Vill ha barn, men inte med honom men jag vill dela mitt liv med honom. Tips eller stöd ngn?

Men vad ni tjatar, jag gör INTE slut.
Jag tror på en förbättring och den är redan igång.
Det kommer aldrig kontaktas ngn familjerådgivning, det behövs inte.
När jag gjorde denna tråden så hade jag problem och jag skrev bara upp de värsta och det som jag irriterade mig på, jag har gett mig på min sambo om detta och han lägger av.
Han har blivit mycket bättre, tagit mera ansvar osv.
Däremot så kommer han ALDRIG bli min sons pappa.
Jag tvingar inte min sambo att gilla min son, det får komma som det kommer för man kan INTE tvinga ihop två individer.
Som att vända på 2 magneter så att de har sina likadana poler mot varandre, de flyger bara isär om man pressar.
Man måste vända på den ena för att det ska fungera.
Jag har vänt på min sambo nu och vardagen flyter på mycket bättre.
Men ngn familjerådgivning lär det aldrig bli, har det gått så långt att man måste blanda in en individ till (som dessutom är helt främmande) så är det inte lönt att ha ett förhållande.
Där är jag och min sambo eniga.
Inget särbo heller, kan man inte leva ihop så ska man inte.
Vi kan leva ihop vi har alltid fått vardagen att gå ihop även om hjulen inte varit smorda alltid och det gått trögt.

vilken drömprins du har hittat....
jag skulle aldrig vara tillsammans med någon som inte tyckte om min son. om jag inte kan hitta nån som tycker om min son så är det lika bra att vara själv. skulle aldrig låta min son växa upp i ett hem där barnen blir olika behandlade. vad tror du det gör för din sons självkänsla?

och att du inte vill ha barn med den du säger att du vill dela ditt liv med, och att han inte vill ha barn med dig. det låter ju som rena drömförhållandet...

glömde. mitt tips är att du flyttar ifrån honom och ägnar dig åt dig själv och din son. så småningom så träffar du nog en kille som är betydligt bättre än den du har nu.

Om det här är ett förhållande du vill satsa på så tycker jag att ni ska ta kontakt med familjrådgivningen, de finns på kommunen där ni bor. Som du sa, ni är unga och varför är det brått att skaffa barn nu. Varken ni eller er relation verkar mogen för det. Att be om hjälp med relationen är modigt och seriöst.

Lycka till!

Men ni läser verkligen inte vad jag skrivit eller så är ni nya i tråden, kan vara så med
Ingen rådgivning, vi HAR en bra kommunikation även om det inte verkar så, vi pratar var dag om allt, viktigt som oviktigt.
Jag tänker INTE lämna min sambo, jag ser hellre att han ändrar sig och det håller han på med och det går bra.
Rådgivning för er är inte samma sak som för oss, antingen så ser man till att öppna flabben och gör allt bra eller så kan man sitta och gnälla inför en rådgivare och lägga pengar på sånt skit när man kan lägga det på en semester för 2 UTAN barn och bara vara med varandra och reda upp allt groll.

Jag har rett upp allt med min sambo, han är bättre och kommer fortsätta förbättra sig, annars påminner jag honom.

Du resonerar på ett sätt som en tonåring gör....kanske du är det vad vet jag. Men kan ni inte ens reda upp saker utan en semester UTAN barn kan ni väl inte leva tillsammans MED barn. Bäst att tråden läggs ner snart för man blir ju riktigt förbannad att läsa denna skiten.

Men jag skrev inte att JAG ska på semester, andra kan göra det.
Jag reder ut mina problem hemma, kunde du inte förstå det?
Jag är ingen tonåring, men tyvärr en ung mamma på 22 år.
Min son ÄR ett misstag, men det betyder inte att jag inte älskar honom för det gör jag och jag gör det mycket.
Jag vill inte på ngn semester, jo när jag sparat till det eftersom jag aldrig varit utomlands, men JAG vill inte åka på semester för att reda ut problem, det var ett tips till andra.
Som jag skrivit innan så har jag rett ut detta med min sambo nu och allt är frid och fröjd.
Sen har jag inte tvingat in ngn på denna tråden så det är FRITT att lämna om man känner sig tagen, irriterad eller träffad.

Jag förstår inte varför du är så emot familjerådgivning. Man behöver ju inte ens ha jättestora problem för att gå i familjerådgivning. Och en semester utan barn skulle definitivt inte räcka. Om du nu verkligen inte tänker lämna honom (vilket jag tycker du borde göra!) tycker jag att du är skyldig din son att gå i familjeterapi. Jag tror att ni båda skulle få upp ögonen i terapi. Jag förstår att du tar upp det värsta här och att han har bra sidor också, men detta är tillräckligt för att vara skadligt för din son. Jag hade en kompis som "inte fick" gråta för sin mamma när hon var liten. När hon var ledsen började hon i stället låtsas att hon fått något i ögat. Idag åker hon ut och in på psyket. Det var säkert inte bara därför, men tänk på att din son är helt utelämnad till er och självbilden påverkas av hur du/han ser på honom. Någonstans skrev du att både du och din son var små men fulla av skit. Det är klart att inget barn är fullt av skit. Om ens förälder ser en så kommer det väl dock att bli så. Och som någon sa förstår du nog redan innerst inne att detta inte är bra för din son eftersom du skriver som du gör i början. Nej, jag säger återigen familjerådgivning. Jag kan förstå om man tycker sig inte ha råd, men går man via kommunen tror jag att det kan bli ganska billigt. Din son är värd det!