Unga änkor och änkemän...

Vet inte om jag kvalar in som ung änka men jag e 43 och mina barn e 16&19. Min sambo och därmed tjejernas pappa gick bort i somras.  Mina ungar e så himla starka och duktiga. Vi krigar oss igenom det här. Men nu kommer snart julen. Hur gör ni andra? Vi pendlar mellan att vilja bryta varenda tradition och att tycka att vi e fega som inte vågar se traditionen och saknaden i ansiktet.

Ibland blir jag så himla trött på hela situationen. Inför storhelger skall man inte behöva ha såna här tankar, men nackdelen med så stora barn e just att traditionerna sitter fast i dem. Fördelen e att vi kan prata och bestämma tillsammans hur vi vill göra.  Hur har ni andra det?

Nej just det, vi hade massa mys runt jul och obligatoriskt bråk om hur ful granen va som han köpte och allt det där.  Helst vill jag låta tjejerna bestämma. Men först skall vi genomlida Fars dag. Egentligen  e det en oviktig dag men det är jobbigt med allt som finns i butikerna - världens bästa pappa muggar, t-shirtar mm. Det sticker till i mitt hjärta att tjejerna skall behöva se allt det. De blir ständigt påminda om vad som hänt.

Linnsi: Jag var med om ungefär samma sak på midsommar. Har därför (tyvärr) egna erfarenheter som kanske kan ge dig något.  Men mitt absoluta råd är att skaffa dig någon samtalspartner, en terapeut eller om det passar dig bättre någon från kyrkan. Någon du har förtroende för.

Ensam e inte stark. Men man klarar att gå vidare. Det verkar inte så i det kaos som uppstår men det går!
Ut i naturen- den läker. Motionera. Ät. Drick. Andas. Prata. Lev. Låt dina nära ta hand om dig men ut och rör på dig- det rensar både kropp och själ. Inboxa mig om du vill så kan vi prata mer privat.