Min katt dog igår

Anonym (Ledsen) skrev 2009-11-03 18:43:10 följande:

Hej! Behöver få skriva av mig lite. Min katt dog igår. Förloppet var ganska hastigt och jag var inte alls förberedd på det. Han blev bara drygt nio år gammal. Känns så tomt, så tomt. Vet inte riktigt vad jag ska göra av min sorg. Är singel, utan barn och han var min bästa vän, som jag nu förlorat i förtid. Jag har inte längre någon som kommer och möter mig i dörren när jag kommer hem, eller som ligger och spinner på min mage på kvällarna. Ingen att "prata" med längre när jag sitter här i min ensamhet. Jag försöker tänka att han har det nog bättre där han är, men saknaden efter honom är så stor att det känns som att en bit av mitt hjärta försvunnit. Kanske jag kan hitta någon ny vän så småningom, men han går aldrig att ersätta. "gråter"

Förstår precis hur du känner dig!
Sambons katt sen 18 år somna in för nästan 2 månader sen. Va otroligt svårt att ta det beslutet även fast vi vet att det va för hans eget bästa. Hade varit otroligt själviskt att låta honom lida bara för att man inte vill ta ett svårt beslut. Det kom väldigt hastigt för oss också då han en kväll inte kom hem som han alltid gjort i 18 år. Han va bort i 2 dygn innan vi hittade honom ryckande och dreglande. Antagligen hade han fått ett epileptiskt anfall och inte hittat hem. Veterinären kunde inte riktigt säga vad exakt som va fel på honom men att han helt klart mådde väldigt väldigt dåligt, och det såg ju vi också.
Grät fruktansvärt mycket efteråt, men tror det är viktigt att göra det också. Efteråt och även delvis idag så känner jag precis som du beskriver en stor tomhet. Ingen som snackar med en eller möter en i dörren när man kommer hem till sambons föräldrar.
Men det blir bättre, jag lovar! Men det är jobbigt! Riktigt jobbigt!
Massor av kramar till dig och vill du prata mer så får du gärna inboxa mig. Tror det är viktigt att få prata om vad som hänt också!

YOUnMe

Äldre 4 Nov 21:16

#27

Anonym (tea) skrev 2009-11-04 19:40:54 följande:

Anonym (Ledsen) skrev 2009-11-04 14:05:05 följande: Kan inte annat än hålla med din mor, det är ju inte ett barn eller en människa, utan en katt. Visst att man kan bli ledsen, men att som vuxen människa stanna hemma från arbetet för en katt, det är helt befängt.

Håller med TS att du inte tillför något i just den här tråden. Du kan uppenbarligen inte sätta dig in i TS situation. Okej att du ser dina djur, om du nu har några, som "bara" en katt. Men jag kan garantera dig att vi är väldigt många som ser våra husdjur som en familjemedlem och som sörjer dem på samma sätt som du sörjer ett barn eller annan människa. Låt TS få göra det utan att du ska trycka ner henne/honom för att h*n har dem känslor h*n har!

YOUnMe

Äldre 4 Nov 21:22

#28

Anonym (Ledsen) skrev 2009-11-04 20:21:43 följande:

Anonym (matte) skrev 2009-11-04 19:35:38 följande: Vet inte riktigt, men jag pratade med en kompis om det här och hon trodde det var en generationsfråga. Det är det här att man ska bita ihop och låtsas som ingenting. Jag är inte sån som person. Är en känslomänniska och måste få utlopp för mina känslor, annars kommer det och "biter en i baken" vid ett senare tillfälle.

Tycker definitivt du ska ge utlopp för dina känslor! Gör du det inte nu så kommer det precis som du säger "bita dig i baken" i framtiden. Att få gråta och prata om det är ju en del av processen för att man tillslut ska kunna gå vidare även fast jag förstår att det just nu känns som att du aldrig kommer kunna göra det. Men jag lovar att känslan du har nu.... sorgen av att inte få uppleva alla mysiga stunder igen kommer att bytas ut mot en känsla av glädje och tacksamhet för den tid ni ändå fick tillsammans. Och är det så att du blir sårad av vad din mamma säger så får du väl artigt säga att du helst inte diskuterar saken med henne och istället vända dig till andra som förstår vad du går igenom just nu!

YOUnMe

Äldre 7 Nov 15:38

#46

Anonym (Ledsen) skrev 2009-11-07 14:35:11 följande:

Tack! Det är otroligt hur man fäster sig vid de kära husdjuren. Hittade en fin dikt för våra vänner som har gått bort. So this is where we part, My Friend, and you'll run on, around the bend, gone from sight, but not from mind, new pleasures there you'll surely find. I will go on, I'll find the strength, life measures quality, not its length. One long embrace before you leave, share one last look, before I grieve. There are others, that much is true, but they be they, and they aren't you. And I, fair, impartial, or so I thought, will remember well all you've taught. Your place I'll hold, you will be missed, the fur I stroked, the nose I kissed. And as you journey to your final rest, take with you this...I loved you best.

Usch... klumpade sig i halsen och blev tårögd av att läsa den där dikten. Men den stämmer ju så bra!

Min katt dog igår

INNEHÅLL