Min katt dog igår

Min svärmor säger också sådana "käcka" saker när man egentligen bara vill ha tröst och medhåll. Man blir ledsen och fattar inte riktigt varför hon bara ska släta över det man själv tycker känns jättejobbigt och varför hon väljer att låtsas som ingenting, för innerst inne är det nog inte så hon egentligen tycker. Tror att hon tror att sådana uppmuntrande ord hjälper en, men i stället är det oftast tvärtom. Kanske är din mamma också på det viset och säger så till dig bara för att försöka få dig på bättre humör? Fast jag förstår att det inte känns bra att höra det i vilket fall...

Anonym (Ledsen) skrev 2009-11-04 14:05:05 följande:

Kan inte annat än hålla med din mor, det är ju inte ett barn eller en människa, utan en katt. Visst att man kan bli ledsen, men att som vuxen människa stanna hemma från arbetet för en katt, det är helt befängt.

Anonym (tea) skrev 2009-11-04 19:40:54 följande:

Vet du att då tycker jag att du kan hålla dina åsikter för dig själv. Jag hade en relation till min katt. Han var en familjemedlem och en vän och inte bara en katt. Det är en stor förlust för mig och just nu går jag igenom en sorgeprocess och har svårt att både äta och sova. Naturligtvis stannar jag hemma från jobbet om jag känner att jag inte orkar vara där.

Kramar till dig!

Anonym (matte) skrev 2009-11-04 19:35:38 följande:

Vet inte riktigt, men jag pratade med en kompis om det här och hon trodde det var en generationsfråga. Det är det här att man ska bita ihop och låtsas som ingenting. Jag är inte sån som person. Är en känslomänniska och måste få utlopp för mina känslor, annars kommer det och "biter en i baken" vid ett senare tillfälle.

Tack!

Anonym (tea) skrev 2009-11-04 19:40:54 följande:

Håller med TS att du inte tillför något i just den här tråden. Du kan uppenbarligen inte sätta dig in i TS situation. Okej att du ser dina djur, om du nu har några, som "bara" en katt. Men jag kan garantera dig att vi är väldigt många som ser våra husdjur som en familjemedlem och som sörjer dem på samma sätt som du sörjer ett barn eller annan människa. Låt TS få göra det utan att du ska trycka ner henne/honom för att h*n har dem känslor h*n har!

Anonym (Ledsen) skrev 2009-11-04 20:21:43 följande:

Tycker definitivt du ska ge utlopp för dina känslor! Gör du det inte nu så kommer det precis som du säger "bita dig i baken" i framtiden. Att få gråta och prata om det är ju en del av processen för att man tillslut ska kunna gå vidare även fast jag förstår att det just nu känns som att du aldrig kommer kunna göra det. Men jag lovar att känslan du har nu.... sorgen av att inte få uppleva alla mysiga stunder igen kommer att bytas ut mot en känsla av glädje och tacksamhet för den tid ni ändå fick tillsammans. Och är det så att du blir sårad av vad din mamma säger så får du väl artigt säga att du helst inte diskuterar saken med henne och istället vända dig till andra som förstår vad du går igenom just nu!

Beklagar sorgen! Jag hade en katt som fick njurproblem och fick avlivas (hon var 7 år). Att ta det beslutet är fortfarande bland det värsta jag varit med om. Jag grät floder.

Vad tråkigt att höra :(
Det gör alltid ont just efter, men så småningom kommer sorgen att lättna och man kommer få ett leende då man tänker tillbaka på katten.