Vill ha barn, men inte med honom men jag vill dela mitt liv med honom. Tips eller stöd ngn?

Hej TS!

Jag ska ge dig ett riktigt bra råd; Läs din egen trådstart, och fundera på vilket råd DU skulle ge om en annan person skrivit detta...

Sedan är det så i livet att ibland känns det lite bättre och ibland lite sämre, men att allt du skrev i TS skulle vara HELT överspelat för all framtid? Försök att vara ärlig mot dig själv. För din sons skull.

Lycka till.

Förstår inte riktigt hur ni tänkte när ni flyttade ihop. Har man barn så har man. Då kan man inte välja att ha en relation till den andres barn eller inte. Ni är INTE varandras barns styvföräldrar.. jo det ÄR ni. Vare sig ni väljer att stoppa huvudet i sanden eller inte. Är du så omogen eller trasig att du väljer din kille framför din sons psykiska välbefinnande? Om sonen nu är ett "misstag" så förtjänar han i alla fall att vara bland människor som älskar honom. Jag hoppas oxå innerligt att ni inte diskuterar era ex så att barnen hör det. Det är inga milda ord ni använder. Det behöver inte barn höra. Barn älskar sina föräldrar oavsett om de är tjackpundare eller välanpassade i samhället. Ni stampar på deras självförtroende om ni snackar ner den andre föräldern.

Väx upp.

Alltså, vi diskuterar inte barnens föräldrar när de är i närheten.
Skulle aldrig falla mig in.
När jag skrev min tråd hade jag problem, nu är problemen lösta till den största delen och min sambo gör mer och för min son, precis som jag gör för hans dotter.
Om jag skulle ge mig själv ett råd, hmm ja jag vet inte riktigt faktiskt.
Kanske att prata egenom saken och det har vi gjort nu och nu är det bra.
Jag kan inte sparka ut min sambo för han äger huset och sen är det olagligt att sparka ut ngn som är registrerad på adressen.
Jag är ju trotts allt tjänstemansutbildad.
Nej just nu är jag arbetslös, det stämmer men jag tar vad jobb som finns tills jag hittar ett nytt.
Jag menar att jag gör vad jag kan för att försörja familjen och är inte inbillningssjuk och går till socialen och gråter ut.
Har aldrig gjort.
Sen det där med 2 hjärnceller, där menar du rent indirekt att jag är korkad vilket är ett påhopp och kränkande.
Jag tar inte åt mig, jag bara påminner dig om lagar och regler.
Jag räknar mig själv som ensamstående sedan första början eftersom min sons pappa aldrig hjälpt till utan bara legat på soffan och aldrig i sitt liv gjort ett seriöst handtag.
Men sedan är han ju oxå psykiskt sjuk.
Min sambo hjälper till och leker med min son nu efter att jag har sagt åt honom och sagt att om han inte blir bättre så lämnar jag honom.
Jag älskar min son, jag trivs i mitt förhållande och jag tänker inte lämna min sambo så som det ser ut nu.
Jag är ingen quitter...
Jag sa oxå på första dejten med roland att min son är det viktigaste och att han måste acceptera honom vilket han gjorde, sen blev det dåligt men nu är han bra igen och så tänker jag se till att det blir oxå.

måste tyvärr säga att han är inte din rätte 100 %! det är ju inte klokt att göra skillnad på barnen!!!! det är ju oacceptabelt! din son kommer att lida för detta och det är orättvisst! tycker inte att din sambo beteer sig rätt helt enkelt!
ditt barn kommer före vad du tycker eller?
det gäller ditt barn!

håller med lotten77!!!

Bara för att det blev en fnurra på tråden så ska han inte vara min rätte?
Det är helt befängt, för det första så finns det inte en människa på denna jord som är 100% och för det andra så älskar jag honom och trivs med honom även då det blev lite fel.
Det är inte lätt med styvbarn, jag var styvbarn när jag växte upp.
Min styvfar älskar mig och min styvmor hatade mig.
Nu är jag vuxen och kan prata med henne och min styvfar är mer pappa för mig än min biologiska.
Detta ska jag ha berättat innan och det är inte lätt med styvbarn.
Det kommer en dag då alla gör ngn skillnad, liten eller stor.
Handen på hjortat (som om ngn alls skulle våga göra det på FL mer än jag)
Jag har haft svårt för min styvdotter, mycket pga att hon är så lik sin mamma som jag verkligen hatar.
Jag har lärt mig själv att se bortom det och tycker nu om henne.
Styvbarn är inte ens egna och då kan det vara svårt.
Matteus är här alla dagar i veckan och hans dotter bara då och då beroende på hur hennes mammas humör är.
Ena dagen är man anklagad för det mest sjuka en människa kan komma på och nästa dag så MÅSTE man ha henne för då ska hon ut och supa.
Skulle haft henne idag men eftersom min sambo jobbar så får hon vara hos farmor och farfar.
Min son är alltid hemma, förrutom när han är på dagis 3h.
En anledning till att jag alltid ställer mig i försvarsställning har min sambo påmint mig om och det är för att jag haft en relativt tuff uppväxt, inte pga mina styvföräldrar utan för annat som jag aldrig vill utsätta min son för.
En annan sak jag inte heller vill utsätta min son för är hans psykiskt sjuka pappa, det är en människa som drar, knuffar och är allmänt svår i humöret.

Äntligen har jag tagit mig tid att läsa alla inlägg och jag ryser ......
Jag håller med alla övriga och har väl inte så mycket att tillägga.
Men du vill kunna säga till dig själv innan du dör att "det här har jag gjort och jag har djävlar i det gjort det bra också"
En tanke att verkligen ta till sig......
Lycka till!

Ja och jag gör kanske rätt genom att stanna kvar.
Idag fick jag det bekräftat att min sons biologiska pappa har legat på psyket i lund sedan i jun i månad.
Ska jag verkligen lämna iväg min son till en person som är instabil och som dessutom slagit våra djur och dragit min son i armen?
Min sambo sköter sig nu och är väldigt go mot min son.
Han hade väl en dålig period i livet och det får han ha.
Mitt ex däremot har alltid varit psykiskt sjuk men nu är det bekräftat från honom själv att han legat inne och det är vad jag misstänkt under dessa 5 månaderna...

Men vem har pratat om att lämna din son till sin biologiska pappa om han mår dåligt? Som jag ser det är det väl inte det som är alternativet. Det som jag tror alla tycker här är att du ska leva ensam med din son tills du hittar någon som behandlar honom som han förtjänar.