Vill ha barn, men inte med honom men jag vill dela mitt liv med honom. Tips eller stöd ngn?

Handlar inte om pengar för vår del, vi VILL INTE gå på ngn rådgivning.
Vi behöver inte det, vi reder ut saker och ting själva.
Min son kommer inte till psyket och skulle han mot all förmodan göra det så är det pga att hans pappa är ett äkta psykfall, men honom har vi ingen kontakt med längre.
Min son får gråta för mig, men inte om han bara fejkar.
Med fulla av skit så menar jag att barn hittar på BUS...
Där är inget fel på mig eller min son.
Inte på min sambo heller, inget som jag ser som ett problem längre.
Jag kan vara en surkärring och min sambo kan vara en PMS kärring, man har såna dalar i hormonet ibalnd och det får man ha.
Min sambo är INTE dum mot min son längre eller mot andra.
Han är och har alltid varit världens goaste men vi kivas ibland när mina hormoner spökar för då blir jag ganska arg.
När jag skrev denna tråden var jag inne i en sådan fas.

Men INGA FLER DUMMA IDEÉR OM TERAPI, FAMILJERÅDGIVNING OSV!
Kan man inte klara det själv 2 personer emellan är det inte lönt att försöka.
Jag och min sambo har klarat av våra för vi KOMMUNICERAR.
Nu ska jag gå för jag har en son som gråter och är sur för att han inte får som han vill....

Man märker att du är ung i hela ditt tänkande. Kanske bore be moderatorerna att ta bort tråden då du inte verkar vilja ha någon hjälp eller svar här.

Borde ska de stå..

Tycker det verkar som att det är fel på allt och alla omkring dig. Din sons pappa, din sambos ex, din son...ingenting är riktigt fel va? Och absolut inte ditt...

Jag förstår inte varför du startade tråden eller fortsätter att skriva om ni nu inte har några problem???

Men vi har löst problemen nu men ni fortsätter ställa frågor vilket å andra sidan är trevligt i vissa avseenden.
Min sons pappa ÄR psykiskt sjuk.
Min sambos ex ÄR Inbillningssjuk, vill inte jobba utan skyller på skador som inte finns, skador som uppkom när min sambo var ihop med henne och när de krockade bilen (väldigt liten olycka, väldigt liten)
Hon skrev på papper om att hon skulle få 30.000 av försäkringsbolaget och att hon INTE skulle kräva mer.
Hon försöker nu hela tiden hitta kryphål för att få mer pengar eftersom hon INTE vill arbeta vilket jag anser är vår rätt.
Hon har nu ADHD oxå tydligen och tar inte sin medicin som hon ska.
Hon överdriver allt hon hör och säger att alla hennes ex och nuvarande pojkvän våldtar henne.

Bruden är full av bullshit, precis som mitt ex.
Han spelade en annan person när jag träffade honom och efter 2 år så blev han sitt RIKTIGA jag och misshandlade min katt och min hund som jag hade.
Han slet och drog i min son och skrek åt honom och vägrade passa honom om jag skulle till min häst eller handla.
Ursäkten var att "Men han skriker bara"
Ja jag är ung i vissa avseenden av mitt tänkande, men inte i allt utan långt ifrån.
Men herregud jag är 22 år, det är väl ändå ungt!
Jag arbetar, jag hjälper till att försörja min familj, jag städar, har maten på bordet när sambon kommer hem, jag gör aktiviteter med min son osv.
Jag har sett många unga mammor som inte ens gör hälften för dagens ungdomar är så jävla lata och bekväma.
Nu menar jag inte hela sverige, men all den bit jag har fått se.

Tror ju ganska lite på att ett sådant beteende som din sambo har kan vara ganska svårt att ändra på, kanske bara för stunden. Jag menar ni har varit ihop sedan februari, och han bete sig redan som en skit om man går utifrån det du skriver. Han kommer ju bara blir värre..Sen skriver du att han aldrig har lagt handen på din son eller slagit din son, men lilla du ibland kan faktiskt psykiska slagord var värre än det. Jag tycker synd om din son att du ens låter honom växa upp på detta vis:( Om det är som du skriver att hans biologiska pappa inte bryr sej om honom, behöver han ju verkligen en mansgestalt som älskar honom och som han kan känna sej trygg hos.....

Som jag har skrivit innan så undrar jag varför man startar en tråd där man ber om råd och sedan försvarar sig hela tiden när folk kommer med vettiga råd. Den enda meningen med denna tråd som jag ser det är att jag verkligen själv inser hur jäkla bra jag själv har det! Tacka gode gud för att jag har en familj som älskar mig en sambo som älskar både mig och vårt barn och att jag själv har fler hjärnceller än två!

Mitt råd är fortfarande. KICKA UT HONOM!

att vara 22 och mamma är inte ungt. jag är 22 och har en son. jag va ensamstående med honom hela vägen, men nu har jag träffat en kille som verkligen gillar oss båda!
det va ett krav från min sida, vilket jag tog upp med honom när det började bli seriöst. har leker med min som och behandlar honom med kärlek och respekt. det är något självklart för honom med eftersom det är ett barn.
din kille verkar ju väldigt skum eftersom han vill att de ska växa fram (som jag förstått det iaf) men när de handlar om barn så ska de finnas där hela tiden och fråm början. han är ju en vuxen människa. kan inte förstå hur någon av er tänke faktiskt.
det här blev väldigt rörigt, men jag är så upprörd över din sons situation. att inte bli älskad oavsett hur man e. han är ju ett barn. det är deras jobb att vara jobbig ibland. nu menar jag inte att du inte älskar honom. de gör du säkert, men din kille menar jag.
kan inte din kille ta honom till sej så är de något allvarligt fel på honom.
hoppas att du fattar vad jag menar.