Min katt dog igår

Gaaaah, varför gör ni såhär mot mig?
Här satt jag och äter min glass så glatt så läste jag dikten och tårarna bröt sig loss och bara rann..... Allt kom tillbaka..... Men skönt ändå, att få ägna en tanke åt han sådär.
Min älskade Bamse jag köpte för 50öre när jag var 8år gammal, jag och min mor åkte för cirka 1år sedan och avlivade honom.
Han va min bäste vän, kändes som allt i livet kom och gick men han fanns alltid där. Och sen plötsligt gjorde han inte det längre.
En stor, stolt, kärleksfull katt... Min bäste vän, jag såg han i ögonen och strök han över ryggen till sista andetaget. Det var som han förstod.
Äslakd för alltid, vi ses igen.

Man blir verkligen berörd av dikten. Själv kämpar jag på. Det går bra så länge jag håller mig sysselsatt, men emellanåt har jag deppiga stunder. Har ibland ångest över att fara hem från jobbet, eftersom ingen kommer och möter mig i dörren.

Har fått hem pluttens aska. Känns bra att få hem han, men konstigt att han är i en urna och inte hos mig.

Tack till alla som har skrivit :)

Jag vet att det här är en jättegammal tråd. Och att kanske ingen kommer att se detta. Men som TS så behöver jag skriva av mig.

För 2 dagar sedan fick vi lov att avliva vår katt. Vi skaffade honom när jag bara var 6 år, idag är jag 24. 18 härliga år fick min familj med den underbaraste varelsen på denna jord. Han fick ett långt och bra liv. Han följde med oss på semester överallt. Överlevde både rävar, huggormsbett och lodjur. Hade 2 egna "dörrar" så han kunde komma och gå som han ville. Men trots att han hade den friheten var han så tillgiven en katt bara kan vara.

Sorgen är ofattbar, och idag så sparkade jag med foten på hans kattlucka bara för att få höra ljudet en gång till. Jag minns inte tiden innan vi skaffade honom. Han har funnits i hela mitt liv, och nu är han borta.
Han fick ett värdigt slut. Vi tog hem en veterinär och han somnade in där han ofta brukade ligga, på en kudde i soffan. Jag och mamma var med och han somnade in med sitt huvud i mammas hand.
Jag vet fortfarande inte om det var bra eller dåligt att vara med. Det var tortyr när veterinären gav sprutan och jag visste att, nu är det slut på riktigt. Nu går det inte att ta tillbaka. Det var när jag lyfte över honom från kudden till  filten,och hans huvud gled ur mina fingrar och bara föll ned helt slappt som jag verkligen kände att, "han är inte där längre".

Jag vill inte vara egoistisk, utan jag vet att hans tid var kommen. Han fick ett sånt slut som många önskar för sig själva. Att somna in i tryggheten i sitt hem, omgiven av dem som älskar en, utan att känna smärta.  Men det är svårt, och gör så ont att veta "aldrig mer".

2011-05-17 kl: 16.35 somnade min vän in. Den som varit älskad, lever kvar i våra hjärtan.

Var hos veterinär idag med min katt.   Vi hade kommit överens om att röntga katten och ta blodprov.   När veterinären lyssnat med stetoskop på katten började hon prata om att göra ultraljud på hjärtat också.    Hjärtat slog onomalt  (fort?) .   Andningen var ansträngd,   det hördes också med stetoskopet.

Efter att ha tittat på första röntgenplåten  förstod veterinären vad katten led av.   Och det skulle vara väldigt svårt att operera.  

Jag fick vara ensam i rummet och ringa en  familjemedlem,  som känner lika mycket för katten som jag.  Vi kom fram till att det var bäst att låta katten få somna in.   Hon hade slutat äta och dricka   sedan flera dagar  och   de små besöken på lådan resulterade i ingenting.   Länge har hon mest sovit -  och hade pigga stunder när hon glatt gick ut på altanen en liten stund.   Och så var det de där attackerna,  som veterinären tidigare gissat var astma.

På den här djurkliniken gör de inte hembesök.   Katten fick först en lugnande spruta,  jag klappade henne och småpratade med henne,   Sedan fick jag en filt i knät och vi lade katten på filten  (ibland blir det urinavgång vid dödsfall).   En dödande spruta;  efter kanske 20 minuter var det slut.   Det gick lugnt och fint till -  säkert lugnare än t ex min mammas sista dygn på sjukhus,   Vi två fick vara ifred i rummet länge.

Nu är hon begravd  i samma skogsdunge där vi för snart två år sedan begravde hennes mamma.  I morgon ska hon också  få ett träkors.    Båda blev bara drygt 12 år.

Och jag kommer att vakna  (om jag  somnar)  utan en enda katt kvar hemma...   I morgon -  och många andra mornar,  väl.

Tänk att ett djur kan sätta sådan prägel, jag hade en kanin och var in till djursjukhuset där de avlidade den då den var sjuk, jag grät så mycket när jag gick därifrån att jag trillade och vrickade foten ;-(
Belagar, vet hur det känns

Jag och min sambo förlorade våran katt på mindre än ett dygn han dog i väntrummet hos veterinären och en insjuknade i kattpest men klarade sej. Vår katt som dog blev bara 1 år och dagen innan nyår va vi tvungna att ta bort våran 5 månaders gamla katt pga FIP. :( så vet hur det känns

Jag måste säga att jag vet hur det känns, och jag menar det verkligen. Jag miste min lilla bästis igår kl 16.00, en onsdag. Värsta dagen i mitt liv. Han blev 16 år, visserligen gammal men jag hade inte väntat mig detta, att tvingas avliva honom. Han var ju sjuk och det var det bästa för honom. Hans tid var inne och pga hans död är jag deprimerad hela tiden, klump i magen och har bokstavligt talat ont i magen för att saknaden är så stor. Han fanns vid mig hela tiden, han blev bara någon månad äldre än mig alltså. Det gör så ont. Sörj den tid du behöver. Döden är en del av livet och detta är inte första gången jag mist en liten kisse. Jag kom så småningom över det efter misten för första katten som vi var tvungna att avliva å jag insåg mer och mer att det var enda utvägen för att slippa få se katten lida. Att lida och ha ont och dessutom få massa mediciner (i mitt fall) är inte ett kattliv. Hoppas du mår bättre snart :) katterna trivs bra i katthimlen nu :') att köpa en ny katt är ett alternativ. Jag gjorde det och hon och den mellersta katten som fortfarande är kvar betyder mkt för mig, trots att de inte är samma katt som innan.

Till dig "gråter" - jag gråter med dig - igårr fick jag avliva min älskade katt Iza. Det går inte beskriva smärtan. Man är så liten och hjälplös det det händer såna saker att tar ett beslut som är så jobbigt.
Jag tycker du ska vänta tills du känner dig riktigt redå att tar emot en ny kisse.
Jag själv har redan titta på samma katter spm jag hade (en blå abessinier) oj så jobbigt. Jag förstår precis din känslan för det har jag just nu likadant.
Mina tårar tar aldrig slut, och det gör ont i hela kroppen. Man öppnar därren och det är tomt hemma - GUD så hämsk. Jag skickar dig många kramar .
izunia