Unga änkor och änkemän...

Detta är första gången jag skriver något på nätet om det som hände i början på sommaren 2014 (vår första semesterdag). Vi skulle resa bort dagen därpå och därför hade jag gått upp lite tidigare än min sambo/flickvän för att hinna fixa några saker som jag ville få ur världen innan vi reste bort. Min sambo/flickvän var lite krasslig (diverse förkylningssymptom) och jag lämnade därför sovrummet när det var dags att släcka sänglampan för att hon skulle kunna sova ostört. Jag sov i gästrummet, gick upp på morgonen, stängde dörren till vårt sovrum lite försiktigt för att hon inte skulle störas av mitt morgonbestyr. Jag äter frukost och gör en Todo-lista, när det är dags att göra de sakerna där jag behöver lämna hemmet så har klockan blivit så mycket att jag tycker jag kan säga "hejdå" När jag öppnar dörren till sovrummet förstår jag direkt att något är väldigt fel. Hennes fot sticker ut under täcket, jag tar tag i den och känner att den är kall och att hon saknar puls. Hennes hjärta har stannat i sömnen. Jag gör allt för att få igång henne igen men det har gått för långt tid. Hon är död!

Tiden efter detta har naturligtvis varit tuffare än vad som går att beskriva med några meningar här och nu. Jag har inga problem att prata om det och gör gärna det både för min egen skull och för att hjälpa andra. Så är det någon som vill dela erfarenheter så går det bra. Jag och mina barn har tagit oss igenom mycket sen detta hände och även om allt inte är på topp ständigt och jämt så tror vi att det finns en framtid även om den inte blev som vi tänkt oss.

Även om jag/vi har mycket stöd från tex min bästa vän, min syster, fantastiska grannar m.fl. så känner jag att jag/vi behöver komma i kontakt med andra i samma situation. Jag vet att det finns många i samma situation men jag vet inte var jag ska hitta er (kanske här). Jag kan tänka mig att prata av mig här men varför inte en Taco-Fredag, skidsemester, en dag på stranden eller någon att ringa när det är tufft.

Hej DoL
Det finns fler det har jag förstått men jag har inte hittat något bra sätt så att vi kan få kontakt med varandra. I alla fall på ett sätt som jag känner mig bekväm med. Jag känner mig också ensam i många stunder, min sambo/flickvän var min bästa vän sen 18 års åldern (39 år idag). Vi stod back to back i livet, det jag inte hade koll på hade hon stenkoll på. Vi var väldigt olika men det fungerade väldigt bra. Ensamheten gör sig påmind i alla möjliga situationer, tex i soffan, när man ska laga mat, säga god natt, resa någonstans, ta hand om barnen osv. Jag vet inte hur du ska gå vidare, men kom ihåg att det är dessa förutsättningar som råder (jag vet att det låter fruktansvärt). Vi måste göra det bästa av situationen, en negativ spiral kommer bara att göra situationen värre och svårare. För mig är det viktigt att göra vad jag kan för att barnen ska må bra och det kommer tillbaka till mig. Jag försöker i alla fall tänka så även om det är svårt emellanåt när vår värld brakar ihop. Det finns en framtid även om du/ni/vi inte vet hur den ser ut.   

/Notyou