Adopterad, jag är svensk

Usch irriterande! Jag är inte adopterad bara adoptivmorsa så jag känner ju inte igen mig i det du berättar, men det är ett intressant spörsmål och jag har också funderat på hur det blir för mina asiatiska barn när de växer upp och inte är där jag är alltid! Självklart är mina barn Svenskar, därför att de har svenska släktingar, uppväxt i en svensk kultur och pratar och talar och känner på svenska och bor i Sverige, men de har också en del som är asiatisk, även om jag vet att den delen är betydligt mindre än den svenka delen. Min äldsta adopterade dotter frågar ibland "Mamma är jag svensk? ....för att Mohammed i min klass säger att jag inte är det!" (Konstigt nog så är det alltid invandrarbarn i skolan som påstår  just detta! Kanske beror det på att de tidigt upplever sig annorlunda från sina svenska kamrater och reflekterar på olikheterna mer. Sannolikt är Mohammed som ju också är svensk medborgare ändå mindre svensk än min dotter eftersom hans föräldrars kultur, språk och religion skiljer sig från den svenska, men utseendet att komma från en annan del av världen har de bägge. Kanske säger hans föräldrar till honom hemma "vi är Marockaner (eller vad de nu kommer ifrån), vi är inte svenskar vi bara bor i Sverige!" "Du skall vara stolt över ditt hemland och din familj, det är fint!"
Då kan det ju av ren välvilja från Mohammed vara ett eko av vad hans föräldrar säger till honom som han vill överföra på vår dotter! Men som blir så fel! Kanske är det kanske inte av elakhet utan helt enkelt av vänlighet han säger som han gör!?
Vi framhåller våra barns vackra sidor både de asiatiska och de svenska och det har gett min äldsta dotter ett starkt självförtroende. Om någon säger att hon är Kines, nickar hon bara stolt!

Jag har en dotter från Vietnam och det är nästan så att jag måste poängtera att hon är adopterad ex på förskolan för att de ska förstå att jag är rädd att anknytningen ska skadas om vi inte är försiktiga och samarbetar. Ex har vi kommit överens om att endast en fröken ska trösta om tröst behövs. Men som sagt har jag fått poängtera detta!! Ingen har frågat mig om hon är adopterad eller liknande, just för att jag tror de utgår ifrån att det idag är mer mångkulturellt och att man nu istället ser det som att min man är asiat. Och det är precis dit jag vill komma, jag tror att även mng barn med en förälder som har utländsk bakgrund kan känna sig precis som du gör. De är tom födda i Svergie med betraktas inte fullt ut som svenskar. Det irriterar mig och jag förstår att du blir irriterad.

Vad jag inte förstår angående detta är att det verkar mest handla om utseende... Min sambo får aldrig höra att han inte är svensk, fastän hans mamma flyttade hit från tyskland när hon var 17, alltså är han ju egentligen en andra generationens invadrare. Men han SER mer svensk ut än en person som är adopterad från tex asien, afrika eller sydamerika, därför anses han mer svensk.. Usch!! Jag håller inte med!

Det finns de som har ett typiskt "svenskt" utseende som inte känner sig inte som svenskar, och det finns många som inte har ett typiskt "svenskt" utseende som ändå känner sig som svenskar. Och vem är jag att bestämma vad en annan människa har för nationstillhörighet?

Jag är adopterad från Colombia! Och uch uch UCH jag vill inte ses som helt svensk. Jag är stolt över vad jag kommer ifrån.Jag vill inte "svenska" ner mig och försöka vara "hel svensk"
 Människorna som jag känner från sydamerika har ett helt annat temprament en svenskarna, och är mycket mer så som jag själv är.

Så jag kan absolut säga att jag inte känner mig 100% svensk bara för jag är uppväxt här, men absolut inte heller 100% Colombianska heller. Men jag är som det är, Jag är från och född i Colombia men uppväxt i Sverige. Känner mig trygg i spanska språket och älskar mina vänner som är från samma land..

Kanske kan förstå lite i vad du skriver men jag hade nog bara skrattat och tagit det med en klackspark!

Älskar mina föräldrar och är så tacksam att jag fick komma till dem.Men det gör mig inte helt svensk!! och varför måste jag bli det?
  Är så glad att mamma vill följa med mig och min familj till Colombia och se vart jag kommer ifrån! Jag är som det är punkt slut ;)

Fast jag tror att TS känner annorlunda? Han vill ju uppenbarligen inte vara annat än svensk, vilket ju  också stämmer att han är helt och fullt. Härligt för dig Zesssan att du trivs med just ditt upplägg! 

skojat om... vad?

TS, jag förstår att det känns jobbigt! Det är alltid irriterande när andra ska definiera vem man är, det vet ju liksom bara jag själv och de som står mig nära. Vissa är väldigt snabba att döma och måste alltid snabbt ha en bestämd uppfattning om allt och alla, annars faller deras världsbild sönder och samman...

Det jag funderar på när det gäller just araber är att det kan ha att göra med deras syn på adoption. Adoption är inte tillåtet i islam, annat än inom familjen. När jag var i Frankrike nyligen gick jag med sonen och maken på en marknad och det var nog ganska uppenbart att vi var en familj och hörde ihop som föräldrar och barn. Sonen ropade på pappa och en leende äldre herre säger då till mig att "Det är inte hans pappa." "Jo, det är det", sa jag och orkade inte riktigt bry mig om ifall han inte hade fattat eller om han vänligt men bestämt påpekade att enligt hans sätt att se det så var vi inte sonens föräldrar.

Vet inte om det tillförde dig något, men kom att tänka på händelsen eftersom du skriver om personer som talar arabiska...