Unga änkor och änkemän...

hej,

här är en till. blev änka sommaren 2011 som 33-åring när min man drunkna strax efter våra tvillingars ett års dag. Och jag saknar min man sååå mycket.

Känns som om jag aldrig kommer att kunna älska igen. Jag har goda vänner och en fin familj, men jag känner så mycket sorg och avund för att vi inte fick vara en familj. För att han inte fick vara med, för alla drömmar som klipptes av, för hur litet vårt liv blev, för hur tungt det är att vara ensamstående mamma.

Sorgen är så ensam, det är ingen som kan förstå. Har en vän som också blev änka ungefär samtidigt med tre barn, men till och med med henne känns det ensamt att prata om sorgen och vardagen. Ingens sorg är ju den andras lik. Usch fy, den här ensamheten är så grym.

kram till er alla kämpare där ute!