Jag är 32 år med tre barn på 2,4 och 7 år. Jag blev anka för två år sedan och söker andra unga ankor och änkemän att dela tankar och ideér med. Kanske vi kan stötta varandra med allt som dyker upp i samband med en förlorad livskamrat.
Jag bor 7 mil från GBG om någon skulle vilja träffas eller liknande!
MalinoThomas fin blogg, började gråta, känner igen mig i så mycket av dina tankar och känslor..
Min sambo dog för tre veckor sedan och vår dotter har precis blivit 8 månader, begravde honom igår. Vart mest apatisk, sen ledsen och nu mest arg eftersom det kommit upp så mycket saker efter dödsfallet, som jag aldrig kommer få några svar på.
Fridafia: Känns som om vi befinner oss i samma fas och situation.
Jag flyttade från vårt gemensamma boende, en lägenhet i i flygel på landet där vi hade gjort allt själva, vårt ställe. Kände att jag inte kunde bo kvar eftersom det var långt till dagis, affär, jobb osv.
Har nu flyttat till en 3:a i stan, där allt är lite smidigare men FAN så jobbigt. Livet är verkligen förstört och måste byggas upp på nytt!!
Är det någon som har erfarenhet av en sorgegrupp. vimil? Jag skulle gärna vara med i något men känner att allt är så bökigt och långt att åka till, har ju en son på 8 månader.
Hur har ni andra änkor/änklingar gjort när ni blivit ensamföräldrar? Hur orkar man? Det är ju inte som att bara vara ensamstående, man ska klara av att leva vidare samtidigt som man har ett enorma ansvar... Jag fattar fortfarande inte att jag fixat 5 månader...
Jag bor i Västervik och träffar gärna människor i samma situation!
Jag förlorade min älskade sambo den 19 maj och bor också i Dalarna. Jag är 44, har 2 barn, bor kvar i vårat hus än så länge. Vi köpte det när vi väntade vårt första barn.
Vi fick 22 år tillsammans, inte tillräckligt länge.... Det här är första gången jag skriver ner att han aldrig kommer hem igen. En del av en väntar ju fortfarande.
Jag har inte småbarn som er andra, men en 14 åring är tillräckligt svajig ändå utan att förlora pappa.Det är svårt att veta hur mycket man ska kräva av henne när det gäller skola osv. Hon går ju tyvärr i nian.
Hur man orkar? Det undrar jag också, men jag vet att han skulle bli besviken om jag gav upp och inte tog hand om barnen. Det är det sista jag kan göra för honom.
Jag förlorade min sambo för tre månader sedan, han dog i massiv hjärtattack. Helt oväntat. 43 år blev han och även om han hade diabetes kom det som en blixt från himmelen. Åtta år fick vi ihop. Inga barn tillsammans, men han hade 3 barn sedan tidigare. Själv har jag inga.
Först nu börjar det bli riktigt jävla jobbigt, jag fattar inte - kan det vara så att jag varit i någon slags chock sedan det hände och att jag nu börjar förstå?
/Camilla
Jag förlorade min man i en trafikolycka för 2 år sen. Vi hade ett "uppehåll" just få men hade precis bestämt att leva ihop igen. Första året var jag mest hemma och grät,ville aldrig riktigt acceptera och visste inte hur jag skulle orka gå vidare. Hade enorma skuldkänslor och ville dö, men höll mig vid liv tack vare vår gemensamma dotter.
Idag har jag gått vidare, träffat en ny man och köpt en ny kåk men jag kommer aldrig att glömma min älskade make som var mitt livs första kärlek!!!! Tack och lov att jag har lilltjejen, hon är det finaste han gav mig i sitt korta liv.....
Eva66 - ja hur orkar man.Att ha barn ihop kan jag tänka gör det hela både lättare och svårare (vi har inga barn ihop, han har tre döttrar, jag har inga egna). Svårare eftersom man förmodligen får en känsla av ensamhet: "Nu måste JAG hålla mig vid liv!", lättare eftersom man har något gemensamt kvar att leva för. Men svårt. Svårt att måsta vara både mamma och pappa, att inte ha något bollplank. Hoppas du kan hitta ett sånt.
Ja vad fruktansvärt att som tonåring förlora sin far, lider med dig Eva 66... svårt att trösta, det går ju bara inte.. och som tonåring har man nog med bekymmer iaf. Kämpa på.
Vi har precis flyttat och måste säga att det faktiskt känns jättebra! Mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig.. Fint lgh/radhus och mysigt område, nära till det mesta. Huset är dock ej tomt än, men sålt. Håller på att gör mig av med en del av sambons grejer, säljer mycket som jag ej behöver. Smärtsamt såklart men jag är övertygad om att han tycker jag gör helt rätt. Varför ha saker som man ej behöver eller kan hantera istället för att sälja och köpa något jag och dottern behöver?
Caidon jag tyckte också perioden 3 månader efteråt var fruktansvärd, vi hade urnnedsättningen just då också så då började det fasansfulla sjunka in mer .. fy fan alltså... Idag, 5 månader efteråt, tycker jag det känns aningen lättare men det går såklart upp och ned. Sen så har jag så mycket att göra så jag har knappt tid att känna efter, fullt upp med dottern och flytten och massa praktiskt, tror säkert det blir tyngre för mig igen sen när allt det lugnat sig..
Varm kram till er alla!
Hakar också på den här tråden. Min älskade man gick bort i en flygplansolycka för ca 3 månader sedan. Han blev 41 år gammal och vi fick 12 år tillsammans. Vi har två gemensamma barn, grabbar på 6 och 8 år och min man hade även en son sen tidigare som har hunnit bli 18. Saknaden är enorm och jag vill inget hellre än och ha honom tillbaka. Har bestämt mig för och sälja våran gård och flytta närmare mina föräldrar och barndomsvänner. Det var inget lätt beslut och ta men vardagen blir lite lättare för mig om jag gör så här. Har inte gått med i någon sorggrupp men har varit hos en terapeut några gånger. Bor några timmar öster ut från Göteborg, men har gärna kontakt här. Det är fruktansvärt att vi är så många som har förlorat någon. Kramar från mig
Caidion: Min sambo dog också oväntat, i kammarflimmer, nyss fyllda 40. Sen fick jag veta att de inte hittat några fel alls. Han hade ett fullt friskt hjärta.
Jag tror också att du varit i chock, man är ju alldeles "luddig" i flera månader, iaf var jag det. Tidvis känns det fortfarande så overkligt att han aldrig kommer hem igen.
Fridafia: Ja, det är både och, med två tonåringar. De fick ju mycket tid tillsammans, men det blir ju aldrig tillräckligt... Det är svårt att veta balansen, men vi kan iaf prata om pappa.
Jag tyckte också att urnsättningen var enormt jobbig, att komma dit och se hans namn där... Det är ju så FEL.
MalinoThomas: Fin blogg, och vilken söt son du har!
Var det likadant för er, att efter begravningen försvann en stor del av dem som ringt och stöttat? Det blev tyst, och i det läget klarade jag inte av att ringa och "störa" någon. Tur att jag har några vänner som tål en hel del.
Hoppas att allt går bra med flyttar och allt! Kom ihåg att ta hand om er själva också!
Kram