Unga änkor och änkemän...

Hej

smyger mig in här.

jag är en 27årig mamma som lever med mitt livs kärlek sedan många år tebax.

Vi fick våran guldklimp för 3år sedan och när han fyllde 1år blev hans pappa cancer sjuk.

För drygt 2månader sedan fick vi veta att cancern nu är obotlig.

(det är en hemsk story att gå in på), han var orolig för cancer men vårdcentralen ställde diagnos via telefon och vägrade ta honom på allvar. efter det har allt gått åt helvete för honom, dom feldiagnostisera och vägra ta cellprov trots att vi bad om det.

Finns det någon här så skulle ingen mindre än jag bli överlycklig för personer som ville höra av sig.

vänner försvinner och man behöver nya. alla åldrar är välkommna att höra av sig.

Massiveattack skrev 2013-03-31 21:42:26 följande:

hej,

här är en till. blev änka sommaren 2011 som 33-åring när min man drunkna strax efter våra tvillingars ett års dag. Och jag saknar min man sååå mycket.

Känns som om jag aldrig kommer att kunna älska igen. Jag har goda vänner och en fin familj, men jag känner så mycket sorg och avund för att vi inte fick vara en familj. För att han inte fick vara med, för alla drömmar som klipptes av, för hur litet vårt liv blev, för hur tungt det är att vara ensamstående mamma.

Sorgen är så ensam, det är ingen som kan förstå. Har en vän som också blev änka ungefär samtidigt med tre barn, men till och med med henne känns det ensamt att prata om sorgen och vardagen. Ingens sorg är ju den andras lik. Usch fy, den här ensamheten är så grym.

kram till er alla kämpare där ute!

fy så hemskt. själv försöker jag förstå att jag snart kommer vara där. min man är obotligt sjuk i cancer. sant att sorgen inte är den andra lik. men jag söker nya kontakter här så hör gärna av dig om du vill skriva till en början.

Unga änkor och änkemän...

INNEHÅLL