Jag är 32 år med tre barn på 2,4 och 7 år. Jag blev anka för två år sedan och söker andra unga ankor och änkemän att dela tankar och ideér med. Kanske vi kan stötta varandra med allt som dyker upp i samband med en förlorad livskamrat.
Jag bor 7 mil från GBG om någon skulle vilja träffas eller liknande!
Linnsi: Jag var med om ungefär samma sak på midsommar. Har därför (tyvärr) egna erfarenheter som kanske kan ge dig något. Men mitt absoluta råd är att skaffa dig någon samtalspartner, en terapeut eller om det passar dig bättre någon från kyrkan. Någon du har förtroende för.
Ensam e inte stark. Men man klarar att gå vidare. Det verkar inte så i det kaos som uppstår men det går!
Ut i naturen- den läker. Motionera. Ät. Drick. Andas. Prata. Lev. Låt dina nära ta hand om dig men ut och rör på dig- det rensar både kropp och själ. Inboxa mig om du vill så kan vi prata mer privat.
Hej jag är 41 år och är änka sedan den 4 september då min älskade man och bästa vän, gick hem efter en hård kamp emot sin hjärntumör. Tyvärr kom cancern i vägen för oss, för att få de barn vi önskat oss - jag fick missfall. Jag letar och undrar om det finns någon träffpunkt, självhjälpsgrupp eller bara någon som liksom jag står mitt i ivet och har förlorat allt? Bor i gbg
Hej jag är 28 år och blev änkeman förra året. Min fru dog i cancer som 24 år gammal. Livet har vänt åt det sämre hållet.
Vännerna har försvunnit i sina liv, nya bebisar och nya seriösa förhållanden. Allas liv går frammåt medans mitt liv backat... Åt helvete. Vad gör jag ?
www.vimil.se
En grupp för oss som förlorat allt mitt i livet
Hej
smyger mig in här.
jag är en 27årig mamma som lever med mitt livs kärlek sedan många år tebax.
Vi fick våran guldklimp för 3år sedan och när han fyllde 1år blev hans pappa cancer sjuk.
För drygt 2månader sedan fick vi veta att cancern nu är obotlig.
(det är en hemsk story att gå in på), han var orolig för cancer men vårdcentralen ställde diagnos via telefon och vägrade ta honom på allvar. efter det har allt gått åt helvete för honom, dom feldiagnostisera och vägra ta cellprov trots att vi bad om det.
Finns det någon här så skulle ingen mindre än jag bli överlycklig för personer som ville höra av sig.
vänner försvinner och man behöver nya. alla åldrar är välkommna att höra av sig.
Sparar tråd till en vän 
. Kram till er alla här!!
hej,
här är en till. blev änka sommaren 2011 som 33-åring när min man drunkna strax efter våra tvillingars ett års dag. Och jag saknar min man sååå mycket.
Känns som om jag aldrig kommer att kunna älska igen. Jag har goda vänner och en fin familj, men jag känner så mycket sorg och avund för att vi inte fick vara en familj. För att han inte fick vara med, för alla drömmar som klipptes av, för hur litet vårt liv blev, för hur tungt det är att vara ensamstående mamma.
Sorgen är så ensam, det är ingen som kan förstå. Har en vän som också blev änka ungefär samtidigt med tre barn, men till och med med henne känns det ensamt att prata om sorgen och vardagen. Ingens sorg är ju den andras lik. Usch fy, den här ensamheten är så grym.
kram till er alla kämpare där ute!