Jaha, så nu är jag alkoholist....

Svårt att säga, men att ta med alkohol till jobbet är en STOR varningsklocka i mina öron... så du ska nog bara se det som att det är bra att de bryr sig om dig och att du får hjälp innan du trillar ned i drickat ordentligt...

Lycka till med allt!

det är ju du som känner dig bäst själv. Ingen annan kan ju någonsin bestämma hur du skall dricka eller inte dricka i framtiden...

Ja, jag har full förståelse för att man tycker så. Det skulle jag själv tänka. Men samtidigt känns det jättedumt att företaget ska stå för en så stor kostnad när det egentligen inte behövs. Mitt problem är psykiskt och enbart psykiskt, har fått 2 diagnoser och behöver jobba med dessa.

Tack för ditt svar!

Ifs, men att behöva gå igenom en alkoholbehandling och bli stämplad som alkoholist bättrar ju på min ångest avsevärt!!!

Jag mår sämre än någonsin just nu........ och jag som faktiskt var på bättringsvägen innan jag fick detta besked.
Känns så enormt jobbigt. Funderar på att säga upp mig från jobbet och starta om på nytt någon annanstans.
Men jag trivs på mitt jobb.....

Låter inte alls som alkoholism, låter som en depression. Kan du hantera spriten, så är det klart att du inte måste avstå hela livet. Däremot så är du ju nu medveten om att du kanske ska avstå sprit när själen smärtar som mest, i och med att du defacto missbrukade den då.. 

Men att käka antabus om du inte ens ha ett sug låter helt befängt. Du måste ju prata med de som behandlar dig!! 

Ja, du har alkoholproblem om du tar med dig den på jobbet för att "lindra" din sorg och dricker alkohol för att dämpa din ångest. Det är många som "lindrar" sin sorg genom att dricka, så du är inte ensam. Du behöver hjälp, så jag tycker din arbetsgivare har agerat riktigt i den här frågan.

Men jisses! Du menar alltså att man inte kan ha alkoholproblem när man är deprimerad? Voi, voi...

hej

ditt problem är ju inte alkoholen. det är ju ganska uppenbart!

se till att få psykologisk hjälp att bearbeta allt istället. varför får du antabus? har du abstinens överhuvudtaget?
det verkar som att det enda dom ser är alkoholen som boven i dramat, vilket det ju inte verkar vara enligt din ts.
försök granska varför du drack i dom situationer du gjorde och försök att vara ärlig med dig själv att inte dricka nästa gång samma känslor uppkommer.

jag tycker det är idioti när det blir som i ditt fall, att du ska avstå med alkohol resten av ditt liv bara för att du mådde psykiskt dåligt och använde det som dövningsmedel. jag har själv varit där, när jag var 18 år fick jag veta att jag inte skulle kunna dricka någonsin! men jag visste att mitt missbruk berodde på något och bara jag tar tag i det så får jag leva "normalt". sagt och gjort! nu har jag inga problem med sprit, jag dricker knappt och dom få gångerna jag väl gör det blir det inte alls mycket. så jag undrar vart mitt beroende tog vägen?? haha

lycka till och många styrke kramar!

*förvånas över okunnigheten om depression och alkoholproblem*

Tack, exakt så tycker jag själv. Även min sambo tycker som du skriver här. Han är ju ändå den som lever med mig dagligen och känner mig bäst.

Sambon stöttar mig i detta och dricker själv ingenting under tiden jag inte gör det. Alltså tills jag är mer stabil psykiskt. Vi är fullkomligt överens om detta.

Sambon tycker detta är totalt överdrivet och han är mycket förvånad.,