Min katt dog igår

Glömmer ALDRIG när våran kattmamma hade fått ungar, 5 st.. Jag var överlycklig och tyckte det var superkul (jag var 11) .. Jag bodde ensam med min mamma och ekonomin räckte aldrig till att behålla alla kattungar, bara en. Hon gav 4 av kattungarna (någon vecka gammla) till hennes bror som avlivade dom med sömnmedel..!!

Som jag grät den dagen, oförglömligt.. Jag fick välja EN katt jag ville ha kvar och den höll jag i och grät och grät medans min morbror förgiftade resten av kissarna med sömnmedel.. Jag såg naturligvis inte på när han gjorde det med min kisse men, detta är från en förfluten tid och min morbror är hatad av många i familjen (av många olika anledningar) ...

Så, jag vet hur det känns ts!!

Tack igen för fina ord!

Emellanåt får jag en känsla av att allt är normalt och att inget av detta har hänt, som att han är här i lägenheten med mig. Kanske bara inbillning, men just nu känns det som att han är här nånstans fast jag inte kan se han.

Jag ska nog vara hemma från jobbet imorgon med. Som tur är har jag en förstående chef.

Att skaffa en ny katt orkar jag inte tänka på just nu. Behöver få sörja först innan jag kan fundera på nånting sånt.

Beklagar verkligen! det gör så ont.

Åh vad jobbigt! Det är fruktansvärt att mista sitt husdjur, usch. Det är väl egentligen aldrig något man direkt kommer över men självklart dämpas saknaden och sorgen med tiden. En stor styrkekram till dig!

Anonym (Ledsen) skrev 2009-11-03 19:10:15 följande:

Förstår din sorg, har tyvärr också mist både katt och hund som varit väldigt speciella och de gör fruktansvärt ont, bara tiden kan läka såren.

Din katt låter precis som den katt vi har idag, men mitt stora problem med den katten är att min blivande sambo blev i somras allergisk mot katt så jag kan inte ha honom kvar, och även om han inte kommer "gå bort" så är de en stor sorg att behöva lämna bort honom, kanske till nån som man inte känner så bra om man inte hittar nån i närmsta bekantskapskretsen. De är alltid hemskt att inte få vara nära sina underbara djur, dom blir som en familjemedlem som bara ska finnas där alltid.

Hoppas att de så småningom kommer kännas lite lättare och även om du inte tänker så idag, så kanske de kan få komma in nån ny katt i ditt liv i framtiden som kan förgylla dina dagar som denna katten gjort.
Stor kram till dig!!!!!

Jag beklagar verkligen din sorg TS!

Jag fick låta min kisse sen 10 år, somna in för ett par dagar sedan... Hon hade lungorna fulla med tumörer...

Jag "jobbar" med vanvårdade/hemlösa/utsatta katter och har huset fullt med jourkatter, men det känns enormt tomt utan henne! Väntar på att hon ska komma springandes när jag sitter ute och att hon ska hoppa upp och lägga sig i mitt knä när jag sitter framför tv:n...

Har tyvärr inget mer tröstande att säga än att det kommer att bli bättre.. Saknaden kommer aldrig försvinna, men vardagen kommer att bli lättare att tackla.. Livet går vidare, trots att allt känns kolsvart just nu..
Ta vara på alla fina minnen och vårda dom ömt på den där speciella platsen som han har i ditt hjärta.

Kram!

Det kommer nog bli bättre, men just nu känns det otroligt tungt. Sitter här och gråter. Funderar på att gå till kyrkan och tända ett ljus, även om jag inte är religiös. Vet inte om kyrkan är öppen så man kan gå dit och sitta en stund? Har sjukskrivit mig för resten av veckan.

Tack för att ni skriver till mig. Det hjälper något iallafall.

Jag hade inga som helst planer på att skaffa en ny katt så snart, men det var som annonsen bara ramlade på mig, och jag ångrar absolut inget.
Jag har en gammal hittekatt på okänt antal år också, som inte kommer vara med länge till, han har förhöjda njurvärden, och går på diet, men jag har märkt att han blivit sämre, kräks nästan varje dag och verkar ha ont o kroppen. Så vilken dag som helst är det dags att sluta vara självisk och ta beslutet alla djurägare hatar.

Jag har märkt att de som inte är djurägare och/eller djurvänner har väldigt svårt att acceptera och respektera oss djurägare och våra val, som jag som har 4 katter nu, det finns ingen i min släkt eller vänkrets som kan fullt ut förstå att jag inte ser katterna som hinder i mitt liv. Nästan varje gång jag träffar mormor, så frågar hon om jag gjort mig av med de där kattkräken än, för de är ju bara till besvär och jag kan inte göra vad jag vill när jag har dem, som att resa och sånt. Det har aldrig slagit henne att jag kanske inte vill resa, att jag är nöjd med mitt liv ändå.

Att jag har ramade förstoringar på mina djur på väggen är heller inget de flesta förstår, för de är ju "bara" djur.

Och samma möts man av när man till slut varig tvungen att avliva ett djur man älskat i många år, och saknar det och har sorg, så kommer många med att det är ju "bara" en katt. Men för mig var det inte bara, det var min vän, en som aldrig sviker och ljuger eller beter sig illa mot mig.

Din sorg kommer att lätta, minnena kommer att bestå, och jag tänker fortfarande efter 2 år ofta på min gaffe vid tillfällen som var speciella.

*gråter för dig*
Jag kan inte ens föreställa mig hur tungt det här måste vara för dig. Jag kan inte ens tänka tanken att mina katter kommer att dö någon gång utan att börja gråta. Jag känner så otroligt starkt kring detta.

Jag flyttade hemifrån när jag var 19, för att börja plugga. Jag hade aldrig sovit ensam någonstans innan, och hade flyttat till en ny stad där jag inte kände någon. Vaknade upp första morgonen och kände att det skulle bli spännande och kul. Sen ringde min mamma och berättade att min katt som var kvar hemma hos mina föräldrar hade blivit överkörd under natten. Då vändes allt, och jag kände mig plötsligt så liten och ensam. Jag trivdes aldrig i den staden. Det är 15 år sen, men känns fortfarande. Men nu kan jag glädjas åt alla minnen jag har av den katten.

Nu har jag två katter, som nästan är som barn (har sambo men inga barn). Jag hoppas att de kommer att leva riktigt länge, och jag vet redan nu att när de går bort någon gång så kommer det att vara jättesvårt för mig.

Ta tid på dig och sörj. Låt inte någon bagatellisera din sorg med "det var ju bara en katt". Det var din familjemedlem, den du delade din vardag med, och det gör ont att han försvann, det måste få ta den tid det tar.

Jag hoppas att du kan glädjas åt dina minnen mitt i sorgen.

*kramar*

De flesta är väldigt förstående, alla egentligen, förutom min egen mamma. När jag pratade med henne i telefon samma dag det hände så fick jag höra att "det är väl ingenting man kan gräva ner sig för". Pratade med henne idag igen och hon hade noll förståelse för att jag är sjukskriven från jobbet. Så henne kan jag inte prata med då hon inte verkar förstå. Konstigt, eftersom vi ändå hade katt när jag växte upp.