felet hade legat hos min sambo istället. Kuratorn har sagt att jag ska se på oss som en enhet som har svårt att få barn och att inte fokusera på mina svårigheter. Att tänka vi istället för jag, om ni förstår vad jag menar.

Något annat som jag har reflekterat över är att under hela processen med utredningar, tester och mediciner så har min sambo varit rätt negativ och inte velat ta ut något i förskott medan jag har varit den positiva som hela tiden har varit fokuserad på att vi kommer att lyckas. Efter ET i onsdags har det förändrats, min sambo är jättepositiv och helt övertygad om att det har gått vägen, jag är däremot väldigt försiktig och lite mer negativ. Jag vågar inte tro att det har gått vägen. Vi har helt bytt roller.

Just nu går tiden såååå långsamt det känns som att det aldrig blir 14 april och testdag. Jag vill inte testa för tidigt och få ett minus och tappa förhoppningarna. Ni som har gått igenom det här föörut på vilken ruvardag testade ni?

Vi fick veta idag att det inte blev några ägg till frysen. Vi hade hoppats att iaf ett par skulle få komma dit 

Ruvartiden fortsätter att släpa sig fram i slow motion. Jag har haft lite pms-känningar igår kväll och idag så för tillfället ser det inte så ljust ut. Det positiva med att ruva är att man får mycket gjort, jag har inte ro att vara still så jag har sorterat strumplådorna, bakat bullar, satt in alla papper i pärmar, omorganiserat lådor och skåp i köket. Jag börjar få slut på saker att göra...

Hur går det för er andra? Det har varit lite tyst här ett tag...

Ankaja - Tråkigt att det inte blev några till frysen, men du ska se att det var guldägget du fick tillbaka! Har hört om andra tjejer som haft pms-känningar och sen varit gravida så ta inte ut något i förskott, men jag vet att det inte är lätt att vara positiv alla dagar...

EGO - Väntar otåligt på att få börja med sputorna på onsdag. Har rätt mycket biverkningar av Suprecuren denna gång och är inne i en rätt stor svacka för tillfället, svårt att tro att det kommer gå vägen när det gick så katastrofalt sist... Och så är det lite jobbigt just nu, har 3 av mina närmaste vänner som ska ha barn, 1, 7 och 12e maj, så trött på att alla i min omgivning blir gravida när de känner för det och att det bara inte vill sig för oss... Är som sagt rätt negativ för tillfället, hoppas det känns bättre imorgon, härligt att solen tittade fram idag i alla fall.

Vi har berättat för familj och nära vänner. Min chef vet om att jag fick MF förra sommaren och att vi är inne i IVF-svängen, men inte att vi gör ett försök just nu. Har precis bytt tjänst och om det är möjligt väntar jag gärna med att berätta. Men jag kanske blir tvungen att göra det om ÄP blir på "fel" dag och inte den dag jag har tagit semester, få se då.

Jag satsar hårt på yoga nu, gör t o m övningar hemma, allt för att hitta lite lugn inom mig. Är också en duktig flicka så jag jobbar aktivt på att inte ta på mig för mycket och säga nej på jobbet, inte så lätt alla dagar...

Ta hand om er alla starka tjejer!
Kram

Ankaja - det kan vara som Poussin säger, PMS och graviditetssymptom är ganska lika. Jag håller tummarna för dig!

Jag går och väntar på att få börja spruta Fostimon men min mens som skulle ha börjat i onsdags har inte kommit än. Det är så typiskt. Jag vill komma igång nu och veta om det blir några ägg! Gravid är jag inte utan jag tror att det är spänningen som bidrar...

Vad gäller berätta för andra så är jag öppen med vad vi håller på med, jag är 40 i år och vi fick reda på mitt dåliga AMH värde i februari och ska nu testa IVF, så det är en rätt kort period av oro men det frestar på. Jag är mer negativ än min man, han håller humöret uppe och tappar inte tron. Det gör att jag undrar om han verkligen förstår läget. Men förmodligen är han bara en motpol till mig. 

Jag har läst en del engelska och amerikanska forum om kvinnor i samma sits som vi och visst finns det framgångshistorier! 

Det här har ju blivit en lång, lång tråd, men jag kanske kan hoppa in ändå?

I februari gjorde vi vår första IVF efter att ha stått i landstingskö sedan hösten 2009. Läkaren plockade bara tre ägg, varav inget blev befruktat på ett "normalt" sätt, så det ledde inte ens till ET. För första gången pratade läkarna då om att kolla AMH-värdet, vilket de gjorde i slutet av februari. Två veckor senare skulle de ringa upp och berätta hur det låg till. Om värdet var lågt skulle vi inte behöva vänta tills i slutet av maj med nästa försök som de sagt.

Ingen har ringt så igår, fem veckor senare, ringde jag till Huddinge för att höra hur det gått. Vi hade nästan börjat tro att de inte ringt för att allt var okej, men så var det inte alls, värdet låg på 0,3. Efter att försökt få barn i tre år var det på sätt och vis ingen chock, men jag är så oerhört besviken på vården som hela tiden sagt att allt sett så bra ut och som nu inte ens kunde ringa upp.

Jag har ju läst om några som lyckats ändå och om Malbert (i KS-tråden och här) som blivit gravid på naturlig väg, men just nu känns det ändå inte så lovande.

Jag behövde skriva av mig lite för det finns inte så många att prata med om detta. För ett par månader sedan hade jag själv inte ens hört talas om AMH, så det är svårt att få någon att förstå vad det innebär som inte fått samma besked.

Lycka till allihop!