Vad är jobbigast med att vara bonus/styvmamma??????

Nu har jag turen på min sida med en bonus jag har en otroligt bra relation med och en bonusmamma som accepterat och "tycker om" mig.

Men jag tror att  det jobbiga med att vara styvmamma i grunden ligger i att man inte får samma utrymme för misstag.

Skulle en mamma starta en tråd om att hon tagit hårt i sin bonusbarns arm skulle helvetet bryta lös medan mamman som tagit hårt i sitt biologiska barns arm får stöd.

Sen har vi ju specialbehandlingen barnen "ska" få. Det är synd om bonusbarnen då de liksom placerats "mellan" 2 kärnfamiljer.
De ska behandlas med mer respekt helt enkelt och visst behöver de mer stöd än de som har en mer stabil familjesituation. Men tyvärr så blandas ofta stöd ihop med mildare behandling och slappare regler.

Jag tror att folk koncentrerar sig för mycket på titlarna och anammar den där typiska "styvrelationen" man läster om i sagor.
Att lägga tyngden på titeln istället för att bara ta det för vad det är förstör nog mycket.
Är man en familj som bor ihop respekterar man varandra åt alla håll, inte svårare än så.

precis.

Jag har faktiskt pratar med min bonus om just detta med alla titlar.
Jag kallar honom vid namn och han kallar mig vid namn. Jag har aldrig tvingat honom att se mig som mamma och jag har aldrig tvingats se honom som "mitt barn".
Jag kan ärligt talat säga att jag älskar honom (och han älskar mig) men det är något som vuxit fram med åren.

Jag tar hand om tvätten, är med och läser läxor, hämtar och lämnar o.s.v.
Varför skulle jag inte det när vi är en familj?
Jag tänker inte sätta mig på tvären bara för att han _inte_ är mitt biologiska barn utan jag ställer upp med det jag ser behövs och kan givetvis kräva samma behandling tillbaka.

Men då har ju inte vi varannan vecka boende heller utan pojken bor hos oss heltid och spenderar enbart någon helg ibland hos sin mamma.
Jag kommer ihåg att jag var mer kluven under tiden det var varannan vecka som gällde...