Jag vet att diklofenac säga gå ur kroppen kvickt, och för "normala" människor resonerar man som så att så länge man inte tar dem från äl och framåt är det ok, men jag har blivit tillsagd av kliniken att inte ta dem alls, och den rekomendationen kanske är bra att tänka på om man har en massa MF i bagaget.... Onödigt att ta preparat som påverkar den där funktionen som många av oss verkar ha problem med, sas...
Jag har inte haft mer ont, (eller jo, men det är skillnad på ont och ont. ligamentssmärtor "ska" man ju ha) så det är nog lugnt, men jag har knappt kunnat sova i natt för att jag legat och känt efter. Och varje gång jag somnat har jag drömt om ett blodigt trosskydd, och varit tvungen att springa upp och kolla.
Det är så otroligt svårt att behålla hoppet om att det ska gå bra, varje toabesök är nervöst, tänk om det kommit blod liksom...
Väntan på en liten skrev 2010-07-27 09:42:47 följande:
Jag håller på att bryta ihop, jag bara gråter hela tiden när jag är själv för all längtan jag känner efter att bli mamma. Känns som alla blir gravida så fort och jag blir utsatt för hårda ord när jag berättar om min siituation. Nu har det gått så långt att jag inte ens kan gratta nån som plussat inom 1 år.
Jag vet hur du känner det... Jag blir förvisso gravid ganska lätt, även om det en gång tagit tämligen lång tid, men vad hjälper det när de bara dör där inne? Jag hade så sett hellre väntat 5 år på att ens bli gravid, om jag bara slapp missfallen...
Känner igen ditt resonemang i ngt tidigare inlägg, hade jag bara vetat, att det kommer födas ett barn så småningom, hade jag klarat både 5 och 10 MF till, men det kan ju ingen lova mig...
Jag har en vän, de tänkte att det kanske vore kul med ett barn till. Hade oskyddat sex en gång. Ändrade sig, och började med skydd igen. Nog tusan blev det barn. Sådant känns så orättvist, när man själv försöker, och åren går. Jag tänkte att 2-3 år mellan barnen vore trevligt... Tösen är nu 4½... Och då som sagt, så är jag ändå väldigt glad att jag har ett barn, annars vet jag inte vad jaghade tagit mig till...