Autismtråd 9

Vi hade ett bokat möte med läkaren, psykologen och kuratorn som gjorde utredningen. Nu minns jag inte exakt hur lång tid det tog från att utredningen var avslutad till vi fick resultatet men absolut inte mer än 2veckor.

Hanna F skrev 2009-12-12 22:03:58 följande:

När vår son var 1 1/2 år kunde han sitta hur länge som helst och fingra med fransar på filtar och mattor eller springa fram och tillbaka mellan två punkter med en tygbit i handen. Om man lät honom få vara så så gjorde han inte så mycket väsen av sig men vi föräldrar försökte bryta dessa beteenden hela tiden och försöka hitta på något annat istället och det var verkligen inte lätt. På vår sons dagis bryr de heller sig inte om att han springer runt runt så det får han göra hela dagarna om han inte har en resurs som jobbar med honom. Jag antar att det bla handlar om okunskap.
När vi sökte personlig assistans tog de upp vår sons utåtagerande beteende och överaktivitet som stora delar till att han ev skulle få personlig assistans. Det tycker jag är snett. Det kan vara minst lika svårt om inte svårare att få ett barn som sitter stilla och bläddrar i en bok hela tiden att lära sig leka, kommunicera osv. Målet för alla funktionshindrade borde vara att få kunna bli så självständiga som möjligt, få vara delaktiga och kunna påverka. Man måste ju utgå från varje individ och sätta personal till varje barn och inte ta personal från ett barn till ett annat, tycker jag i alla fall..

Hela barngrupper med autism kan jag förstå, man vill ju ändå att barnen ska integrera med normala barn.

Den tilltänkta avdelningen för sonen är en liten grupp där 2/3 är normalstörda och resterande platser är för barn med olika slags funktionshinder. Inte alls säkert att det är autism. Fördelen är att det är mycket personal, specialpedagoger osv. Känns lagom kul att lämna honom till en vanlig småbarnsavdelning där de egentligen inte har någon koll alls...

Tack för svar ang hur ni fick reda på det.
Jag spekulerar ju fram och tillbaka då sonen har ju inte fått sin diagnos ännu. Ibland intalar jag mig själv att eftersom utredningen gått så snabbt och de inte sagt något på en gång så har de säkert inte kommit fram till något. I nästa sekund tänker jag precis tvärt om, att det var så enkelt att sätta diagnos. Nu har vi ett inbokat möte om en vecka ungefär med samtliga berörda (neurospykolog, logoped, sjukgymnast, arbetsterapeut...inte läkaren dock, för han var på semester då) och det var såååå viktigt att sonen inte var med för att vi skulle kunna vara 110% uppmärksamma på vad som sas. Då anar man ju lite ugglor i mossen typ.
Jag är nog egentligen mest rädd för att inte få en diagnos, konstigt va?

Skumboll: jag förstår att din största rädsla är att han inte ska få diagnos. Jag kände likadant inför återgivningen efter mina barns utredningar, o jag känner likadant nu när lillkillens utredning närmar sig sitt slut.

Nej, någon koll har de verkligen inte haft på dagiset vi har haft och inget intresse heller så jag har undrat hur bra allt detta varit många gånger. Ibland känns det bara som om man irrar omkring i en kaotisk värld.

Hanna F skrev 2009-12-12 22:03:58 följande:

Hur har hon svarat på träningen, tränar ni IBT, och hur många timmar i veckan i så fall? När fick ni diagnosen? Har ni fått något vårdbidrag, vad skrev ni i så fall för att få det?
Personalen på dagis bryr sig mycket om min son så jag hoppas att de orkar engagera sig lite, men det är ju så många barn att ta hand om! Hoppas att de får en extra resurs för honom större delen av dagen...

Min son är också åt samma håll: han är glad, kramig, inte rutinbunden. Men det här med kommunikation är jättesvårt för honom. Han är 5 år, vi har tränat IBT i snart 1,5 år och han går mycket framåt. Men fortfarande är det lååångt kvar till ett fungerande språk. Han har resurs på dagis, de har delat upp träningen så att en ordinarie fröken och resursen delar på träning resp jobba i barngrupp. Det tycker vi är en väldigt bra lösning, men ändå har det blivit väldigt många dagar utan eller med mindre träning eftersom de båda ofta är sjuka. Men om man tänker på vad som hänt på ett år så är det ändå en del: för ett år sedan kunde han inte svara ja eller nej på en fråga, uttryckte inga önskemål eller vilja, hade precis med stor svårighet börjat härma ljud på uppmaning. Nu kan han sjunga hela verser på sånger, kan flera hundra ord om man pekar och frågar "Vad är det?", kan svara ja och nej, kan säga jag vill ha banan / vatten / gunga / ketchup / kaka / tröja och några till som han tycker är viktiga saker. Han säger till när han behöver gå på toaletten och om han fryser, kan komma med förslag på vad han vill göra (ovanligt men jätteroligt när det händer) och liknande. Han använder de ord han lärt sig mer och mer helt enkelt. Han har också väldigt svårt att aktivera sig själv, det tycker jag är en av de största utmaningarna. Den tiden man inte tränar eller gör något aktivt med honom känns ofta ganska bortkastad, han går runt runt i lägenheten och småpillar på saker. Studsmattan på landet var en hit, vi har satt upp en gunga i hans rum som också funkar bra, fysiska saker helt enkelt. Spela Kalle Kunskap själv en stund går bra, men nu har han tröttnat och vi hittar inga andra riktigt bra spel som han klarar själv. Titta på film går också bra. Tja, det var lite kort om hur det ser ut för oss.

Mmm..samhället är bra konstigt...J går på en Montessori skola då det passar hans funktions hinder bättre.Det finns en skola ca 5 min bort också.Men gillar helt enkelt inte den skolan och sen så får han bättre förutsättningar på Montessori.
Nu till problemet....så här ser vår dag ut.(har adhd sj och son nr 2 ska in efter nyår på utredn.)

6.00 kliver jag upp med en 6åring,4 åring och en liten en som snart blir 2 år.
6.15 äter vi frukost.
6.45 byter alla 4 om..byte av blöja på 2.
7.10 påklädning av ytter kläder på alla 4...
7.35 går bussen till stora sonens skola...tar ca 1o min att gå.
Framme vid skolan ca 7.45
Buss tillbaka ca 7.53
Framme vid dagis 8.00
Lämnar barnen ...Hemma åter ca 8.30

Efter middagen.

13.35 buss till skolan..Har jag tur har sonen en bra dag och färdig klädd och redo att gå till bussen som går 13.53
Framme vid dagis kl 14.00
Hämtar barn.Och är son nr2 på bra humör ..är vi
hemma med alla barnen kl 14.30

Och jag kan lova att med 2 barn med boktavskombination och as så är det f*n inte lätt...för bussarna går dessutom endas 2 ggr/timman...
Och sätter sig nån av sönerna på tvären ...aaa...gissa om stressen är hög..

Vi har bett om skolskjuts åt han..men icke sa nicke...
så nått arbete eller nått lär det inte bli tal om för mej så länge han inte kan åka sj...

Vi tränade ibt från mars till augusti då L bytte förskola, nu kallas det mbt (mångsidig beteendeträning) för vi tränar inte lika många timmar som vid ibt. Nu tränar vi ca 15 timmar i veckan och av dessa gör dagis 1-2. Det märks att det går lite långsammare när det inte blir så många timmar men på förskolan tränar de många saker som inte skrivs upp som övningar, t ex av- och påklädning, matsituationen, PECS, hela verksamheten är uppbyggd med ibt-tänk. Jag tycker att hon lärt sig massor sedan vi började träna även om det kanske inte märks så mycket i det dagliga livet utan mest vid träningssituationerna.

L fick diagnosen när hon var drygt 3 år.

Vi har fullt vårdbidrag. När vi skulle skicka in ansökan fick vi en del tips från kuratorn där vi gjorde utredningen, här på FL hittade jag en del info också plus att jag fick läsa en annan familjs ansökan. Vi tryckte mycket på att vi skulle träna och hur mycket passning och hjälp L behöver i alla situationer.

Hoppas att ni får en resurs till er son!