Varför finns det kvinnor som äter psykofarmaka när de är gravida.
Det är bevisat att det är skadligt för fostret
Allt är fullständigt individuellt och det går inte att besvara TS frågeställning egentligen, eftersom frågan inte är just individuellt ställd. Man kan inte klumpa ihop alla gravida kvinnor med psykisk ohälsa och svara för hur de och deras läkare resonerar. Men rent generellt bör man väl utgå från att människor i den situationen ofta är väldigt medvetna om vad de gör och vad konsekvenserna blir om de väljer det ena eller det andra.
Själv har jag på pappret tre diagnoser, trots att jag inte uppvisar några symptom när det gäller samtliga. Bipolär grupp II, borderline personlighetsstörning och generaliserat ångestsyndrom. Då vi har försökt skaffa barn det senaste 1,5 året har jag heller inte ätit några mediciner under den tiden, vilket var mitt val att göra och inte baserat på någon sorts syn angående hur alla bör göra. Men den här tiden har också fått mig att begripa att jag blev feldiagnostiserad när det gäller den bipolära diagnosen, eftersom en människa som är bipolär inte hade klarat det jag har har klarat under den här tiden - utan någon som helst medicin. Jag är helt övertygad om att jag tidigare i livet hade borderline, men det har genom extremt hårt arbete växt bort kan man säga. Ångestproblematiken har jag fortfarande, men den är inte lika akut som tidigare och jag har lärt känna mina egna signaler så till den grad att jag kan hantera det hela i tid.
Slutsats: om jag hade varit bipolär så hade jag garanterat behövt mediciner, såväl innan som under en graviditet. Det är ingenting som växer bort, utan räknas som kroniskt. Däremot har man givetvis ett stor personligt ansvar när det kommer till den egna sjukdomen och man kan åstadkomma väldigt mycket vid sidan av medicineringen. Men en bipolär kvinna med hög sjukdoms- och självinsikt som äter mediciner under sin graviditet tar just ansvar, i mina ögon. Det är heller inte ett faktum att alla mediciner skadar fostret. Inte heller är det ett faktum att alla barn till psykiskt sjuka tar skada. Barn tar skada av psykiskt sjuka föräldrar som saknar just sjukdoms- och självinsikt, bland annat. Men det är en annan diskussion och åter igen går det inte att dra några allmänna slutsatser, utan landar alltid på individnivå.
Endel är kliniskt deprimerade och behöver medicin för att inte bli självmordsbenägna, eller skada sig själva på annat sätt, som i så fall är en betydligt större risk för barnet. Det finns även psykofarmaka numera som inte är skadliga för fostret.
Går man under antideppressiv medicinering tycker jag inte att man ska skaffa barn. Om man äter sådan medicin så är det uppenbart att man just nu har svårt att hantera livet. Å har man svårt att hantera livet och sig själv så tycker jag man först ska ta tag i det INNAN man skaffar barn. För ett liv med barn blir liksom inte lättare så att säga.
Så mitt svar är NEJ. Å jag är rätt så bestämd där. Kan man inte hantera livet och sig själv och sina känslor så måste man först arbeta med sig själv och sina problem innan man sätter ett nytt liv till världen där ens uppgift är att vägleda barnet rätt i livet. Å kan man inte vägleda sig själv särskilt bra så är man inge bra vägledare åt någon annan.
Väljer man att göra det iallafall, skaffa barn altså - ja då anser jag att man handlar grymt egoistiskt som sätter sina egna behov före ett barns.