Vad är jobbigast med att vara bonus/styvmamma??????

mitt i livet...du har en poäng med det du skriver, dock är jag tvärtom, jag tar alldelles för mycket energi åt mina bonusar, vilket många gånger kan kännas otacksamt, däremot så beroende på vad det gäller så finns jag där mer än pappan i fråga, men jag övar själv på att hitta min balans där jag kan ge utan att tömma mig själv och även ta lite tillbaka...

mina är visserligen stora och har tonårsbekymmer, men det är inte alltid lätt att stå bredvid och titta på, inte heller att axla hela ansvaret själv...gyllene medelvägar heter det väll alltid, men jag tycker du är stark som står på dig hur du vill ha din omedelbara närhet, men jag tror dock att vartefter tiden går, ni får kanske flera barn tillsammans så kommer ni växa ihop på ett helt nytt vis

Det där uppfattade jag faktiskt lite som ett personangrepp mot alla bonusmammamor som kämpar med att få ihop en fungerande vardag med sina barn och då menar jag inte bara biologiska! Att särbehandla något av barnen är aldrig bra för då känner sig någon extra uppmärksammad och någon total ignorerad. Hemma hos oss är det våra regler som gäller för alla, vänner, bekanta och barn. Samma sak om jag hälsar på någon annan så gäller deras regler hemma hos dom och man kan aldrig kräva en särbehandling. Undantag finns alltid men att någon skulle vara viktigare än andra det blir ju rent bara orättvist.

Håller fullständigt med! Är otroligt trött på att gnället om "du visste att han hade barn". Varför ställs inte det du skriver till många av papporna?

Javisst är det märkligt när man förstår att det är samma sak...

Men något som är riktigt märkligt är att inte fler vill/kan se det, jag anser inte mig själv vara mycket klokare än andra men sådanahär saker kanske borde få mig att tänka om

Skämt åsido, det är jättefint att det finns de som ser sig som bonusföräldrar och axlar en föräldraroll när de träder in i ett förhållande med någon som har barn men det fungerar alldeles utmärkt att inte göra det också.
Jag skulle aldrig kalla mig bonusförälder, däremot är jag pappas sambo och mamma till det barnets halvsyskon.

Jag är glad att jag har en sambo som tar sitt ansvar, vilket jag anser att alla föräldrar bör göra för de barn de sätter till världen men det verkar som jag är en utav de få som har den uppfattningen. Du är den andre

Nu har jag turen på min sida med en bonus jag har en otroligt bra relation med och en bonusmamma som accepterat och "tycker om" mig.

Men jag tror att  det jobbiga med att vara styvmamma i grunden ligger i att man inte får samma utrymme för misstag.

Skulle en mamma starta en tråd om att hon tagit hårt i sin bonusbarns arm skulle helvetet bryta lös medan mamman som tagit hårt i sitt biologiska barns arm får stöd.

Sen har vi ju specialbehandlingen barnen "ska" få. Det är synd om bonusbarnen då de liksom placerats "mellan" 2 kärnfamiljer.
De ska behandlas med mer respekt helt enkelt och visst behöver de mer stöd än de som har en mer stabil familjesituation. Men tyvärr så blandas ofta stöd ihop med mildare behandling och slappare regler.

Jag tror att folk koncentrerar sig för mycket på titlarna och anammar den där typiska "styvrelationen" man läster om i sagor.
Att lägga tyngden på titeln istället för att bara ta det för vad det är förstör nog mycket.
Är man en familj som bor ihop respekterar man varandra åt alla håll, inte svårare än så.

Håller med dig där! En känsla och en relation behöver inte vara utmärkande pga dess titel, den kan finnas där bara för att! En relation väljer man inte ofta från första början, i en ny familj ännu mindre och hur det än kommer sig växer relationer åt olika håll. Vare sig det är vänskap, kärlek, familj eller släkt.
Fokusera på personen och positiva egenskaper och gemensamma nämnare ist för att låsa fast sig vid titlar och bli låsta av det. Titeln säger egentligen ingenting om någonting!

precis.

Jag har faktiskt pratar med min bonus om just detta med alla titlar.
Jag kallar honom vid namn och han kallar mig vid namn. Jag har aldrig tvingat honom att se mig som mamma och jag har aldrig tvingats se honom som "mitt barn".
Jag kan ärligt talat säga att jag älskar honom (och han älskar mig) men det är något som vuxit fram med åren.

Jag tar hand om tvätten, är med och läser läxor, hämtar och lämnar o.s.v.
Varför skulle jag inte det när vi är en familj?
Jag tänker inte sätta mig på tvären bara för att han _inte_ är mitt biologiska barn utan jag ställer upp med det jag ser behövs och kan givetvis kräva samma behandling tillbaka.

Men då har ju inte vi varannan vecka boende heller utan pojken bor hos oss heltid och spenderar enbart någon helg ibland hos sin mamma.
Jag kommer ihåg att jag var mer kluven under tiden det var varannan vecka som gällde...

jag har ett litet bekymmer...

jag har en bio mamma som bett om hjälp med en av de stökiga tonåringarna för att hon inte orkar, vi har en superbra relation allihopa, men vart går gränsen på vad jag inte ska/bör göra? för pappan är allt helt ok och han har givetvis redan trätt in han med...men hur mycket får man lägga sig i? finns det nån bio mamma som kan svara på vad som är gränsen, obs hon bad om hjälp...

Jag har turen att ha två underbara bonusbarn. Har gått ett par år nu sedan vi bildade vår familj. Det har varit många turer fram och tillbaka med deras biologiska mamma. Barnen har hela tiden varit underbara. Aldrig fått höra att jag inte är deras mamma, de har lyssnat och respekterat mig från dag ett och givivt så mkt kärlek. Har bott minst halvtid hos oss sedan dag ett.
Det som har varit jobbigt är att vi alltid har en tredje part med i allt som rör barnen, vår semester alla planeringar osv. Just nu har vi en bra relation till barnens biologiska mamma, men så har det inte varit alltid. Det har gåttt i vågor och inte alltid varit speciellt kul, det har varit vårt stora problem många gånger i min och makens realtion.
Även om vi har en bra realtion nu, så är det ändå ett jobbigt moment att inte kunna styra och planera i vår familj utan att kontrollera med biologiska mamman vad hon vill.

Jag är inte bio mamma, men bonus med lite erfarnhet. Vi har inte gjort någon skillnad på våra gemensamma och bonus barnen. Jag gör samma saker för våra bonusar som jag skulle göra för våra gemensamma. Om bio bett om hjälp gör vad du själv känner att du orkar med. Jag har haft hand om vår 15 åriga bonus skolarbeten och läxläsning långa perioder ensam och sköt relationen med skolan ( i samråd med bio).