Unga änkor och änkemän...

Jag är tjugo år gammal och ensamstående mamma till en treåring. 
Min fästman, pappan till mitt barn, tog sitt liv den sjätte februari 2014. 
Det gör verkligen ont. Fysiskt ont. Jag tror bland att jag sörjt klart och sedan kommer nätter som dessa och ögonen bara rinner och allting känns så oändligt hopplöst. 
Dottern har hanterat det så bra. Hon saknar honom och ställer många frågor om himlen. Jag vet inte vad jag skall svara.
Hon vill inte att jag skall vara ledsen och jag försöker att vara stark inför henne, men det gör så ont. Jag vill inte göra detta ensam. Jag känner mig skyldig när jag uppfostrar vår dotter, för jag gläds när hon lär sig något nytt. Jag gläds trots att han inte är här med mig och delar glädjen. 
Jag vet inte. Jag saknar honom så jävla mycket.