Adopterad, jag är svensk

*asg* Nej, dumheter kommer jag aldrig att förstå hur mycket jag än tänker

Jag tycker verkligen inte det är otrevligt att faktist stå på sig och hävda sin åsikt/uppfattning som jag gjorde i detta fall. Det som jag tycker är otrevligt för att inte säga rent oförskämt är när någon försöker ta ifrån mig min uppfattning och förkasta den, som i det här fallet när någon säger åt mig vad jag är och vad jag ska känna.

Sen vet jag inte om jag var tillräckligt tydlig, jag kan ta det igen, jag är adopterad. Jag är alltså inte etniskt svensk. Men jag har bott i Sverige sedan jag var spädbarn, alltså uppväxt här och har svenska föräldrar. Jag är alltså inte invandrare.

Jag har i allmänhet inget emot invandrare och invandring. Det jag har något emot är att jag per automatik ofta förväntas ha jättestark anknytning till det som de ser som mitt "hemland"
Nej, det land som jag är adopterad ifrån är inte mitt hemland! Sverige är mitt hemland. Det är detta många med invandrarbakgrund ofta har mycket svårt att förstå. Många andra med förstås. (minns den gången för längesedan när en lärare på mellanstadiet försökte tvinga mig att läsa hemspråk)

Det enda med mig är att jag är an aning mörkare och är född i ett annat land (Chile) ett land jag aldrig haft behov av eller på något annat sätt kännt mig tvungen att återknyta till genom att ta till mig landets kultur och börja "bejaka" som del av min nationalitet.

Och du! Jag är faktist säker i mig själv, det är bl a det som gör mig så säker på detta jag just skriver!

Bra skrivet! Eller som en politiker uttryckte sig "chilenare har kriminalitet i blodet". Det är lika dumt som att anta att man per automatik skulle känna något för ett land man inte växt upp i. Tror dessa människor alltså att känslorna för ett land ligger i generna?  

Du uttrycker dig så bra Grenadjären! Skulle inte kunna skriva det bättre själv

Får jag fråga? Hur tänker du ta upp detta med dina barn när dom frågar?
Jag och min man väntar vårt första barn i nov. Det ska bli så spännande att se hur hon ser ut. I utseende kommer hon ju vara halvlatino men hela hon är ju 100% svensk. 

Min dotter är 4½ år och visst, vi har ju pratat lite om att pappa kommer från ett annat land och så.. det är därför jag är lite brunare och hon med naturligtvis.
Att Chile är ett land på andra sidan jordklotet och att pappa har en annan mamma och pappa än de som är hennes farmor och farfar är för stort för henne att förstå än så länge.
Men vartefter hon kommer att förstå, ju mer plats kommer vi att lämna åt henne för att bilda sig egna åsikter, känslor och kunskap. Hon måste få skapa sig en egen identitet, den ska inte jag kopiera från mig själv och klistra på henne.

Har bara skummat tråden lite snabbt men känner (tyvärr) igen mycket i det du skriver TS.
Jag är adopterad från korea och har aldrig känt mig annat än "svensk", möjligtvis att jag ibland uppfattar mig själv som "adopterad" snarare än svensk/koreansk (eftersom jag aldrig varit ursvenne vet jag ju inte hur det känns..).

Hur som helst har jag fått för mig att invandrargrejen oftare händer er killar. Min bror (också från korea) tex. blir ofta tagen för invandrare och jag tycker mig se att det är vanligare bland mina manliga adopterade vänner. Mig har det bara hänt någon enstaka gång men som tjej med asiatiskt utseende blir o-f-t-a tagen för att vara "hämtfru", numera har jag till viss del vant mig och har bunkrat upp med dräpande svar. Jag är gift och det har hänt både min make, tidigare pojkvänner och min pappa att de fått märkliga kommentarer från andra, både främlingar och typ jobbarkompisar. Jag har också jobbat många år på krogen och där är ju fördomsklimatet som det är..överförfriskat folk som får för sig att tjejer är kött. Har även stött på en och annan arbetsgivare som varit av denna uppfattningen, en galning kunde inte för sitt liv förstå varför jag inte ville att han skulle fingra på mig för vi "asiatiska brudar var ju kåta dygnet runt"..helt sjukt egentligen..

Tror att det är sånna saker som liksom kan ingå i adoptionsskapet, man måste bara hitta nått vettigt förhållningssätt, kanske lära sig att låta det rinna av och/eller komma på bra svar.

Önskar dig lycka till! Och hoppas att våra barn kan växa upp i en mindre fördomsfull värld

Shit, jag vet precis hur du känner dig. Jag är själv adopterad fråm Syd Korea och kom till Sverige när jag var 3 månader gammal. Jag känner mig 110% svensk, jag har ett väldigt starkt band till min RIKTIGA familj, dvs mina svenska föräldrar som adopterade mig när jag var bebis. I mitt hjärta är dom mina enda föräldrar. Det har inget att göra med bitterhet gentemot mina bioföräldrar som adpterade bort mig, det har enbart att göra med det starka bandet som jag har till min familj i Sverige, jag behöver inte mer liksom... Det finns inget som sårar mer än när folk ifrågasätter varför jag inte vill hitta mina "riktiga" föräldrar för det skulle de flesta vilja (som de ofta uttrycker det)...
Min situation blir inte lättare då jag nu även pluggar i ett annat land, så nu är jag verkligen "utlänning" på riktigt. När folk hör att jag bryter frågar de var jag kommer ifrån. För det mesta "nöjer" de sig med svaret "jag kommer från Sverige". Men det är långt ifrån alla! Jag har fått höra både det ena och det andra vill jag lova. Oftast kollar de på mig med kritisk blick och säger "oj det hade jag fan aldrig kunnat tänka mig, du är ju inte blond". Förr blev jag arg och ledsen över såna kommentarer, men nuförtiden tycker jag mest synd om människor som bara måste påpeka nåt sånt meningslöst! Senast idag fick jag en sån meningslös skit kommentar från min studievägledare. Jag var orolig över mina betyg och gick till studievägledaren för lite tips och råd. När jag gick därifrån hade jag fått höra; Att jag inte borde oroa mig, jag kommer ha jätte lätt att få jobb efter examen pga att jag är multikulturell. Du kommer från sverige och är asiat menade han på. Talade om för honom att jag blev adopterad som spädbarn och att jag enbart såg mig som svensk. Men han fortsatte att envisas om att jag trots allt bara har asiatsikt blod i mig. Han menade tydligen att jag kommer ha mkt lättare att få jobb pga mitt utseende, för flyktingar kommer att lita mer på mig än på någon som ser västerländsk ut. Vi invandrare har en massa gemensamt menade han.
Jag blir så himla frustrerad! Men vad ska man göra? Idioter finns det överallt, ingen kan tala om för dig vad du borde tycka och tänka. Du är svensk och det är jag med! :D

Elle2010: Sjukt att en studievägledare kan komma med sånna kommentarer! Förstår att du känner dig kränkt. Dock måste jag bara inflika att det faktiskt kan vara en fördel. Jag är socionom och har jag många gånger "vunnit" på att jag har en fot i varje läger sas.

Fast ändå, vi är ju alla individer. Vår bakgrund och vårt förhållande till den är ju det som gör oss unika, Ingen människa passar ju i bara ett fack, eller i samma fack hela livet.

Men att vara "svensk" eller "invandrare" är bara etiketter som inte betyder något i sig.  Jag har fullt förståelse för att ni blir upprörda när det drivs till sin spets på så sätt att man vill tvinga på er som är adopterade en invandrar-etikett.
Samtidigt är det i många fall ganska vanskligt att dela in människor på det sättet överlag. Många människor bor i Sverige idag trots att de inte betraktas om svenskar eller bara betraktas som svenskar ibland.
T ex alla som är födda i Sverige, men som har en eller två föräldrar födda i ett annat land, andra som har flyttat mellan olika länder.
Jag tror att det är viktigt att man själv får lov att definiera sitt eget identitet, men också att vi alla oavsett biologisk, kulturell eller etisk bakgrund behöver inse hur farligt det är att genast behöva definiera en person i en av dessa kategorier.
Jag är uppvuxen till stor del i Sverige, men vägrar att definiera mig som svensk. Detta eftersom jag vet att så fort man ser ett ovanligt personlighetsdrag eller vill ta avstånd från en åsikt jag har så drar man upp min etniska bakgrund. mina barn får alltid frågan: "Vad kommer du ifrån?" när dom får en ny bekantskap, så de måste också hela tiden försvara sin "svenskhet", dom har tvingats bli medvetna vid tidig ålder att  detta är en mycket viktig samtalsämne och att de inte ses som svenskar.
Att många invandrare själva har rätt så stela åsikter i frågan är inte så konstigt, de behöver inte ha större insikt och fördomsfrihet än etniska svenskar bara för att de är invandrare...
Vad jag vill säga är att även om ni självklart har all rätt till att kalla er svenskar, så behöver man ju vara vaksam på att främligsfientlighet är farligt och hemskt i sig och även om det självklart drivs till sin ytterlighet, dvs biologisk grundat rasism först när det drabbar t ex er som är adopterade.