Jag är 32 år med tre barn på 2,4 och 7 år. Jag blev anka för två år sedan och söker andra unga ankor och änkemän att dela tankar och ideér med. Kanske vi kan stötta varandra med allt som dyker upp i samband med en förlorad livskamrat.
Jag bor 7 mil från GBG om någon skulle vilja träffas eller liknande!
Håller med fjärilen75, hemskt att det är så många som är i den här situationen. Man tror ju att man är ensam om smärtan och sorgen.
Att ha barn i tonåren kan inte vara lätt. På ett sätt är jag glad att Herman är så liten och inget förstår men samtidigt är jag jätteledsen för att han aldrig får lära känna sin pappa, eller inte äns ha ett minne av honom.
Nu har jag börjat bo i vår nya lägenhet, nästan allt praktiskt är avklarat, utan urnsättningen! Det känns iaf skapligt att bo själv men ständigt väntar man ju på en ny smäll, för de återkommer alltid!
Ta hand om er!!
/www.thomasmalin.blogg.se
MalinO Tomas hur trvis du i nya lgh då? Hur kommer det sig att ni ej haft urnnedsättningen ännu om jag får fråga?
Vi hade den 3 månader efter att sambon dött.
Varm kram till dig!
Fridafi: Jag trivs bra i lägenheten men ensamheten är ju otroligt påtaglig och jag saknar ju hur mycket som helst. Antar att det är så det kommer att vara ett bra tag framöver, hårt men jag har ju inget val! Tiden måste nog få gå, en dag kanske det känns bättre.
Angående urnsättningen så hade vi tänkt att ha Thomas i minneslunden men när vi kom dit fick vi panik och kände att "han kan inte ligga här, bland massa andra anonyma människor, han förtjänar något eget"...så, vi har helt enkelt inte tagit något beslut än men det blir nog en sten och en egen plats... Vad har ni andra gjort?
Helst skulle jag vilja sprida askan med vinden på någon fin plats men jag vet inte om jag orkar att ansöka och hoppas och sen kanske det inte blir något. Begravningsbyrån berättade ju att det är jättesvårt att få tillstånd!
Kram till er alla!
Fruktansvärt att läsa att det är så många som blivit änkor så unga. Jag är också en bland dem. Min man dog i april i cancerhelvetet!! Nu är det bara jag och 4åriga sonen kvar =( Jag bor cirka 8 mil från gbg.
MalinOThomas ja visst fan är det ensamt, så tomt och tråkigt. Jag är riktigt nere .. jag kan verkligen inte se någon framtid för mig själv, visst jag vet att jag överlever men vad får jag för livskvalitet att leva med mina tunga sorger och traumatiska minnen... Jag sörjer hela mitt liv, allt jag drömde om och som var viktigast för mig, dvs. att bilda familj har gått sönder och jag får aldrig uppleva det. Även jag har ju dött på ett sätt, eller typ på alla sätt..
Vi valde en askgravplats till min sambo, känns bra att ha en plats att gå till.
Kram till er
Fridafia: Det är som du skriver, på ett sätt har man dött själv. Finns ju inget kvar av den man var tidigare, kvar är bara ett stort svart hål av sorg och saknad. Jag tar en dag i taget, försöker att tänka på herman. Men det handlar absolut inte om att leva, utan bara om att överleva!!
Kämpa på!
/www.thomasmalin.blogspot.com
Hej. Hoppar in i tråden även om det känns som om jag har kommit en bit längre i min sorg än vad de flesta av er här inne har gjort.
Jag förlorade min sambo 030522 i en traktorolycka här hemma på gården. Barnen var då 8,10 & 12 år gamla.
Jag valde att bo kvar på gården eftersom det var vad barnen ville just då, och nu ångrar jag mig inte ett ögonblick. Barnen och jag har klarat oss bra, även om man givetvis har haft & fortfarande får sina svackor.
Jag har en ny sambo som har flyttat hit & det känns faktiskt inte konstigt alls, barnen tycker också det funkar bra.
Vet inte om jag kvalar in som ung änka men jag e 43 och mina barn e 16&19. Min sambo och därmed tjejernas pappa gick bort i somras. Mina ungar e så himla starka och duktiga. Vi krigar oss igenom det här. Men nu kommer snart julen. Hur gör ni andra? Vi pendlar mellan att vilja bryta varenda tradition och att tycka att vi e fega som inte vågar se traditionen och saknaden i ansiktet.
Ibland blir jag så himla trött på hela situationen. Inför storhelger skall man inte behöva ha såna här tankar, men nackdelen med så stora barn e just att traditionerna sitter fast i dem. Fördelen e att vi kan prata och bestämma tillsammans hur vi vill göra. Hur har ni andra det?
Soffi67: Det blir ju lite annorlunda för mig som har ett så litet barn. Han märker ju inte om det är julafton eller inte... Förstår om sånna dagar känns tunga, det gör de för mig också. Jag tror att alla måste göra det som känns mest rätt. Jag tänker härda igenom alla helger och högtider, göra precis som jag brukar... Kanske känns det lättare nästa år om jag då gjort det på egen hand tidigare.. jag vet inte...
Jag har iag bestämt att inte advents eller julpynta! Thomas älskade jultiderna och jag kan bara inte sitta ensam och tända adventsljusstaken...Herman märker ju ingenting!
Nej just det, vi hade massa mys runt jul och obligatoriskt bråk om hur ful granen va som han köpte och allt det där. Helst vill jag låta tjejerna bestämma. Men först skall vi genomlida Fars dag. Egentligen e det en oviktig dag men det är jobbigt med allt som finns i butikerna - världens bästa pappa muggar, t-shirtar mm. Det sticker till i mitt hjärta att tjejerna skall behöva se allt det. De blir ständigt påminda om vad som hänt.