Jag är 32 år med tre barn på 2,4 och 7 år. Jag blev anka för två år sedan och söker andra unga ankor och änkemän att dela tankar och ideér med. Kanske vi kan stötta varandra med allt som dyker upp i samband med en förlorad livskamrat.
Jag bor 7 mil från GBG om någon skulle vilja träffas eller liknande!
Min hustru sedan många år, min första riktiga kärlek, dog för ett litet tag sedan, 46 år gammal, efter en kort men fruktansvärd kamp mot lungcancer. Nu är vi en mindre, sargad, familj, jag och barnen. Jag har aldrig, aldrig, aldrig mått så här dåligt. Intellektuellt sett *visste* jag att det här skulle komma och försökte planera och förbereda mig, men hej vad litet det hjälpte. Intellektuellt sett *vet* jag att sorgen måste få ta sin tid, att hjärna och hjärta inte alls talar med varandra just nu, men inte mår jag bättre för det. Det är en fruktansvärd känsla att sakna så mycket, känna så litet hopp och *inte kunna göra något åt det*. Jag gör nog allt "rätt", vi har ett bra nätverk av släkt och vänner som gör vad de kan, jag har professionell samtalshjälp, jag talar, tänker och känner mycket, jag låter sorgen komma när den vill utan att ducka för den. Men det hjälper inte, till syvende og sist är jag helt ensam och fullkomligt vettskrämd i det här, och vill inte. Jag vill bara somna och vakna upp när jag mår bättre, om ett år eller så. Men det går ju inte, tyvärr.
Finns det fler där ute? Jag blev änka för 1,5 år sedan efter att min man dött i en hjärntumör som vi kämpat mot i över 8 år. Vi flyttade tillbaka till Sverige från England för att min man (som var engelsman) tyckte jag och flickorna var tryggare här, att vi skulle få stöd och kunna bygga upp ett liv igen. Han kämpade in i det sista för att ordna så att allt skulle vara så bra som möjligt för oss.
Men jag är så ensam. Jag är tillbaka i min barndomsstad som jag lämnade för nästa tjugo år sedan, jag har inget umgänge, min man var allt jag behövde och min allra bästa vän. Mina tre flickor har gått vidare, kommit in i skolan och fått kompisar. De saknar sitt gamla hemland ibland men känner sig trygga här (så min man hade rätt). Men jag är så otroligt ensam och så olycklig. Varför kan jag inte gå vidare, varför tar det sån tid? Jag har varit förberedd på den här tiden i så många år och ändå är det så otroligt tungt och svårt.
Min man och jag älskade varandra djupt, det känns så orättvist när man tänker på alla skilsmässor...Vi ville bli gamla tillsammans! Men det är inte bara min bästa vän och team mate jag saknar, även mitt gamla liv, ett liv som skulle bli helt annorlunda än detta både för mig och flickorna. Jag saknar den jag var, våra drömmar och den lycka vi hade innan tumören förgjorde allt. Alla säger att jag är ung och att det kommer en dag...de förstår inte hur gammal jag känner mig!
Hur ska jag gå vidare?
Jag är tjugo år gammal och ensamstående mamma till en treåring.
Min fästman, pappan till mitt barn, tog sitt liv den sjätte februari 2014.
Det gör verkligen ont. Fysiskt ont. Jag tror bland att jag sörjt klart och sedan kommer nätter som dessa och ögonen bara rinner och allting känns så oändligt hopplöst.
Dottern har hanterat det så bra. Hon saknar honom och ställer många frågor om himlen. Jag vet inte vad jag skall svara.
Hon vill inte att jag skall vara ledsen och jag försöker att vara stark inför henne, men det gör så ont. Jag vill inte göra detta ensam. Jag känner mig skyldig när jag uppfostrar vår dotter, för jag gläds när hon lär sig något nytt. Jag gläds trots att han inte är här med mig och delar glädjen.
Jag vet inte. Jag saknar honom så jävla mycket.
Detta är första gången jag skriver något på nätet om det som hände i början på sommaren 2014 (vår första semesterdag). Vi skulle resa bort dagen därpå och därför hade jag gått upp lite tidigare än min sambo/flickvän för att hinna fixa några saker som jag ville få ur världen innan vi reste bort. Min sambo/flickvän var lite krasslig (diverse förkylningssymptom) och jag lämnade därför sovrummet när det var dags att släcka sänglampan för att hon skulle kunna sova ostört. Jag sov i gästrummet, gick upp på morgonen, stängde dörren till vårt sovrum lite försiktigt för att hon inte skulle störas av mitt morgonbestyr. Jag äter frukost och gör en Todo-lista, när det är dags att göra de sakerna där jag behöver lämna hemmet så har klockan blivit så mycket att jag tycker jag kan säga "hejdå" När jag öppnar dörren till sovrummet förstår jag direkt att något är väldigt fel. Hennes fot sticker ut under täcket, jag tar tag i den och känner att den är kall och att hon saknar puls. Hennes hjärta har stannat i sömnen. Jag gör allt för att få igång henne igen men det har gått för långt tid. Hon är död!
Tiden efter detta har naturligtvis varit tuffare än vad som går att beskriva med några meningar här och nu. Jag har inga problem att prata om det och gör gärna det både för min egen skull och för att hjälpa andra. Så är det någon som vill dela erfarenheter så går det bra. Jag och mina barn har tagit oss igenom mycket sen detta hände och även om allt inte är på topp ständigt och jämt så tror vi att det finns en framtid även om den inte blev som vi tänkt oss.
Även om jag/vi har mycket stöd från tex min bästa vän, min syster, fantastiska grannar m.fl. så känner jag att jag/vi behöver komma i kontakt med andra i samma situation. Jag vet att det finns många i samma situation men jag vet inte var jag ska hitta er (kanske här). Jag kan tänka mig att prata av mig här men varför inte en Taco-Fredag, skidsemester, en dag på stranden eller någon att ringa när det är tufft.
Finns det fler där ute? Jag blev änka för 1,5 år sedan efter att min man dött i en hjärntumör som vi kämpat mot i över 8 år. Vi flyttade tillbaka till Sverige från England för att min man (som var engelsman) tyckte jag och flickorna var tryggare här, att vi skulle få stöd och kunna bygga upp ett liv igen. Han kämpade in i det sista för att ordna så att allt skulle vara så bra som möjligt för oss.
Men jag är så ensam. Jag är tillbaka i min barndomsstad som jag lämnade för nästa tjugo år sedan, jag har inget umgänge, min man var allt jag behövde och min allra bästa vän. Mina tre flickor har gått vidare, kommit in i skolan och fått kompisar. De saknar sitt gamla hemland ibland men känner sig trygga här (så min man hade rätt). Men jag är så otroligt ensam och så olycklig. Varför kan jag inte gå vidare, varför tar det sån tid? Jag har varit förberedd på den här tiden i så många år och ändå är det så otroligt tungt och svårt.
Min man och jag älskade varandra djupt, det känns så orättvist när man tänker på alla skilsmässor...Vi ville bli gamla tillsammans! Men det är inte bara min bästa vän och team mate jag saknar, även mitt gamla liv, ett liv som skulle bli helt annorlunda än detta både för mig och flickorna. Jag saknar den jag var, våra drömmar och den lycka vi hade innan tumören förgjorde allt. Alla säger att jag är ung och att det kommer en dag...de förstår inte hur gammal jag känner mig!
Hur ska jag gå vidare?
hej min vän vad jobbigt du har det jag förstår exakt vad du går igenon jag har gått igenom det här och det är väldigt tungt och det är väldigt viktigt att ha nån att prata med i såna här situationer jag är ganska dålig på att skriva och förklara mig jag tycker om att prata helst via telefon det skulle kännas väldigt fint och bra att få prata med dig hör gärna av dig så kan vi prata och lära känna varann jag har 6st barn så jag vet vad du går igenom,ring mig ha det så bra och ta hand om dig kram tony 0720438184
Hej alla,
Jag vet att vi är många unga som har förlorat sin man, fru eller partner. Det finns en grupp på Facebook som heter Vargtimmen. En grupp för dig som har den där sorgen som alltid bara finns där, oavsett vad man gör eller var man är.
För även om man själv fortfarande lever så minns man rösten och beröringen, allt som delades. Man minns självklarheterna i vardagen och drömmarna som var gemensamma. Och man undrar hur allt hade varit om det inte hade blivit som det blev.
Så står man plötsligt där med den där ensamheten och sorgen som kan vara så svår att förklara.
Kanske kan vi göra det lättare för varandra här, genom att beskriva, prata om, dela. Eller bara genom att läsa andras berättelser och känna igen sig. Jag vet inte. Jag vet bara att jag har saknat någon att prata med som förstår.
Låt mig börja med att berätta min historia.
Jag träffade Jonas på en resa som vi gjorde gemensamt, men från början inte ihop. Han var stark och glad och snäll. Han är mitt enda exempel på kärlek vid första ögonkastet eftersom det var precis då, första gången våra blickar möttes, som jag visste att vi två skulle kunna bli något riktigt fint tillsammans.
Redan innan vi varit tillsammans ett halvår blev han sjuk och fick diagnosen tjocktarmscancer. Tio månader senare var han död.
I början på behandlingen gick det åt rätt håll och vi fick någon form av hopp om att det kanske skulle ordna sig ändå, trots cancer på många ställen i kroppen. Vi planerade mycket för framtiden, förlovade oss, letade efter hus. Jonas klagade väldigt lite på smärtor och ångest även om jag vet att han hade båda delarna ? ofta och intensivt. Och ganska snart visade det sig att det plötsligt vänt. Han blev sämre och sämre och han blev inlagd på sjukhuset. Där gifte vi oss nio dagar innan han dog. Där bestämde vi oss också för att försöka skaffa barn ihop. Det kändes så självklart där och då, att vad som än hände med honom så skulle allt bli lite bättre med ett litet spår kvar av honom här hos mig.
Den näst sista januari placerades ett litet liv inne i mig och dagen efter dog Jonas. Kvar finns jag och vår son.
Vill ni berätta er nu?
Om ni vill, gå till Facebook och sök på Vargtimmen, jag godkänner er självklart.
/Annika - Vargtimmen
Väcker förhoppningsvis lite liv i denna tråd. Förlorade min man för en kort tid sedan och står nu själv kvar med tre barn. Sorgen är ofattbar och att han berövades livet är så fruktansvärt att jag knappt orka tänka på det.
Vill gärna prata med andra i samma situation så finns ni där ute, hojta till.
Min man dog i cancer för en månad sen. Det gick fort, ett halvår från diagnos till döden. Jag är 38 år och helt plötsligt är jag änka med två barn som är 3,5 år och dryga året. Fattar inte hur jag ska klara av allt själv.