Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Hej på er alla...
Är jätteglad att jag hittat den här tråden, då jag nyss fått min diagnos, bipolär sjukdom typ 1. Jag har läst en massa, fått information, men känner mig ändå helt tom och ganska ledsen.
Samtidigt har jag ju fått en hel del förklaringar på saker som har hänt i mitt liv.
Vad händer nu? Vilka av er äter Litium? Vad finns det för annan medicin?
Finns det något inom alternativmedicinen som kan hjälpa?
Jag känner mig ganska så förvirrad just nu.

Hej Helena!

Tack Maia!
Det är det jag är rädd för, det med biverkningar alltså. Jag ska höra om de andra medicinerna, då jag inte fått någon utsatt än, eftersom jag inte ville äta lithium. Just nu äter jag sobril för att orka jobba det jag kan. Har aldrig ätit det förut, men det är väldigt effektivt för att dämpa min ångest som jag har nu,
Jaa...jag är väldigt förvirrad.
Just nu så är jag så rädd att alla mina projekt som jag dragit igång för några månader bara ska gå om intet, då jag känner mig ganska nere och apatisk just nu. Jag gör alltid så här!
Ibland känns det som jag aldrig riktigt levt ett "normalt" svenssonliv, att jag inte kan fungera på det sättet. Hur känner ni andra? Hur är det för er med jobb och relationer? Kan ni jobba 8-5 jobb? Har ni blivit bättre av mediciner? Förlåt att jag frågar så mycket men jag känner mig både hispig och deprimerad på samma gång, och vill bara veta så mycket som möjligt.

Fy f*n! Känns som jag ska sprängas av ångest. Tagit en stesolid och ska gå och lägga mig en stund. :(

Maia, tack för ditt öppenhjärtiga svar! Tycker inte du behöver gömma huvudet i sanden! Och jag tycker verkligen inte att du är hemsk.

Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag har inte fullt ut varit otrogen i mina relationer, men mycket flirtande, lämnar ofta mina relationer, behöver hur mycket bekräftlese som helst (när jag är i det tillståndet).
Jag har nyligen gått igenom en skilsmässa, och vi har ett barn tillsammans, (har även en son sedan tidigare), och just nu känns det som jag aldrig mer vill ha en relation.

Just nu har jag en...ja, jag vet inte, vi träffas ibland, men han är mycket yngre än mig, och jag har hittills inte berättat om min sjukdom. Det där med ökad sexlust i vissa perioder har nyligen utvecklats hos mig, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det heller, det är så mycket som händer hela tiden.

Jag känner inte heller att jag klarar av ett vanligt jobb. Just nu jobbar jag som projektledare, har många bollar i luften, och många är beroende av att jag sköter mitt jobb. Det gör att jag får panikkänslor ibland. Jag vet inte hur många utbildningar jag har hoppat, av eller hur många toppenjobb jag har sagt upp mig ifrån. Bara förra året sa jag upp mig från en chefsposition med jättebra lön, för att jag fick ångest efter 3 månader. Tycker synd om alla arbetsgivare som låter sig duperas av mig när jag är i min maniska period (innan den gått till överdrift alltså). Jag har haft så mycket möjligheter i mitt liv, men jag har fan sumpat allting, varje gång. Det känns bittert att konstatera det.

Jobbar du något alls just nu? Hur försörjer du dig?
Psykiatern jag var hos ville sjukskriva mig, men jag är ju nollad på FK, så det fungerar inte. Jag vet inte hur jag blivit det, det var under en av mina depressiva perioder, när jag "glömde" anmäla att jag fått nytt jobb, därför står jag fortfarande på 0, jag som hade otroligt bra sgi tidigare. suck...

Förlåt att jag bara skriver och "babblar på" men det är 1000 tankar i min hjärna just nu, och allt är kaos. Jag är verkligen tacksam över att du svarar på mina frågor och delar med dig av ditt liv.

Oj...såg efteråt att du inte mådde bra, och hade ångest. Ta hand om dig, hoppas du kan sova en stund...

Fick inte sova nåt då sonen vaknade. Kunde ju ha sparkat upp sambon men när jag blir störd i vilan så kan jag inte ligga kvar.