Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Glömde säga att jag har BLANDAD episod nu också, tusen gånger värre, för humöret svänger från en sekund till en annan, från självskadande o självmordsbenägen till att jag letar upp flygbiljetter jorden runt, skickar iväg CV till helknppa jobb, letar efter nya utbildningar, köper en massa grejer... :( Kan inte sitta still, måste upp o röra mig hela tiden, somnar jättesent på kvällen/natten, gör planer med allt och alla.. och sen helt plötsligt djupt deprimerad igen. Och så står jag där och måste fix allt skit jag gjort. :( Min kille tvingade med mig till psykakuten för någon vecka (eller 2?) sen.. helt plötsligt mådde jag jättebra så det blev ingen LPT, så jag fick åka hem igen. 2 sekunder (och då menar jag TVÅ SEKUNDER) efter att vi kommit därifrån började jag slå min kille, jag sa en massa hemska saker, att jag hatade honom, att jag tänkte gå o hoppa från en bro.. och sen stack jag :( Har stuckit flera gånger.. men kommer alltid hem igen för jag har ingenstans att gå. Fan alltså..

Har fått tillbaka mina ätstörningar också.. Har inte sagt det till nån. Eller jo, jag nämnde det för min sambo. Det är helt knäppt.. jag bara väntar på att det ska gå över.. Måste hämta mina mediciner idag (2 ggr i veckan) men orkar verkligen inte, för då måste jag göra mig i ordning och ta bussen och träffa min sjuksköterska och ljuga för honom :(

Åh, herregud vilket lyckorus jag är i. Det bubblar över och jag är så lycklig så jag vet inte vart jag ska ta vägen, känns som jag bara vill skrika rakt ut från balkongen!

Förlåt MariaKsk; skriver till dig när jag har lugnat ner mig lite.. Kramar så länge!

Haha ingen fara, jag vet hur det är... fick oväntat besök i alla fall, min kusin ringde och frågade om hon kunde komma över snabbt så jag fick kuta in i duschen och jag kom igång lite. Men nu har hon gått och allt är bläääääää igen. Njut av lyckoruset och se till att du inte gör nåt du kommer ångra :)

Nej, det är skönt att läsa att jag inte är den enda... :( Idag har varit ett helvete. Jag hämtade vår son på dagis och började bråka på 2 minuter. Jag tror han har något också, och jag orkar bara inte mer... han har en fix idé att han inte kan ha på sig tröja när man tvättar händerna, så jag sa att vi kunde vika upp ärmarna, men det ville han inte (han kan få utbrott när kläder inte "känns rätt") och det slutade med att jag blev arg och drog av honom både tröja och t-shirt så han fick stå halvnaken och tvätta händerna. :( Han blev jätteledsen och jag var så jävla förbannad.. vill bara ha en NORMAL son, hur hemskt det än låter!! Han ska alltid ställa till med nåt när vi ska hem från dagis och jag orkar inte mer. Som tur var kom min sambo och gjorde i ordning honom.. jag var gråtfärdig.. han grät och grät.. sen hela vägen hem ville han hålla mig i handen och jag gjorde det motvilligt, vi åkte hem istället för att gå ut o handla som vi skulle göra.. Jag ville bara att han skulle bli arg på mig o hata mig så jag skulle få mindre skuldkänslor. Jag var nära att åka till stan o shoppa loss för att döva smärtan men då började sonen gråta hysteriskt för att han inte fick följa med så jag gick hem. Gick flera meter framför dem, kom hem innan och skar mig. Sonen var ledsen hela tiden.. till sist satte sig min sambo med mig på golvet och jag var skitarg, tills min son kom och började klappa mig, och lade sig med mig.. jag började gråta och han gick och hämtade en filt och gosedjur och läste en bok för mig medan jag grät. :( jag orkade inte vara med honom på hela kvällen.. gick o la mig tidigt (är dessutom förkyld) men sen fick han somna i vår säng, i min famn, och han pussade mig och klappade mig och jag sa förlåt för att jag var dum, och då sa han "Nej, du var inte dum, du var bara arg." :( Som om det vore ok. Jag skulle kunna misshandla ungen och han skulle fortfarande älska mig lika mycket. Vad är det för fel på mig egentligen?! Om jag blir inlagd blir han hysterisk för han är så mammig... Dessutom ska vi till BUP på måndag. Jag tror han har Aspergers och/eller tidiga tecken på bipolär men de vägrar utreda, dels för att han är så högfungerande, och dels för att jag är bipolär, så utan att ens göra nån utredning har psykologen kommit fram till att det är bara pga miljön, pga jag har varit inlagd flera gånger när han var liten.. :( Hon skyller allt på det. Det är inte möjligt!!! Det är något fel på honom men ingen tar mig på allvar :( så jag måste dit på måndag för vi ska få bedömningssamtal med läkare.. jag måste göra allt för att få en utredning gjord, och om jag blir inlagd kan jag inte gå dit och sambon skulle aldrig klara det utan mig för han bara säger "ok ok" till allt som läkare säger. :(

Fan jag vill bara dö.. jag vill bara ta livet av mig och försvinna :( Det enda som håller mig uppe är min son men som du säger.. känns som om jag bvara förstör för honom.

Får jag fråga hur gammal din son är?

Han är 4 år.. :( Men vad är bäst egentligen, att vara hemma och må dåligt eller att ligga på sjukhus? Han får sån extrem separationsångest.. jag vill inte utsätta honom för mitt mående men han påverkas ju jättemycket av att jag inte är hemma också. Det känns som att det blir fel vad jag än gör.

Jag tror på att det bästa är att ta hand om sig själv först annars orkar man inte ta hand om nån annan. Pappan låter ju stabil och ansvarsfull..? Han skulle säkert klara av situationen och finnas där som en trygghet för sonen.