30+ som fick första barnet 2006 *4*

malinkatarina. *kram* Måste säga att jag tycker det verkar som personalen har missförstått tystnadsplikten. Nej, de kan såklart inte lämna ut information till dig utan din mammas samtycke. Men, du får ju berätta det som du tycker är viktigt. Och de har ingen plikt att tala om för din mamma att du har ringt. Jag tycker de kunde tala om för dig vad läkaren heter, men det är jag inte säker på om du kan kräva. Skriv ett mail till läkaren (om du får tag i namnet)!

Siggan, eller hur, min tanke också! Vill de inte agera på det jag säger, så kan de ju låta bli. Men att neka mig att prata?

MalinK, jag känner SÅ igen mig i det du skriver, även min mamma har hjärtproblem och efter att ha legat 5 dagar på intensiven fått höra att hon hade den infarktvariant med bäst prognos tycker hon att hon är helt frisk och skålar även hon för det, och tar några extra bloss. Även hon röker som en borstbindare och uppfyller typ alla riskkriterier. Vi systrar pratade med läkare, men visste att de helst inte vill få information de inte kan använda (eftersom de inte får säga vem den kommer ifrån och den också kan hamna i orätta händer). Min ena syster tvingade sig med in på ett möte och lyckades iaf få fram något, men det är ju svårt när man har en mamma som slår dövöronen till. Prata du med överläkaren om det tycker jag.  

frk Kanin, åh vilken ovisshet du lever i, håller alla tummar för att det ska gå vägen för er. Många kramar!

Tack för rådet, Vi4 - trist att du också är i liknande sits!!! Mamma slutade till allas vår förvånan att röka för några år sen. Även hon rökte som en borstbindare... Hur är det med din mamma nu?

Mamma ringde ikväll. Kvittrade på som om inget hänt. Har du fått restriktioner? Näe då, allt är som vanligt bara tills återbesöket...! Mmmm. Sa att jag ville att hon höll sig borta från alkoholen. Mummel tillbaka, och jag sa att jag menar det verkligen. - Ska du ge mig bannor nu? sa hon, och då brast det. Började grina förståss och sa att de tror de är odödliga att de inte fattar att vi bara går och väntar på ett samtal som säger att de INTE kommer hem från sjukhuset, att det dricks för mycket, äts skräpmat och noll motion etc.... hon blev nog lite chockad vilket säkert är bra, men jag kunde inte fortsätta . Var ensam med ungarna och Alfred fattade ju ingenting stackaren.  Sa bara att jag inte kunde prata mer nu, att vi får prata sen. Skrev nu ett sms och förklarade varför jag inte kunde prata, och att jag skriver ett mail innan vi pratar imorrn. Så det är det jag ska nu... behöver ju inte tänka på gråtattacker då ialla fall

Malin: Även jag har en förälder med alkoholproblem, i mitt fall är det pappa som tom förlorade körkortet ett tag.

Jag gjorde så här: Skrev ett brev till pappas läkare på vårdcentralen där jag beskrev situationen så som jag uppfattar den. Jag drog till med massa socionomtermer för att understryka att jag vet vad jag talar om. Postade brevet och skrev ut en kopia som jag gav min pappa i handen. Innan pappa fick brevet sa jag jättetydligt att jag gjort detta för att jag älskar honom så mycket!

Pappa gav läkaren klartecken att ringa mig så vi hade ett bra samtal (när jag stod i en provhytt på Ullared!).

Du kan ju inte göra precis likadant, men kanske ngt liknande?

Det är ju som Vi4 skriver att de inte kan använda information de inte får hänvisa till.

*kram*

malinkatarina > Så bra! Så otroligt bra och modigt och starkt gjort. Jag tycker det var bra att du grät, det måste ju vara som att understryka att du värkligen är orolig och  hur viktiga dom är för dig. Bra att du sa att du inte ville att hon ska dricka mer när du ändå hade fått henne att lyssna. Jag hoppas att hon lyssnar lite i alla fall.
Tråkigt att du inte fick det resultat du ville med ditt samtal med sjukhuset. Jag förstår verkligen att du vart ledsen, här ringer du och slåss för din mors liv och får ett sånt bemötande.
Kanske har du fått lite förklaring till bemötandet av tjejerna här inne ändå? Jag tycker nog att ett samtal med syrran kan vara på sin plats. Du får ju chansen att berätta hur oflexibelt och stängt hennes bemötande varit och nästa gång någon ringer med önskemål som dina så kan hon väl berätta om sina begränsningar(att hon inte kan använda sig av information osv) och kanske ge något förslag på hur du, sånna med dina önskemå/frågor, ska gå tillväga. Det är faktist människor med en familj de tar hand om på sjukhus och inte en isolerad krämpa som hänger i luften.

Pyttis hade ju ett fantastiskt fint sätt och förslag som hon gjort med sin far.

pyttis > Vad modigt och fint gjort av dig.

För att ge dig lite hopp om att det finns folk som bryr sig, så kan jag berätta att jag, till motsats från dig malink, idag träffade en tjänsteman på skattekontoret som gick utanför sina ramar för att hjälpa mig.
Jag var där och gjorde ett nytt ID kort och fick ett infall att fråga om dom hade boupptäckningen efter min far. Pappas fru har fortfarande inte visat den för mig och som särkullsbarn så har jag tom rätt att ta ut mitt arv redan nu, om jag vill. Det var 3 år sen han gick bort.
Nåja, jag tänker såklart inte ta ut mitt arv nu trots att hon sen jag var 14år gjort allt för att sudda ut min fars tidigare liv, livet innan henne. Dvs gjorde allt för att önska bort min bror och mig (riktigt så mycket lyckades hon inte med).
Hon lyckades dock övertyga min far att ändra vår arvslott till laglott, vilket krävs en aktiv handling, en advokat och ett testamente för. För att förtydliga lite så.. Alla barn i sverige ärver sina föräldrar, man får en arvslott och beroende på hur många barn som finns så blir den olika stor. Alla barn har då rätt att ärva sina föräldrar. Men hon övertygade min far att ändra det till laglott vilket är ganska precis hälften av min arvslott och det är det absolut minsta man kan ge sina barn. Man kan alltså inte göra barn arvslösa i sverige(i princip).
Kontentan var att denna snälla tjänsteman.. han sprang huset runt och frågade om han ens fick ge mig en kopia på boupptäckningen och sen kostade det men han struntade i att ta betalt med en liten wink och ett léende.

Oj, det var stora frågor som kom upp idag. Jag har inga såna egna erfarenheter men skönt att ni är flera som kan hjälpa varandra. Ville bara säga att jag precis som Mandra tror att det var bra att du började gråta så att det verkligen blev allvar. Hon stänger ju av tänkandet men om du kan beröra känslorna så kanske du kan nå henne? jag tycker absolut att du ska tala med överläkaren, han kan säkert hjälpa dig att utarbeta en strategi, och eftersom han tagit kontakt med dig så har du ju  en kanal öppen för kommunikation! Som jag upplever sjukvården så är det svårt att hitta en kanal in, men när man väl nått den så är de allra flesta supergulliga och proffsiga.
Pyttis hittade ju en egen kanal in, antar att det behövs nåt oväntat för att det ska funka, men du har ju en bra kanal nu, använd den!

Pyttis, det var starkt gjort!! Hur är er relation nu? Det jag gjort nu - nyss hemkommen från ett tre-timmars dagismöte - är att jag skrivit ett brev till både mamma och pappa. Hoppas att jag lyckades få fram varför jag skriver det jag skriver, och att vi fortfarande kan prata med varandra sen.Ska förhoppningsvis prata med dem imorrn.  Är nu lite nervös inför nästa Sverigeresa som är i slutet av februari.... Syrran tyckte att vi skulle vänta med läkaren, nu har både jag och hon pratat med mamma och pappa. Men jag känner också, att prata har vi gjort förr. Och visst, det blir bättre ett tag, men sen dalar det alltid igen. Ska bara vara säker på att det är konfidentiellt först, innan jag säger för mycket, vill heller inte att mamma ska känna sig kränkt av att få reda på saker som inte var för hennes öron. 

Och ni andra, tack för era tankar, det betyder jättemycket! Och Mandra, som vanligt kan du komma med något upplyftande, uppskattas!!