Sökes! Framgångshistorier trots lågt AMH

Hej,
hittade precis den här tråden och känner verkligen igen mig i era beskrivningar. 36 år, ett tidigt mf, tre ivf, varav ett avbrutet - men inget resultat. Inte ens ett ynka ägg. Vi står nu i kö för äggdonation, funderar på adoption och väntar samtidigt på besked om vi kanske kan få göra ett nytt försök att få fram ägg. De ska ringa från kliniken när som helst, och jag är så orolig över att de ska säga nej. Är det inte bisarrt att man mitt i allt ska vara så pragmatisk och tänka ut vad nästa steg eventuellt ska vara, och se till att förbereda det som krävs?  

Verkar på många inlägg i tråden som om flera av er bor i Stockholm? Själv bor jag i Skåne, och kan tipsa om en lång, och mycket bra artikelserie i Sydsvenskan om barnlängtan. http://www.sydsvenskan.se/inpalivet/
I dag hade de en chatt med två läkare från RMC, och ett citat från Leif Bungum från kliniken tyckte jag var så fint, apropå att vi inte ska ge upp (ett svar på en fråga om att kvinnor som försökt många gånger kanske borde inse att det inte är meningen att de ska få barn..!):

"Att lyckas bli gravid är som att kasta tärning - det beror inte bara på sjukdomar, utan kan också vara tillfälligheter som spelar in. Ibland får man en 6:a första gången, ibland måste man kasta många gånger. Det betyder inte att det är något fel på tärningen."

Nu vet ju jag att det är något fel på just min tärning, med lågt amh och för tidig ovarialsvikt som mer eller mindre uttalad diagnos, men ändå. Ibland tänker jag att det är lönlöst att hoppas - men hoppet är ju det vi har, eller hur? Man måste våga tro på att det kommer att fungera. En dag kommer jag också att bli mamma! Och skojar ni att det kommer att vara ett efterlängtat barn?

Hej,
hittade precis den här tråden och känner verkligen igen mig i era beskrivningar. 36 år, ett tidigt mf, tre ivf, varav ett avbrutet - men inget resultat. Inte ens ett ynka ägg. Vi står nu i kö för äggdonation, funderar på adoption och väntar samtidigt på besked om vi kanske kan få göra ett nytt försök att få fram ägg. De ska ringa från kliniken när som helst, och jag är så orolig över att de ska säga nej. Är det inte bisarrt att man mitt i allt ska vara så pragmatisk och tänka ut vad nästa steg eventuellt ska vara, och se till att förbereda det som krävs?  

Verkar på många inlägg i tråden som om flera av er bor i Stockholm? Själv bor jag i Skåne, och kan tipsa om en lång, och mycket bra artikelserie i Sydsvenskan om barnlängtan. http://www.sydsvenskan.se/inpalivet/
I dag hade de en chatt med två läkare från RMC, och ett citat från Leif Bungum från kliniken tyckte jag var så fint, apropå att vi inte ska ge upp (ett svar på en fråga om att kvinnor som försökt många gånger kanske borde inse att det inte är meningen att de ska få barn..!):

"Att lyckas bli gravid är som att kasta tärning - det beror inte bara på sjukdomar, utan kan också vara tillfälligheter som spelar in. Ibland får man en 6:a första gången, ibland måste man kasta många gånger. Det betyder inte att det är något fel på tärningen."

Nu vet ju jag att det är något fel på just min tärning, med lågt amh och för tidig ovarialsvikt som mer eller mindre uttalad diagnos, men ändå. Ibland tänker jag att det är lönlöst att hoppas - men hoppet är ju det vi har, eller hur? Man måste våga tro på att det kommer att fungera. En dag kommer jag också att bli mamma! Och skojar ni att det kommer att vara ett efterlängtat barn?

Lycka till på tisdag, malbert! Håller tummarna.

Malbert - det var verkligen en framgångshistoria! Stort grattis!! Min läkare har sagt att med mina värden är "att bli gravid med egna ägg som att vinna högvinsten på lotto". Det gör ju faktiskt folk. Och du har precis visat att det är möjligt. Hoppas allt ser bra ut nästa gång - stort lycka till!

Ankaja - det var ju ett superresultat! Håller tummarna för guldägget!

-------------------------------------

En fråga till er alla, eller egentligen två: har ni fått något svar på varför era värden är så här? Jag har fått ta en rad kompletterande tester (sköldkörtel, kromosomanalys mm) men allt ser egentligen helt normalt ut. Jag inser att jag nog aldrig kommer att få veta orsaken, och kanske spelar inte det någon roll - det förändrar ju inte situationen.
Det hänger nog ihop med min andra fråga: hur gör ni för att orka med allt annat? Jag har ett rätt så krävande arbete, med mycket ansvar och stora förväntningar på det jag ska leverera. Just nu förstår jag inte alls hur det ska gå ihop. Jag har berättat för min chef + de närmaste kollegorna vad jag går igenom, men försöker hålla isär jobbet och privatlivet så gott det går. Igår insåg jag att det inte funkar - gick från det ena mötet till det andra med gråten i halsen och fick bokstavligt talat bita mig själv i tungan för att kunna samla ihop mig och fokusera på nytt.

Förlåt att jag blandar gratulationer med mina egna negativa tankar  i samma inlägg - just nu tycker jag bara att det hela är rätt så tufft.

Ankaja, tack! Det här har verkligen blivit något som gjort att jag ifrågasätter min identitet och min bild av mig själv som kvinna. Låter som att du som jag, och många andra, är en typisk duktig flicka, som är van att prestera och göra bra ifrån sig.
Jag vet så väl att det här inte alls handlar om en prestationsgrej egentligen, och inte heller är något som man kan reda ut med en stark vilja - men på något vis så känns det ändå så. Det är väl det normala sättet man har att se på sig själv och hantera livet som nu plötsligt krockar med en situation som är så fullkomligt okontrollerbar.
När jag träffar min läkare nästa gång ska jag också fråga om möjligheten att få prata med en kurator.

Stort tack igen.

Och, viktigast av allt: lycka till! :)

småsteg, jag har precis samma känsla som du när det gäller hur det här påverkar min sambo. Jag gissar att det är en process man måste igenom, men jag kan inte riktigt bli av med en konstig känsla av skuld. Trots att min sambo inte alls gör eller säger något som skulle kunna orsaka det.  Den här känslan av att jag så oerhört gärna vill ge honom ett barn...och sorgen över att det kanske inte går - den är svår att släppa taget om. För min del tror jag att det här i botten inte alls handlar om min sambo, utan mest om mig själv. Tillbaks till det - bilden av hur jag vill vara. 

Jag försöker bara ha tålamod med mig själv och mina känslor. En dålig dag försöker jag komma ihåg att det faktiskt bara är en dag. I morgon kommer en ny. Min sambo och jag har insett hur fantastiskt det är att vara två i det här. När jag mår dåligt så lutar jag mig mot honom, och när han mår dåligt så är det min tur att ta täten.

För min del är det också viktigt att inte låta det här ta upp all tid. Jag pratar om det mycket med de som vet, men ibland pratar vi om helt andra saker. Att på något vis försöka ta en paus och vila både hjärnan och kroppen känns nödvändigt för mig. Det går ju inte att tänka sig ur den här situationen.

Vad fantastiskt att du har en tvillingsyster som kanske kan hjälpa dig. Vi står i kö för ÄD, och vi har lyckats få en korsdonator så att kötiden blir lite kortare. Det är en så osjälvisk handling donatorerna gör - det är helt otroligt.

Lycka till den 11e - hoppas att det blir ett bra första besök.

Ankaja, vad tråkigt att höra att det inte blev något till frysen. Håller tummarna extra mycket för ägget du ruvar på. Håll ut - bara några dagar kvar!

Nelle, välkommen hit. Jag förstår att du är besviken! När man är i den här sitsen är varje vecka en evighet, och man vill ju bara komma igång så snabbt som möjligt. Bra att du tog tag i det själv. Det känns ju som om det är så man måste hantera det här - vara aktiv själv och påläst.

Apropå tid och negativa besked. Jag väntar på att vår läkare ska ringa och meddela om vi alls får ett till ivf-försök. Mitt i allt elände så ska vi gifta oss (nu på lördag!), så jag ringde helt enkelt upp sjukhuset och bad dem att inte höra av sig förrän i nästa vecka. Jag orkar inte med ett negativt besked så här precis inför bröllopet - då väntar jag hellre.

Jag är så glad över att just den här tråden finns. Att veta att det finns fler som är i samma sits är en tröst i sig. Och att få veta att det faktiskt kan lyckas är helt fantastiskt. Åh, vad jag hoppas (och TROR) på att vi allihop kommer att få det vi längtar efter. Ett barn.

Kramar.

Mumlan74 - tack för din historia!

Castor, jag o min man gifte oss i lördags så jag kan verkligen relatera till den krock du upplever mellan ivf-resan och bröllopet. Men njut! Det är en underbar stund, och kanske lite extra fin med tanke på situationen.

För oss blev bröllopet rätt hastigt bestämt eftersom vi insåg att ett av våra alternativ (och kanske till slut det enda) är adoption. För att det över huvudtaget ska vara aktuellt så måste man vara gift (vilket ju är bisarrt i sig, tycker jag som svensk med en annan syn på samboskap...)

Vi hade också bara vigsel m familjen, och alla vet om vilken situation vi är i. Det kändes på något vis som om allvaret, sorgen och glädjen över alltihop blandades: allvar och sorg för att vår resa är så knölig, men glädje över att vi gör den tillsammans:)

Så grattis till bröllopet - ni kommer att ha en underbar dag tillsammans!

Smurfen7621: jag fick ta AMH som kompletterande prov (på läkarens inrådan), då FSH var högre än normalt när vår utredning gjordes. Jag hade inga symptom på ev sviktande äggstockar (min mens var, och är, helt regelbunden med cykler på 29 dagar. Inga sjukdomar eller andra ärftliga problem i bagaget), så även för mig var det helt oväntat.

Poussin - håller tummarna för dig i morgon!

Vad roligt att det rör på sig i listan. Önskar att jag kunde lägga till mig själv någonstans, men jag väntar än så länge fortfarande på besked om det över huvudtaget blir något nytt försök.

Lycka till tjejer!

Poussin, jag är så ledsen för er skull. Ta hand om dig, och ta hand om varandra. Låter som helt perfekt timing att få komma bort en liten tid och bara vara.

Jegs, du verkar vara lite i samma sits som jag själv. Vi har kuratorssamtal om ÄD i nästa vecka, och ska på första träffen på adoptionskurs nu i helgen. Jag försöker att inse att jag gör det här för att hålla alla möjligheter öppna - det handlar INTE om att jag har gett upp hoppet.
Det är sjukt komplicerat med korsdonatorer, med olika regler i olika landsting. Vi har lyckats rekrytera en korsdonator - och hon fick veta i veckan att hon är godkänd. Helt fantastiskt att hon kommer att få hjälpa ett annat par. Nu väntar karantänperioden och sedan blir det dags för nya infektionsprover ngn gång i höst. Gissar att det är först därefter vi kan bli aktuella som mottagare. Men det känns som en resa kvar för min del att verkligen få alla mina egna känslor på plats inför det.

Bästa nyheten på länge kom den här veckan. Efter mycket lång väntan så har jag nu hört av min läkare, som är helt fantastisk och har lyckats utverka ett till IVF-försök för oss! Under förutsättning att mitt FSH är under 12 en månad. Jag kommer ihåg att någon långt bak i den här tråden berättat om ett liknande upplägg utomlands. För min del betyder det att testa FSH på dag 1 varje månad och få besked dagen därpå om jag ska sätta igång med korta protokollet.

Jag tycker att det är det bästa besked jag kunde få! Eftersom det här är sista chansen i offentliga vården så får vi verkligen en möjlighet att testa när värdena är optimala. 
För er som står inför diskussion om ett ev sista försök så kanske det här kan vara en möjlighet. 
Planerad mens i början av nästa vecka, så jag hoppas på en månad med lågt FSH!

Kramar till er alla.