Unga änkor och änkemän...

Min man dog i cancer för en månad sen. Det gick fort, ett halvår från diagnos till döden. Jag är 38 år och helt plötsligt är jag änka med två barn som är 3,5 år och dryga året. Fattar inte hur jag ska klara av allt själv.

Eftersom vi visste att han skulle dö kunde vi planera hans begravning tillsammans. Kändes så fruktansvärt hemskt att sitta där med anteckningsblocket och skriva ner hans önskemål. Hela den sista tiden var fruktansvärd men såhär efteråt känns det ändå skönt att vi kunde ta farväl av varandra och säga allt som vi ville säga till varandra medan vi fortfarande hade chansen.

Jag är sjukskriven. Klarar inte av att jobba nu.

Förutom saknaden är min absolut största sorg att barnen måste växa upp utan sin pappa och att de inte ens kommer att komma ihåg honom. Så orättvist mot barnen!

Hmm, vill också bara fly. Sitter och kollar på resor och inbillar mig att livet skulle kännas lättare på en varm och solig plats...fast jag vet ju att det skulle vara allt annat än avkopplande att åka iväg själv med två småttingar så jag låter bli.

För mig känns det överväldigande att ensam ha ansvar för två småttingar. Att jag ska orka med vardagen ensam. Vi bildade ju familj tillsammans!