Det finns alltså fler som befinner sig i min skit situation!!!
Den 17 maj i år dog min kärlek, sambo och pappa till vår lilla Herman 3 månader... En fruktansvärd olycka fick mitt liv att förvandlas till ett stort svart hål!!
Jag bor i Västervik! Läs gärna min blogg på www.thomasmalin.blogspot.com
Fridafia: Känns som om vi befinner oss i samma fas och situation.
Jag flyttade från vårt gemensamma boende, en lägenhet i i flygel på landet där vi hade gjort allt själva, vårt ställe. Kände att jag inte kunde bo kvar eftersom det var långt till dagis, affär, jobb osv.
Har nu flyttat till en 3:a i stan, där allt är lite smidigare men FAN så jobbigt. Livet är verkligen förstört och måste byggas upp på nytt!!
Är det någon som har erfarenhet av en sorgegrupp. vimil? Jag skulle gärna vara med i något men känner att allt är så bökigt och långt att åka till, har ju en son på 8 månader.
Hur har ni andra änkor/änklingar gjort när ni blivit ensamföräldrar? Hur orkar man? Det är ju inte som att bara vara ensamstående, man ska klara av att leva vidare samtidigt som man har ett enorma ansvar... Jag fattar fortfarande inte att jag fixat 5 månader...
Jag bor i Västervik och träffar gärna människor i samma situation!
Håller med fjärilen75, hemskt att det är så många som är i den här situationen. Man tror ju att man är ensam om smärtan och sorgen.
Att ha barn i tonåren kan inte vara lätt. På ett sätt är jag glad att Herman är så liten och inget förstår men samtidigt är jag jätteledsen för att han aldrig får lära känna sin pappa, eller inte äns ha ett minne av honom.
Nu har jag börjat bo i vår nya lägenhet, nästan allt praktiskt är avklarat, utan urnsättningen! Det känns iaf skapligt att bo själv men ständigt väntar man ju på en ny smäll, för de återkommer alltid!
Ta hand om er!!
/www.thomasmalin.blogg.se
Fridafi: Jag trivs bra i lägenheten men ensamheten är ju otroligt påtaglig och jag saknar ju hur mycket som helst. Antar att det är så det kommer att vara ett bra tag framöver, hårt men jag har ju inget val! Tiden måste nog få gå, en dag kanske det känns bättre.
Angående urnsättningen så hade vi tänkt att ha Thomas i minneslunden men när vi kom dit fick vi panik och kände att "han kan inte ligga här, bland massa andra anonyma människor, han förtjänar något eget"...så, vi har helt enkelt inte tagit något beslut än men det blir nog en sten och en egen plats... Vad har ni andra gjort?
Helst skulle jag vilja sprida askan med vinden på någon fin plats men jag vet inte om jag orkar att ansöka och hoppas och sen kanske det inte blir något. Begravningsbyrån berättade ju att det är jättesvårt att få tillstånd!
Kram till er alla!
Fridafia: Det är som du skriver, på ett sätt har man dött själv. Finns ju inget kvar av den man var tidigare, kvar är bara ett stort svart hål av sorg och saknad. Jag tar en dag i taget, försöker att tänka på herman. Men det handlar absolut inte om att leva, utan bara om att överleva!!
Kämpa på!
/www.thomasmalin.blogspot.com
Soffi67: Det blir ju lite annorlunda för mig som har ett så litet barn. Han märker ju inte om det är julafton eller inte... Förstår om sånna dagar känns tunga, det gör de för mig också. Jag tror att alla måste göra det som känns mest rätt. Jag tänker härda igenom alla helger och högtider, göra precis som jag brukar... Kanske känns det lättare nästa år om jag då gjort det på egen hand tidigare.. jag vet inte...
Jag har iag bestämt att inte advents eller julpynta! Thomas älskade jultiderna och jag kan bara inte sitta ensam och tända adventsljusstaken...Herman märker ju ingenting!