Håller tummarna för dig Frk Kanin!
Härliga kommentarer av era små, ni andra..
Men mest blir det ego idag..... är bara ledsen, arg och besviken. Och orolig. I nämnd ordning. Mamma ligger på sjukhus för hjärtflimmer, inte första gången hon - eller pappa - är inne på sjukhus pga av hjärtat. Mina föräldrar tror att de är odödliga. Lite hjärtflimmer eller stark hjärtklappning är väl inte så farligt? Läkarna kan ju trolla med tårna, och sjukhuset är en fristad där död aldrig inträffar. Det åker vi hem och skålar på istället! För alkohol, det användes väl som medicin i gamla dagar? De har varit två veckor på Teneriffa, sista veckan har mamma märkt av hjärtat. Men vill inte gå till en läkare där. Varför riskera att få semestern förstörd med en massa restriktioner? Nej, det skålar vi för! En vecka till av värme och en massa öl och vin, det kan väl inte göra någon skillnad? Väl på sjukhuset hemma, kan läkarna inte elchocka hjärtat som man normalt gör, för att hon haft flimret för länge, därmed risk för blodpropp. Alltså ska hon waranbehandlas i några veckor innan man kan göra något, med någon tillfällig medicin under tiden för att hålla styr på hjärtrytmen. Det ska hon säkert också hem och skåla för. Hon hostar dessutom värre och värre, trots att hon inte röker mer, har tydligen en läkartid för det på fredag. Som hon tänker avboka.
"Hon trillar nog inte av pinn idag, var inte orolig" säger pappa. En dag kommer en av dem inte hem. De fattar det inte. Jag bara väntar på samtalet. Varför kan de inte respektera livet, vara ödmjuka inför det? Pappa blundar inför mammas drickande och viftar bort det faktum att han själv äter sig till döds. Blir irriterad när man försöker föra det på tal.
Jag ringde till Enköpings lasarett och ville prata med en av mammas läkare. Hon som svarade visste inte om det gick - mamma är ju myndig. Jag sa, att jag vill INTE att hon vet att jag ringer. Vänta lite sa hon, och en stund senare får jag en otrevlig Syster Karin på tråden. Hon säger att det går inte, du kan inte prata med en läkare utan att din mamma vet om det. Försökte förklara att jag i´vill inte att de ska berätta något för mig, JAG vill berätta något för dem. Jag vill be dem om en tjänst, när de pratar med mamma och pappa. Nej, men det går inte, och din mamma säger att hon ringer dig sen, och undrar vilken av döttrarna det är? Hon har alltså sagt till mamma att jag ringt. Fast jag bad henne att inte göra det. Utan att lyssna på vad jag egentligen ville. Utan hänsyn till att jag är en orolig dotter med en mamma på IVA med hjärtflimmer. Jag vet inte ens namnet på läkaren, så jag kan maila! Och även om hon nu gjorde rätt i att inte låta mig prata med någon kunde hon ha respekterat min önskan.
Fy. Sorry för lång ego, behövde spy ur mig.
! "Varför det?" är en ständig fråga här hemma också just nu.
, trist att jag bara fick dra mig i typ 5 min för att jag skulle till skolan 
.