Emetofobernas tråd 5

Oj, hjälp, vad jag har ångest nu!!
Vet int eriktigt vad jag ska göra. Försöker stanna kvar i rädslan. Känna efter och låta mig vara rädd. Det är så svårt, då man bara vill krypa ur skinnet!
Hur ska jag någonsin kunna klara av ett barn?
Har just nu smugit ut i köket och "låtsas" att jag skriver på min uppsats, så att mannen inte ska veta att jag har ångest och är rädd. Jag vill att han ska se att jag blivit bättre i min ångest och fobi. Bättre är jag, absolut! Men frisk är jag inte... Kunde inte äta så mycket mat ikväll, fick ont i magen.

Nu sitter jag och försöker följa med i min ångest. skriver lite i en privat blogg om mina tankar, allt som jag känner när jag mår så här och benar upp vad som händer i kroppen. Det hjälper för stunden. Men så fort jag skrivit färdigt så kommer det tillbaka. Bara det tyder på att dte är ångest, att jga mår bättre under tiden jag skriver men sämre när jag slutat.
Det är som att segla, sitter man bara med i båten kan man bli sjösjuk, men om man styr blir man det inte!
Jag måste lära mig styra mitt liv!

Hoppas ni alla har en trevlig fjärde advent

Jag blir galen. Sitter på ett ganska fullt tåg och en kvinna bakom mig pratar i telefon och säger att hennes barn kräkte i natt! Jag kan inte byta plats. Hur stor är risken? En kvart är tågresan.

Jag har utsatt mig för lite risker i jul. Det känns otroligt jobbigt... Hela julen har vi varit många. Igår var jag ute på restaurang och sen nattklubb. Idag mellandagsrea och sen hämtmat från kinarestaurang. I kina-köket såg jag att den ena kocken hade munskydd! Jag fick lite panikkänsla men maken bara sa att deras kultur ofta är så.. och att han tyckte jag skulle vara glad, inget spott i maten ju. Jag åt maten.
Imorgon ska vi på födelsedagskalas men 20-25 personer i en lägenhet.

Hu... alla dessa saker. Vågar knappt gå och lägga mig.

Känner mig orolig. Har varit på kalas och två av de som var där var sjuka nyligen. De hade mått bra igår och idag... Sen har jag ätit hämtmat två dagar i rad. Ångesten kryper på. Hur stor är risken?

Ligger fortfarande vaken. Jagar upp mig mer och mer. Min mage den bubblar jättemycket och det gör mig så rädd. Tog nyss en lugnande tablett. Shit vad jag är rädd. Känner att jag behöver skriva av mig och då är denna tråden bra. Försöker stanna i ångesten och känna efter vad som är jobbigt. Ovissheten är hemsk. Likaså bubblandet och klumpen i halsen som gör det svårare att andas. Jag spänner mig, vilket gör att jag andas ytligt och då får mina armar och ben mindre syre så det börjar sticka i dem. Min mage känns full av fjärilar. Munnen är torr. Pulsen är skyhög. Detta kallas nog för en klassisk ångestattack men trots alla år med ångest så blir jag alltid rädd. Börjar skaka i kroppen av adrenalinet. Försöker fyrkantsandas istället. Jag vill inte göra mig själv skada men denna ångesten gör att jag vill ta min hårnål och trycka den hårt mot handleden. När man tar till självskadebeteende har ångesten stor påverkan på ens liv. Det är sorgligt egentligen. Har allvarliga funderingar på att försöka mig på basal kroppskännedom för att lära känna min kropps signaler. Jag får ju ångest av att vara hungrig, mätt, kissnödig, you name it. Någon som provat? Nu ska jag försöka invänta tablettens fulla verkan, den borde sätta in inom tio minuter. Om ni orkade läsa allt så tack så mycket. Kände som sagt att jag behövde skriva av mig.

Somnade strax efter halv sex och vaknade nyss av ett ryck då jag råkade välta ner mobilen på golvet. De där plötsliga uppvaknandet blir alltid så jobbigt att varva ner från. Fler som är lika? Känner mig ganska lugn ändå faktiskt. Men så tog jag ju faktiskt en lugnande innan som brukar hålla i sig ett dygn. Bubblet har slutat också.

Jag igen... Hade jag inte fått min förargliga mens för ett par veckor sen så kunde jag svära på att det var graviditetskrämpor. Känner mig yr och allmänt tjyvens. Nästan lite bakfull. Kan också bero på att jag inte sovit så många timmar, först två och sen ytterligare två.
Jag var på väg upp ur sängen men kände mig så ostadig att jag fick lägga mig igen. Vad är detta? Orkar inte oroa mig, det tar så hårt på psyket

Grattis jomi!!!