Adopterad, jag är svensk

Usch irriterande! Jag är inte adopterad bara adoptivmorsa så jag känner ju inte igen mig i det du berättar, men det är ett intressant spörsmål och jag har också funderat på hur det blir för mina asiatiska barn när de växer upp och inte är där jag är alltid! Självklart är mina barn Svenskar, därför att de har svenska släktingar, uppväxt i en svensk kultur och pratar och talar och känner på svenska och bor i Sverige, men de har också en del som är asiatisk, även om jag vet att den delen är betydligt mindre än den svenka delen. Min äldsta adopterade dotter frågar ibland "Mamma är jag svensk? ....för att Mohammed i min klass säger att jag inte är det!" (Konstigt nog så är det alltid invandrarbarn i skolan som påstår  just detta! Kanske beror det på att de tidigt upplever sig annorlunda från sina svenska kamrater och reflekterar på olikheterna mer. Sannolikt är Mohammed som ju också är svensk medborgare ändå mindre svensk än min dotter eftersom hans föräldrars kultur, språk och religion skiljer sig från den svenska, men utseendet att komma från en annan del av världen har de bägge. Kanske säger hans föräldrar till honom hemma "vi är Marockaner (eller vad de nu kommer ifrån), vi är inte svenskar vi bara bor i Sverige!" "Du skall vara stolt över ditt hemland och din familj, det är fint!"
Då kan det ju av ren välvilja från Mohammed vara ett eko av vad hans föräldrar säger till honom som han vill överföra på vår dotter! Men som blir så fel! Kanske är det kanske inte av elakhet utan helt enkelt av vänlighet han säger som han gör!?
Vi framhåller våra barns vackra sidor både de asiatiska och de svenska och det har gett min äldsta dotter ett starkt självförtroende. Om någon säger att hon är Kines, nickar hon bara stolt!