Hej tjejer och tack igen för alla grattis. Ser nu i min journal att 03:09 var jag öppen 6-7 cm och 03:16 är hon ute. Jag känner så väl igen mig i era beskrivningar, ni som också öppnat er snabbt, och precis som Minimalla skriver så hade jag nog bett någon kasta ut mig genom fönstret om inte krystvärkarna tagit vid. Det är helt fastetsat i min hjärna hur barnmorskan bredvid min vänstra sida håller båda handflatorna trycka mot mitt huvud på var sida och ber mig fokusera på känslan av hennes händer. Hon ber mig blunda men jag stirrar tomt och vidöppet på hennes ögon, hon var mitt ankare när värkarna svepte över mig våg efter våg efter våg av hemsk okontrollerbar smärta. Huuuaaaaaaa....Det var egentligen bara 3-4 värkar tror jag, svårt att säga var nån började eller slutade, men det var intensiteten i dem som skrämde och skräcken att nästa skulle göra ännu ondare, för att inte nämna ovissheten hur många fler jag skulle behöva stå ut med. Nog om detta! Eller inte nog, jag ska skriva min förlossningsberättelse i helgen och bearbeta detta vidare, men nog nu i alla fall.
Gabriel är en liten docka som sover lite väl mycket (trodde jag aldrig jag skulle säga), han har lite högt bilirubinvärde (gulsot) och har tappat mer än 10% i vikt, så ordinationen nu är att mata mata mata och ha honom liggande vid fönstret så mycket det går. Det här är en bekant situation från första tiden med Elliot så vi är inte oroliga, förrutom för risken att behöva läggas in igen för solning om det inte vänder. Brösten ömmar efter allt ammande, men nu har mjölken runnit till ordentligt så snart ser vi nog en ljusning.
Förlåt att det bara blev ego nu, mitt liv är väldigt ego för tillfället. Snart landar jag i verkligheten igen . Kram på er tjejer, är så glad att jag har er!