30+ som fick första barnet 2006 *4*

malin - Hoppas ni får ett bra samtal idag, du och föräldrarna. Jag kan inte heller vara arg eller upprörd utan att gråta, bra att skriva ihop det du vill ha fram istället.
Toppenbra pepp och stöd från de andra tjejerna härinne.
Kram!

Visst är det ju så när man har barn, att man är banne mig skyldig att försöka finnas så länge som möjligt för dem, även när de är vuxna och har egna barn!

malinkatarina > Vad skönt att ni har en gemensam front, du och din syrra. För att stå upp själv om en sån här sak kan vara tungt.

Milla C > Mm, hon har inte gjort livet lätt för dom omkring sig. Jag har svårt att tycka om henne från hjärtat, jag kan inte helt släppa allt hon gjort. Jag försöker ha en viss kontakt med henne/dom =  jag har en lillebror, 22 år gammal som bor hos henne än. Hon försöker också för barnen (våra) har fått julklappar 2 år i rad.

För övrigt så räckte mina tidigare kunskaper till för att söka till Högskolan till hösten.
Jag har tänkt om från socionom till personalvetare och vill hälst börja nu. Jag får använda våren och sommaren till att förbereda mig både fysiskt och mentalt. Känner mig sådär barnsligt förväntansfull.

Oj, vad många det var med deppiga familjesituatuioner här. Jag är inget undantag. Min pappa håller också på att äta sig till döds. Skulle gissa att han väger kring 150 kg. Han var relativt aktiv tidigare (har varit scout länge, men lagt av nu). 1991 fick han en hjärtinfarkt o gjorde bypass operation. Då fick han order att sluta röka, vilket han också gjorde, men han började nog äta mer i stället. Han var 48 år gammal ohade barn i åldrarna 19, 16, 9 och 3. Tänki om han dött då. Jag o syrran hade haft minnen kvar, o kanske den äldsta av halvbröderna, men tänk att förlora sin far när man är 3, och aldrig minnas hur det är att ha en pappa.....
Åren gick och pappa levde "det goda livet" med god mat o vin. Jag tror aldrig han har gått till affären, utan tar bilen dit, och det är max 3 km. När han åker utomlands har han svårt att klara värmen pga hjärtat o minsta anstränging blir superjobbig.
Att han dessutom fick en hjärnblödning hösten 2000 gjorde inte saken bättre. Han är förvisso fullt återställd fysiskt, men har sömnproblem, cirkulationssvårigheter o begynnande diabetes. Vill inte ens veta vad han har i blodtryck. Hans ben o fötter är så svullna att han måste ha pumpstövlar på sig 2*30min varje dag för att få ner svullnaden. Jag vet inte vilket när han senast tog på sig ett par skor själv, mest går han i trätofflor som han kan hoppa i själv.

Det är inte en lätt sits vi har, som oroar oss för våra föräldrar. Jag vill ju gärna att han ska finnas här för mina barn några år till, så de har en chans att minnas sin morfar. Jag minns knappt min, o jag var 6 år när han dog.

malinkatarina: Så starkt gjort av dig att orka ta upp den här otroligt viktiga diskussionen med din mamma. Jag tror du har gjort det på bästa möjliga sätt . Att först prata med henne på telefon och våga blotta dina rädslor och känslor tror jag banar god väg för ditt brev. Även om hon slår dövörat till när ni pratar med henne så hoppas jag att hon förmår ta till sig dina skrivna ord på ett annat sätt. Förhoppningsvis känner hon inte att hon behöver gå i försvar direkt när ni inte har direktkontakt, utan kan läsa det du skrivet och låta orden sjunka in. Jag hoppas också att det väcker en diskussion dina föräldrar emellan.

Mandra: Vad kul att få börja ny utbildning, jag förstår att du är förväntansfull. Personalvetare låter jättespännande, skulle jag också kunna tänka mig... eller sjuksköterska/barnmorska... eller barnskötare... eller.... ja just det jag har pluggat färdigt ja. Bara att bita ihop och vara nöjd med det man har .

Och en stor kram till alla som behöver det!

malin: Hoppas att du och föräldrarna får ett bra samtal idag. Och kolla upp så att läkaren har tystnadsplikt och fortsätt hålla kontakten med honom nu när den "kanalen" är öppen tycker jag.

Sitter här och gråter. Kom just på att det ni oroar er över - att föräldrarna inte ska komma hem ifrån sjukhuset - ju faktiskt hänt mig. Även om det var cancer som "tog" min mamma så han hon aldrig träffa Lucas, eller ens veta om att han finns. Jag fick heller aldrig träffa min mormor, och det fanns så mycket jag hade velat fråga både mamma och mormor om. Mamma hur det var när jag var liten (om Gabriel eller Lucas är lika mig) och mormor om hur mamma var när hon var liten.

Mandra: Skoj med ny inriktning ! Förstår också att du är förväntansfull. KOmmer ihåg pirret när jag själv började plugga igen. Lite som att börja ettan en gång till :

bibabba > Åh så sorgligt. Jag förstår verkligen att du oroar dig. Det finns ju så många svåra följdsjukdomar man kan få på sån stor övervikt. Och med en del medicinsk histioria i bagaget och åldrandet så är det klart att du oroas. Jag hoppas att han får vara med er länge till och att han får vara så frisk som det bara går.
Det är så otroligt jobbigt att se på när folk gör sig illa. När de forstätter att göra val som man vet att de inte blir bättre av heller. Man önskar man kunde hoppa in i deras huvud och hjälpa till att ändra lite saker.
Stor varm kram och tack för att du delade med dig
Ang. att minnas så se till att ta massor med bilder med barnen och morfar. Både min far och sambons far gick bort här, nyss för oss. Sambons far insjuknade och gick bort med första graviditeten och min far insjuknade och gick bort med andra graviditeten.
Vi tittar mycket på dom bilder vi har med morfar och pratar om dom. Så minns vi runt bilderna. Det är verkligen ett fantastiskt redskap för att ge barnen en bestående bild. Farfar träffade de aldrig men vi tittar på bilder och pratar om honom ändå.
Min morfar dog när jag var som dig och jag vet hur viktiga bilderna var för mig, kanske därför jag är så 'duktig' på att själv ta fram bilderna och prata om dom med barnen.

Minimalla > Vara nöjd med det man har? ja, är man det så ska man vara det.
Jag är nog inte det nä . Jag är behandlingsassistent och älskar det men vill vidare, bredda, förnya.. här ska pluggas
Jag gjorde faktiskt något nytt när jag bestämde vad jag skulle göra. Jag tog bort alla
- jag borde läsa till...
- allas förväntningar på vad jag borde läsa till
- allt jag är bra på
och fokuserade på EN fråga ... Vad VILL jag? Vilken resa det vart! Ändå tog det inte så lång tid för jag hade ju redan svaret som jag tänk på ett tag, men att våga tänka tanken fullt ut, säga det högt och sen handla där efter. Vilken kick! haha
Finns inte en drog i världen som kan toppa känslan av att göra det man verkligen vill (nu har jag bara testat alkohol och cigaretter iof ).

MalinK, Så modigt och kärleksfullt av dig att både prata med din mamma och skriva till dina föräldrar. Det beundrar jag verkligen, själv klarar jag bara inte att prata med min mamma om sådant. Vi har numer en relation och pratar ganska ofta med varandra om vardagliga ting och jag tycker om min mamma, men det är ingen mor-dotterrelation, det finns för mycket ivägen, mest av allt tycker jag så gräsligt synd om henne. Det är svårt att svara på hur hon mår, för hon pratar inte om det och jag undviker att ringa från sen em och kvällstid och även på helgerna för jag orkar inte höra henne så full (om hon ens svarar).

Pyttis, åh du har ju också varit så modig i relation till din pappa. Har ni pratat om det sedan i efterhand?

Milla, även jag har ju förlorat en förälder, fast min pappa, han tog sitt liv för ganska precis 7 år sedan. Även jag blev nu påmind om att jag saknar honom och liksom du är jag ledsen över att Edvin inte får träffa sin morfar. Men jag är också ledsen över att min man inte fått träffa min pappa någon gång. Han var en underbar person, men komplicerad och hade även han alkoholproblem. Suck det är besvärligt med föräldrar.

Mandra, du är en fantastisk människa, jag beundrar dig alltid. Du kommer att bli en bra personalvetare för du hade passat till vad du än bestämt dig för. Och det är viktigt att tänka på vad man faktiskt vill göra, och inte bara vad man vill vara. 

Bibabba, usch så jobbigt med din pappa. Just den där känslan av att bara kunna stå och se på, att det inte spelar någon roll vad man gör, det är hemskt!

Tack för all pepp, ni är fantastiska! Jag ringde nyss till mamma, men de hade inte läst mailet än. Jag bad dem göra det och ringa tillbaka sen. Håll tummarna....

Pust. En stor lättnad. Mamma ringde just, de har läst brevet, och hon vill liksom jag, att vi ska kunna prata utan skrik och gråt. Hon gav mig också rätt i det jag skrev och tyckte om att jag skrivit. Vi sa inte så mycket nu, jag bad dem diskutera med varandra, och så kan vi prata mer om det när vi kommer hem. Hoppas det nu kan bli långvarigt bättre. Inte kortvarigt....

Stor kram till er, vet hur det är att gå o oroa sig för föräldrars hälsa.. Vi har ju bara barnens farfar i livet o jag tycker att det är så otroligt sorgligt att min mamma aldrig fick träffa sina barnbarn men jag försöker också att visa bilder o berätta.
Mandra; så kul med nystart! Lycka till, jag tror det här kommer att passa dig perfekt