Bor du i Göteborgsområdet och funderar på att donera ditt barns navelsträngsblod ? Läs det här först!!!

Vad synd!    Själv får jag upp dem, så då  går  det nog tyvärr inte att rätta till.

Jag tror det du läste  var i insändaren i  Markbladet, som jag länkade till  i inlägg 434.

Både SÄS, SU har sagt att de skulle vänta tills avnavlingsstudien i Halmstad  presenterats  innan de kunde tänka sig att sluta med tidig avnavling.
Här är ett inslag om det i P4 Nyheter Radio sjuhärad,  från 7 / augusti:  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=3904878

och  i den här GP-artikeln från 30  juli  står det bl.a.  så här:

”SU väntar på att barnläkaren Ola Anderssons forskning ska bli klar. Han undersöker hur tidig eller sen avnavling påverkar 400 svenska barn, en unik studie.”

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.417804-su-gar-emot-nya-rutiner
 
Och nu ÄR den studien presenterad !  Det stod om det i GP  3 december.  Se mitt senaste tillägg i trådpresentationen.
Så nu återstår att se om de tänker hålla det löftet eller om de ska hitta på något nytt svepskäl att få fortsätta med tidig avnavling, så de kan  förse nationella biobanken med bebisblod. .  Det  vore ju förstås jättebra om ni som ska föda i Gbg och Borås hör er för  om det så mycket ni kan, på  bl.a. mvc och informationsmötena.   Vore förstås  mycket värdefullt om ni som hör något   kunde rapportera sen här i tråden.

Förstår verkligen att du är rädd att bli överkörd på förlossningen . Förstår även att du är rädd för  hur det skulle bli om din man missade att hålla koll på  navelsträngen.
Man kan förstås ha en 3.e person med sig, en doula t.ex. , som tar ansvaret för sånt här. Eller så kan man be personalen att  lägga in saxar och peanger i ett skåp t.ex.,  så att de inte ligger framme och blir använda av bara farten.

Tack för länkarna, ska absolut läsa!

Skriv ALLT du vet om det, jag vill veta ALLT. Jag vill satsa själv att bli barnmorska en dag så det skulle vara jättebra att få lära sig allt.

Jag tog upp detta om tidig avnavling och hur moderkakan lossnar på föräldrargruppen som jag går, men barnmorskan som höll i den verkade bara bli irriterad och sa att hon aldrig hade hört talas om det. Jag ifrågasatte varför vi ska få oxytocinsprutan när vår egen kropp producerar  oxytocin aldeles utmärkt vid sen avnavling. Många verkar bara bli irriterade av att man ifrågasätter. Jag sa även till henne att enligt WHO så behövs inte sprutan och är inte nödvändig (dock så finner socialstyrelsen det nödvändigt att ta sprutan, undrar om det beror på den tidiga avnavlingen som sker här i Sverige). Hon sa i alla fall att det kan vara farligt att inte ta sprutan.

abuelita och lillkorpen: Jag och min sambo kom på en sak som skulle göra det fysiskt omöjligt för dem att avnavla för tidigt. Vet inte om man får, men sambon funderar på att stoppa klamporna i fickan och inte ge dem till sköterskan förrän vi tycker att det är dags att avnavla På så sätt kan de inte göra misstaget att "råka" klampa för tidigt. Som jag fattar det så ligger de ju på ett bord där. Vet inte om man FÅR göra det, men det låter lockande

abuelita: Väldigt intressant detta med lotus birth!!

Jag tror att det är viktigt att pappan väldigt nogrant går igenom exakt vad det är som han vill ska ske vid avnavligen med barnmorskan, det räcker att han går ut någon minut och pratar med henne samt sköterskan som klampar (i min kompis fall så var det sköterskan som inte hade en aning om att föräldrarna hade en önskan på sen avnavling). Man ska berätta hur viktigt det verkligen är för en och att man inte kommer att acceptera att det sker på något annat sätt.

Man kanske också ska berätta att det är väldigt viktigt att detta följs och att man har hört att det inte har gått efter föräldrarnas önskan på dessa sjukhus förut. Be dem även fysiskt göra de omöjligt att nå klamporna utan att gå förbi pappan, han kanske han ha klampbordet på sin sida och sköterskan måste gå förbi honom för att nå klamporna. På så sätt kan han påminna henne om er önskan och behöver hon dem akut så är det fortfarande enkelt att nå dem.

MammaochMatte, kanonbra idé att pappan stoppar på sig grejerna i fickan  

Det mesta jag har om HLR med intakt navelsträng är på engelska. Men jag gissar att du är bra på det.

Tänkte nu distribuera lite i taget. Här har jag  saxat  lite  ur en  väldigt  bra barnmorskeblogg:

The Placenta – Essential Resuscitation Equipment

“Suggestions

*Try and ensure that the baby does not arrive compromised by minimising unnecessary interventions.
 
*Do not clamp or cut the cord.

*Give the baby time to transition – if the cord is pulsing the placenta is providing oxygen… relax and reassure the mother if she needs reassurance.

*Do not clamp or cut the cord.

*If the baby requires assistance, start small – gentle stimulation, talking, blowing in his face (all can be done by a parent).

 *Do not clamp or cut the cord.
 
*If further measures are needed, take the resuscitation equipment to the baby and resuscitate him in his mother’s arms.
 
*Did I mention – Do not clamp or cut the cord.

 Summary
  Babies are born with their own resuscitation equipment. The placenta not only helps the baby to transition, but assists with resuscitation if needed. There is no reason to clamp and cut the cord of a baby who needs help. Doing so will create more problems for the baby and mother. Anything that needs to be done can be done with back-up from the placenta, and the involvement of the mother.”

 http://midwifethinking.com/2010/08/26/the-placenta-essential-resuscitation-equipment/ 
 

Ja det är nog väldigt klokt att gardera sig på det här viset som du beskriver.   det viktigaste är att undersköterskan informeras. Det är nämligen hennes uppgift att klampa navelsträngen, och  barnmorskorna glömmer tydligen väldigt ofta att informera  dem om  att det ska vara sen avnavling och vad som som står i förlossningsbrevet i övrigt ..
Det är   även viktigt att komma ihåg att påminna  vid ev personalbyte,  ja alla som  ö.h.t. sticker in näsan i förlossningsrummet behöver underrättas.

Ja  visst  är det intressant det här med Lotus Birth.   Clair Lotus  Day  fick idén från en chimpansmamma när hon själv var gravid.  Hon tänkte  att om  detta  är det naturliga för chimpanserna, vår närmaste släkting,  så  kanske det är  det mest naturliga för oss människor också, och gjorde alltså så  när hon födde sin son. 

Här är en fantastisk historia  på engelska om Lotus Birth vid kejsarsnitt.  Den handlar om  en hemförlossning som blev tvungen att avslutas på sjukhus med kejsarsnitt.  Pappan fick verkligen kämpa med att övertala personalen  att låta bli navelsträngen.   Till slut gick de med på det men  ville ändå klampa tillfälligt för att ta pH-prov.  Barnet, som redan  var medtaget,  försämrades förstås snabbt när blod- och syretillförseln ströps. När så  klämmorna togs bort  igen,  efter en onödigt lång stund och mer övertalning , fick  personalen se hur snabbt  han  kvicknade till .
Så här berättar mamman mot slutet:  ”Senare på kvällen när jag ammade Jarrah, kom läkaren och narkosläkaren och besökte mig. De  uttryckte sin uppskattning över den process som ägt rum och lät mig veta att alla inblandade hade lärt sig något värdefullt av denna erfarenhet.  De hade hopp om att detta var början till fler Lotus  födslar på sjukhus”  (hade förstås räckt med vanlig sen avnavling)

Det  här med livräddning med intakt navelsträng handlar alltså inte så mycket om att aktivt livrädda, utan att
det  oftast räcker med att moderkaka och navelsträng  själva  får sköta det här.  Låter man bara navelsträngen vara intakt  så brukar de flesta barn återhämta sig inom bara någon minut, så att inga andra åtgärder behövs.

Men nästan varje gång jag förseslår det här för  förlossnings- och neonatalpersonal så möts jag av  kommentarer som dessa:  

" Men då måste vi ju tänka på BARNETS bästa!!"  (vems bästa tänker man på vid sen avnavling av pigga  barn då, kan man undra?) .  

" Det är inte praktiskt genomförbart, bl.a. så är slangarna till syrgasuttagen för korta och når inte fram",      " Vi måste kunna jobba i en bekväm ställning, avskilt  från  oroliga/hysteriska föräldrar" . 

Angående syrgas, så gör det mer skada än nytta, vilket alla som jobbar inom förlossning- och neonatalvård  borde känna till.  Det bästa är alltså att ventilera barnet med rumsluft.   Se denna artikel  . Det räcker alltså att ha en ventilationsmask tillhands som första akutåtgärd. Och tycker man det är för obekvämt att jobba med barnen när det ligger hos mamman, i hennes famn eller mellan hennnes ben, så  är det inte svårare än att .
sätta hjul på  akutborden  och sänka dem ett par dm under mammans nivå (om det inte går att höja mammans säng) .

Men så länge de fortfarande inte kan tänka sig att jobba på det här sättet så borde man kunna kräva att de innan avnavling håller barnet under placentanivå i 30 sekunder, för att på så sätt påskynda placentatransfusionen. På bara dessa 30 sekunder hinner då barnet få nästan allt sitt blod, och kvickar därför i regel till så pass att det inte ens behöver tas iväg till akutbordet.  Men anser de det så akut att de inte ens kan tänka sig att vänta dessa 30 sekunder så kan den här tiden  förkortas  ytterligare  om navelsträngen samtidigt  "mjölkas".  Och  det blod som ev blir kvar i moderkakan bör tas tillvara och transfueras tillbaks till barnet så snabbt som möjligt.    

Endast  vid följande 2 ovanliga tillfällen är det befogat att klampa navesträngen.:

Informed Consent for Clamping the Umbilical Cord

There are two (rare) indications for immediate cord clamping (ICC):

    1.   When a short cord ruptures spontaneously and bleeds during birth.

     2.   When a c-section for anterior placenta previa involves incising or damaging the placenta.

In these cases, cord blood should be stripped into the child, and the placenta should be preserved; any blood left in it may be used for auto transfusion.

 
Så här  berättar Davir JR Hutchon på Darlington Memorial Hospital i England  , att de gör  neonatal HLR vid kejsarsnitt :

“The Dragger resuscitaire can be brought right up to the side of the Caesarean section  table, with a sterile drape over the resuscitaire to stop contaminating the operating table. The pediatrician   also needs to be scrubbed gown and gloves and can initiate the resuscitation. The left lateral tilt on the operating table is removed and the table raised so there is about 20cm difference in height above the baby. We do this in the right side of the mother so the obstetrician needs to go round to the other side of the table if the assistant is not able to cope with any bleeding etc in the first few minutes before the cord is clamped, cut and the baby and resuscitaire moved away. We have been prepared to put the placenta intact over with the baby but so far the placenta has not delivered in time. "


återkommer med mer

  

En intressant intervju med Judith Mercer, som under många år har forskat på det här området (jag har mailväxlat med henne  och några andra   avnavlingsforskare- och experter   under  3½  år) . Här har jag fritt översatt ett stycke ur intervjun:

”Jag hade en uppenbarelse vid en hemförlossning 1979.
Ett barn som föddes mycket snabbt, med navelsträngen 2 ½ varv runt halsen, var vit som ett lakan, slapp och lealös och andades inte. Jag var riktigt rädd att jag inte skulle lyckas återuppliva honom. Jag placerade honom på sängen, virade omedelbart undan navelsträngen från halsen, torkade och stimulerade honom, men utan att han visade några livstecken. Pulsen var långt över 100 och navelsträngen pulserade kraftigt. Jag märkte att i takt med att blodet pulserade tillbaks till honom ändrades den blekvita färgen till rosa. Efter ca 1½ minut började han sträcka på armar och ben, öppnade ögonen och tog ett försiktigt andetag. Sen tittade han på oss som om han undrade "Varför denna uppståndelse?" Och han skrek inte.
Eftersom jag på den tiden trodde att barn måste skrika försökte jag få honom att göra det, men utan att lyckas .
Han ammade mycket bra, och när jag senast såg honom, vid ett års ålder, och var han ett helt normalt barn.

Jag visste att jag hade sett ett mirakel, ett som jag aldrig skulle fått uppleva på sjukhuset. Där skulle vi ha klippt navelsträngen och tagit iväg barnet för återupplivning. Därmed skulle vi ha förnekat honom just det han behövde - möjligheten att få ta emot det blod som under födelseprocessen pressats ut ur hans kropp och som p.g.a. den strama navelsträngen runt halsen inte kunde pulsera tillbaks till honom .

Detta kom att markera början till min forskarkarriär. Jag lovade att vid någon tidpunkt i mitt liv skulle jag forska på det jag nu hade sett men inte helt förstod.
Det var alltså en personlig erfarenhet som kom att leda mig in i mitt forskningsområde. När jag började fråga kollegor och andra utövare om deras avnavlingsmetoder fann jag en stor variation i både utövanden och trosuppfattningar. När jag sökte i litteraturen fann jag en allmän brist på evidensbaserade rekommendationer för avnavlingspraxis. Allt verkade vara bildat på personliga åsikter eller grundat på felaktiga eller inkonsekventa forskningsresultat. Men samtidigt märkte jag att etiologin (läran om orsakssamband ) gällande många problem som nyfödda drabbas av inte var känt, och fortfarande inte är känt. Symptomen är ofta motsatsen till vad som händer när man väntar med att klampa navelsträngen. Jag märkte också att dessa problem sällan uppstår i miljöer där barnet har en naturlig fysiologisk övergång (efterbördsskede) . Så jag undrade om tidig avnavling kunde orsaka några av dessa problem. ”

http://www.scienceandsensibility.org/?p=810

Tack tack TACK för denna information. Jag känner mig lite lätt skakad just nu.

Jag lägger till tråden i mina favoriter för här finns så mycket att läsa och jag har bara skrapat lite på ytan än så länge.

abuelita: Läser med spänning, Mycket bra information, ska sätta mig ner och skriva ut allt så att jag kan läsa det igen och även sammanfatta en text till förlossningen. Lägger man fakta framför dem så kan de inte tjata emot i alla fall. Väntar på resten av din text med spänning

Skulle vara en bra sak att ta upp på informationssamtalen för blivande föräldrar som vårt sjukhus har varannan måndag. Ska försöka att skriva ihop något till nästa måndag. Det var jag som fick ta upp avnavlingsinformationen på föräldrargruppen och ingen annan där hade ens hört talas om att det skulle vara någon skillnad.

Nu är jag hyfsat övertygad om att jag vill ha sen avnavling även när barnet behöver HLR. Hur vi ska lösa det på sjukhuset har jag dock ingen aning om, har du några förslag?

För jag vill ju mitt barns bästa och då måste sjukhuspersonal finna sig  att jag vill att de ger HLR på plats och inte avnavlar barnet och går iväg med det, hur lägger man upp detta på bästa sätt?

Jag vet mina rättigheter och de kan inte neka mig, önskar att man kude meddela andra föräldrar om deras rättigheter och sitt barns rättigheter till sitt blod. Att personalen tycker att det är jobbigt är egentligen inte mitt eller mitt banrs problem. Mycket är jobbigt här i livet, deal with it och lös det på så sätt att det inte blir jobbigt. Herregud hade vårdpersonal haft samma inställning till saker och ting hade vi fortfarande gjort lobotomi på psykpatienter för det är ju jobbigt att hantera dem annars  Vilken usel ursäkt för att gå emot aktuell forskning. Var har yrkesstoltheten tagit vägen?! 

Jag har nu även hittat den andra tråden om sen avnavling här på FL och håller på att läsa ikapp. En mamma skrev där om att de hade klampat för tidigt och hon hade önskat sen avnavling. När hon bad dem att ta bort klamporna så sa de att det var försent, vad menade de med det? För varför kan man inte ta bort klamporna? Det gjorde ju kvinnan i din text.