Vill ha barn, men inte med honom men jag vill dela mitt liv med honom. Tips eller stöd ngn?

Jag älskar verkligen honom och har aldrig haft ett bättre förhållande.
Han har blivit bättre när det gäller relationen med min son och jag kan ju inte kräva av honom att han ska älska min son som han älskar sin dotter.
Nu har jag skrivit upp det som är värst, det är även svårt att förklara så det kan ju kanske tyckas att det är värre än det låter men så är det inte.
Visst kan jag tycka att Matteus blir orättvist behandlad ibland men då sätter jag ner foten.
Han har vissa metoder som jag inte anser lämpliga i barnuppfostran men inget som varken gör ont eller är plågsamt.
Min son ärganska vild av sig (han är ju kille) och han har sina traktorer och lastbilar som han älskar och vissa av leksakerna är i metall och kan repa möblerna och de får han inte ha och ska han ha dem så är det under uppsikt och på golvet, inte på vår tv bänk för 13,000 eller på vårt ekbord för 15,000
Nu hör till saken att jag inte köpt dessa utan det har min sambo gjort och man ska kunna ha fina saker fastän man har barn.
Jag vill inte heller att det ska vara repor i möblerna, däremot får man anpassa sig eftersom man har barn men det tycker inte min sambo för hans dotter är här som sagt bara måndag till onsdag och vågar inte hitta på bus för hon är lika lam som sin mamma.
Men anpassning måste man ha.
När vi träffades första gången efter en tids kontakt på match.com så sa jag att accepterar du inte min son kan du fara åt helvete och han accepterar honom, men inte mer och jag förstår honom för det är alltid svårt att acceptera andras barn i början.
Vi har varit ihop sedan i februari bara men vi trivs.
Visst vill jag ha barn nu eftersom min son snart är 2 år men jag har ett nytt förhållande och tänker inte göra samma misstag och bli gravid igen, tidigt i ett förhållande och speciellt inte av misstag som min son är.
Han har en pappa som inte brytt sig om honom på över 4 månader nu, skönt kan jag tycka eftersom hans pappa är psykiskt sjuk och instabil.
Men min son har fortfarande rätt till sin "pappa" men det håller jag på att ordna med advokat just nu.
Så min son är hemma alltid och det är lite påfrestande för mig men min mamma har honom en helg i månaden, så jag ska snart åka till HBG och hämta mitt troll.
Skönt att skriva av sig....

Man ska kunna se att där bor en familj utan en massa repor väl...
Parterapi, haha icke vi pratar bra utan vi har bara en del olika åsikter inte om allt men om kanske just hur vi ska hantera barnen.
Min sambo lyssnar på mig, det är bara delade uppfattningar.
Jag är ingen modersfigur för hans dotter även om jag är bättre än den hon har.
Matteus har oxå en pappa men han är störd och ingen bra pappa.
Det är inget fel på att ha en fadersfigur som är sträng och bestämd väl...
Klart jag tänker fortsätta med min sambo, jag lämnar bara honom om han skulle slå min son eller om han skulle vara otrogen vilket aldrig heller kommer hända.

Men i vissa saker håller jag med min sambo, men jag kan ändå få lov att tycka att det är irriterande.
Visserligen tycker jag att han är FÖR hård mot min son och FÖR len mot sin dotter när jag behandlar båda lika eftersom jag anser att DET är mest rätt...

Han accepterar honom, men ser honom ändå som irriterande eftersom han är klåfingrig.
Särbo för oss är samma sak som att inte ha ngt förhållande antingen bor man ihop eller så har man inget förhållande.

Att han behandlar Matteus sämre.
Att han blir så förbannad när Matteus leker med sina saker.
Hans sätta att tillrättavisa Matteus när han gör fel.
hmm vad var det mer....
Kommer på mer efterhand.

Eftersom jag är hemma för tillfället är det jag som sköter huset och får kritik ibland för att jag kanske tvättat och lagt in FÖR mycket så allt inte blev helt rent eller för att jag kanske ställt saker på fel plats men så är det att bo med ngn som är petnoga så det får jag acceptera.
Jo jag har pratat med min sambo om detta och han har skärpt sig men ibland kommer det en groda som tex att Matteus är en tjockis eller ngt.
Min son är inte tjock, han är normal och ganska stor för sin ålder.
Han säger att han ska skärpa sig, men det kommer ta tid för honom att tänka på vad han säger och gör.
Det gör det för alla som ska ändra på ngt.
Min son är värd mycket och jag tänker jämnt på hans välmående.
Min sambo är kock och gillar inte tjocka människor, det gör väl inte jag heller för man ska leva hälsosamt, träna och vara normal.
En tjock människa mår ju inte bra, men min sambo har lite svårt för min sons "bebisfett" som jag kallar det.
Matteus är 1 år och 9 månader och fortfarande min bebis och det kommer han vara tills jag väljer att få ett nytt barn som då blir min nya bebis.
Jag tror väl att det blir bättre med tiden, men det tar som sagt tid oxå.
Men ibland är det skönt att skriva av sig.
Han vet att min son är allt för mig men jag har även en ny person i mitt liv och det är min sambo och jag vill ha dem båda och måste få dem att synka.
Min son har avgudat (och gör fortfarande till viss mån) min sambo och det är kul att se att Matteus fortfarande ler mot Roland.
Som idag när han kom hem efter att ha varit hos min mor i ett dygn så log han åt min sambo när han såg honom.
Tyvärr är barn sådana att de har förtroende för äldre och man måste vara jävligt försiktig med hur man hanterar detta.
Roland (min sambo) har blivit inknuffad i en föräldraroll som han iinte ville vistas i när hans ex lurade till sig deras dotter genom att sluta m p pillerna efter att de gjort slut och sen gick i säng för skojs skull ngn månad senare.
(gillar inte såna personer som lurar till sig barn)
Jag blev oxå gravid helt oplanerat men det var först och främst mitt ex som ville ha Matteus och sen övervägde jag att behålla honom, NU skiter han i sin son och det kan inte jag hjälpa däremot.
Min sambo ville att hans ex skulle göra abort eftersom min sambo vill tänka på sitt företag och tjäna pengar och för att han fortfarande känner sig ung och inte redo men så blev inte fallet för honom.
Han älskar sin dotter, han älskar mig och accepterar min son.
Om han kommer älska honom vet jag inte, det är upp till honom själv.
Men min styvfar älskar mig iaf och det är jag glad för men även det tog sin tid, mycket för att jag var som Matteus är idag.
En liten människa med mycket skit i huvudet.
Min son kan vara en riktig pain in the ass, det har även jag rätt att tycka som mamma.
Men även i dessa situationer så älskar jag min son, även när han gör mig förbannad för sitt beteende.

Alltså¨, min sambo har aldrig lagt sin hand på mig och det kan han inte heller för jag har utbildat mig i självförsvar inom mitt yrke. Vi har testat gränser på skoj och han hade inte en chans det är han för klen för.
Han säger inte fula ord till Matteus lika ofta längre eftersom jag sagt till honom men ibland kommer det en groda.
Min son kan visst det vara pain in the ass, det kan alla barn.
Man kan visste det bli trött på sitt barn ibland när barnet är extra jobbigt, den som tycker annorlunda kan få låna min son ett par timmar...
Jag älskar min sambo och vill dela mitt leva med honom.
Men man kan väl ändå få dela ett liv med ngn man älskar utan att skaffa barn...

Vi bor i ett hus i ett litet samhälle.
Min sambo har blivit mycket bättre sedan jag sa åt honom på skarpen.
Jag älskar min sambo och tänker inte göra slut eller leva som särbo.
Jag tycker mer och mer om hans dotter men hon kommer inte bo hos oss mer än ett par dagar i veckan.
Min sambo vill inte vara boförälder eftersom han har inte tid då han jobbar mycket och på obekväma tider.
När jag börjar jobba igen så lär jag ha fullt upp med mitt eget och min egen son.
Jag älskar min son och har aldrig varit elak mot honom och min sambo har aldrig lagt sin hand på honom heller.
Han accepterar min son, däremot har han sagt dumma saker till honom/om honom men det är det förhoppningsvis slut med nu.
Att jag inte vill ha barn med min sambo är pga dessa saker jag nämnt tidigare.
Om vi skulle få barn så tror jag inte att han hade varit elak mot vårt gemensamma, men alla äldre syskon känner sig utanför när det kommer ngt nytt i huset.
Sen har jag nog att göra med min egen son och ett barn kan väl räcka förrutom hans dotter, det är ju 2 barn här ibland.
2 barn i nästan samma ålder för det skiljer 4 månader på de 2.
Vi är fortfarande unga båda två och ett barn till nu är det inte läge för även om jag kan känna att det är rätt för min och min sons del.
Kanske när barnen är 5-7 år om jag vill ha fler då.
Just nu är Matteus mer än nog.
Ang möblerna så kan jag håller med om att man skall anpassa hemmet efter barnen men å andra sidan så vill man ha det fint och det ska det kunna vara oxå även om jag tycker att möblerna är onödigt dyra.
Jag själv kör en skruttibang bang bil för att jag själv är ganska snål och för att jag hellre kör tills skiten går isönder och för att jag har en son som alltid skitar ner så varför skaffa fin bil?
Min sambo däremot vill ha dyra bilar, vilket oxå är kul men då måste barnen vara rena från dagis.

Jag har tagit ut de värsta delarna som finns i vårt hus.
Min son är älskad av mig till 100% oavsett vad ni anser.
Visst kan min sambo vara ego, det kan jag oxå och det får man vara ibland.
Men min sambo har blivit bättre och jag tror att han kommer fortsätta förbättra sig.
Hans ex är anmäld till socialen av olika människor men inget händer för de kan inte sätta dit henne för ngt alls.
Min sambo fick inte träffa sin dotter på 4 månader i våras för exet.
Allt handlade om avundsjuka från hennes sida att han gått vidare och lämnat henne, när hon själv hade förhållande i våras.
Hon kunde bara inte tåla att han träffade ngn som arbetar, är snyggare, mer noggrann med hushållet och som dessutom gått ut gymnasiet.
Hon är arbetslös, går till socialen, påstår sig ha en massa sjukdommar, det senaste är diskbrock.
Hon är ute och festar upp bidragen och sen ger hon ungen näringsfattig mat.
När dottern kommer till oss så är hennes självförtroende på noll och när hon sedan åker hem skiner hon som en sol och vill inte gå till sin mamma.
Dottern och jag får allt bättre kontakt och man märker att hon börjar lita på mig.
Min sambo kämpade för att få träffa sin dotter när exet hindrade honom, han bröt ihop totalt under ett arbetspass och blev jätte nere.
Klart han bryr sig, men jobbar för mycket ibland bara.
Som tex denna veckan kan vi inte ha hans dotter för han ska jobba.
Även om jag är sugen på att hämta henne och ha henne, men först och främst är det han som bestämmer det och jag vill gärna inte träffa modern för då kommer jag nog säga vad jag tycker och tänker om henne.

Min sambo är snäll och go på alla sätt och vis, däremot gillar han inte barn som skriker och det är det inte många som gör om alla lägger handen på hjärtat (för många här på FL försöker vara pretto och inbilla sig att de inte har problem, stora el små)
Många flippar ur i systemet när en unge skriker.
Min sambo har blivit mycket bättre på bara en vecka och jag säger till honom och påminner om han gör fel, för det gör man i början när man ska ändra på ngt.
Det är inte lätt med styvbarn och min sambo har aldrig valt att bli pappa, han är inte min sons styvpappa heller för min son har en riktig pappa (sen att de fanskapet inte bryr sig är en annan sak)
Jag är inte styvmamma till hans dotter heller, vi är bara varandras medhjälpare och partner.
Vi har inga föräldraroller för våra styvbarn, såvida barnen inte vill det själva och väljer vad de ska kalla oss.
Roland har bara varit en figur i min sons liv, och jag en i hans dotters liv.
Barnen ska själva få välja om de vill kalla oss för sina föräldrar, det gjorde jag och nu har jag en pappa (min styvpappa) och en far som är min biologiska, för att min styvpappa fanns där för mig alltid, men inte min riktiga så då skiljer jag på dem genom att säga pappa och far.

Men vad ni tjatar, jag gör INTE slut.
Jag tror på en förbättring och den är redan igång.
Det kommer aldrig kontaktas ngn familjerådgivning, det behövs inte.
När jag gjorde denna tråden så hade jag problem och jag skrev bara upp de värsta och det som jag irriterade mig på, jag har gett mig på min sambo om detta och han lägger av.
Han har blivit mycket bättre, tagit mera ansvar osv.
Däremot så kommer han ALDRIG bli min sons pappa.
Jag tvingar inte min sambo att gilla min son, det får komma som det kommer för man kan INTE tvinga ihop två individer.
Som att vända på 2 magneter så att de har sina likadana poler mot varandre, de flyger bara isär om man pressar.
Man måste vända på den ena för att det ska fungera.
Jag har vänt på min sambo nu och vardagen flyter på mycket bättre.
Men ngn familjerådgivning lär det aldrig bli, har det gått så långt att man måste blanda in en individ till (som dessutom är helt främmande) så är det inte lönt att ha ett förhållande.
Där är jag och min sambo eniga.
Inget särbo heller, kan man inte leva ihop så ska man inte.
Vi kan leva ihop vi har alltid fått vardagen att gå ihop även om hjulen inte varit smorda alltid och det gått trögt.

Men ni läser verkligen inte vad jag skrivit eller så är ni nya i tråden, kan vara så med
Ingen rådgivning, vi HAR en bra kommunikation även om det inte verkar så, vi pratar var dag om allt, viktigt som oviktigt.
Jag tänker INTE lämna min sambo, jag ser hellre att han ändrar sig och det håller han på med och det går bra.
Rådgivning för er är inte samma sak som för oss, antingen så ser man till att öppna flabben och gör allt bra eller så kan man sitta och gnälla inför en rådgivare och lägga pengar på sånt skit när man kan lägga det på en semester för 2 UTAN barn och bara vara med varandra och reda upp allt groll.

Jag har rett upp allt med min sambo, han är bättre och kommer fortsätta förbättra sig, annars påminner jag honom.

Men jag skrev inte att JAG ska på semester, andra kan göra det.
Jag reder ut mina problem hemma, kunde du inte förstå det?
Jag är ingen tonåring, men tyvärr en ung mamma på 22 år.
Min son ÄR ett misstag, men det betyder inte att jag inte älskar honom för det gör jag och jag gör det mycket.
Jag vill inte på ngn semester, jo när jag sparat till det eftersom jag aldrig varit utomlands, men JAG vill inte åka på semester för att reda ut problem, det var ett tips till andra.
Som jag skrivit innan så har jag rett ut detta med min sambo nu och allt är frid och fröjd.
Sen har jag inte tvingat in ngn på denna tråden så det är FRITT att lämna om man känner sig tagen, irriterad eller träffad.

Handlar inte om pengar för vår del, vi VILL INTE gå på ngn rådgivning.
Vi behöver inte det, vi reder ut saker och ting själva.
Min son kommer inte till psyket och skulle han mot all förmodan göra det så är det pga att hans pappa är ett äkta psykfall, men honom har vi ingen kontakt med längre.
Min son får gråta för mig, men inte om han bara fejkar.
Med fulla av skit så menar jag att barn hittar på BUS...
Där är inget fel på mig eller min son.
Inte på min sambo heller, inget som jag ser som ett problem längre.
Jag kan vara en surkärring och min sambo kan vara en PMS kärring, man har såna dalar i hormonet ibalnd och det får man ha.
Min sambo är INTE dum mot min son längre eller mot andra.
Han är och har alltid varit världens goaste men vi kivas ibland när mina hormoner spökar för då blir jag ganska arg.
När jag skrev denna tråden var jag inne i en sådan fas.

Men INGA FLER DUMMA IDEÉR OM TERAPI, FAMILJERÅDGIVNING OSV!
Kan man inte klara det själv 2 personer emellan är det inte lönt att försöka.
Jag och min sambo har klarat av våra för vi KOMMUNICERAR.
Nu ska jag gå för jag har en son som gråter och är sur för att han inte får som han vill....

Men vi har löst problemen nu men ni fortsätter ställa frågor vilket å andra sidan är trevligt i vissa avseenden.
Min sons pappa ÄR psykiskt sjuk.
Min sambos ex ÄR Inbillningssjuk, vill inte jobba utan skyller på skador som inte finns, skador som uppkom när min sambo var ihop med henne och när de krockade bilen (väldigt liten olycka, väldigt liten)
Hon skrev på papper om att hon skulle få 30.000 av försäkringsbolaget och att hon INTE skulle kräva mer.
Hon försöker nu hela tiden hitta kryphål för att få mer pengar eftersom hon INTE vill arbeta vilket jag anser är vår rätt.
Hon har nu ADHD oxå tydligen och tar inte sin medicin som hon ska.
Hon överdriver allt hon hör och säger att alla hennes ex och nuvarande pojkvän våldtar henne.

Bruden är full av bullshit, precis som mitt ex.
Han spelade en annan person när jag träffade honom och efter 2 år så blev han sitt RIKTIGA jag och misshandlade min katt och min hund som jag hade.
Han slet och drog i min son och skrek åt honom och vägrade passa honom om jag skulle till min häst eller handla.
Ursäkten var att "Men han skriker bara"
Ja jag är ung i vissa avseenden av mitt tänkande, men inte i allt utan långt ifrån.
Men herregud jag är 22 år, det är väl ändå ungt!
Jag arbetar, jag hjälper till att försörja min familj, jag städar, har maten på bordet när sambon kommer hem, jag gör aktiviteter med min son osv.
Jag har sett många unga mammor som inte ens gör hälften för dagens ungdomar är så jävla lata och bekväma.
Nu menar jag inte hela sverige, men all den bit jag har fått se.

Alltså, vi diskuterar inte barnens föräldrar när de är i närheten.
Skulle aldrig falla mig in.
När jag skrev min tråd hade jag problem, nu är problemen lösta till den största delen och min sambo gör mer och för min son, precis som jag gör för hans dotter.
Om jag skulle ge mig själv ett råd, hmm ja jag vet inte riktigt faktiskt.
Kanske att prata egenom saken och det har vi gjort nu och nu är det bra.
Jag kan inte sparka ut min sambo för han äger huset och sen är det olagligt att sparka ut ngn som är registrerad på adressen.
Jag är ju trotts allt tjänstemansutbildad.
Nej just nu är jag arbetslös, det stämmer men jag tar vad jobb som finns tills jag hittar ett nytt.
Jag menar att jag gör vad jag kan för att försörja familjen och är inte inbillningssjuk och går till socialen och gråter ut.
Har aldrig gjort.
Sen det där med 2 hjärnceller, där menar du rent indirekt att jag är korkad vilket är ett påhopp och kränkande.
Jag tar inte åt mig, jag bara påminner dig om lagar och regler.
Jag räknar mig själv som ensamstående sedan första början eftersom min sons pappa aldrig hjälpt till utan bara legat på soffan och aldrig i sitt liv gjort ett seriöst handtag.
Men sedan är han ju oxå psykiskt sjuk.
Min sambo hjälper till och leker med min son nu efter att jag har sagt åt honom och sagt att om han inte blir bättre så lämnar jag honom.
Jag älskar min son, jag trivs i mitt förhållande och jag tänker inte lämna min sambo så som det ser ut nu.
Jag är ingen quitter...
Jag sa oxå på första dejten med roland att min son är det viktigaste och att han måste acceptera honom vilket han gjorde, sen blev det dåligt men nu är han bra igen och så tänker jag se till att det blir oxå.

Bara för att det blev en fnurra på tråden så ska han inte vara min rätte?
Det är helt befängt, för det första så finns det inte en människa på denna jord som är 100% och för det andra så älskar jag honom och trivs med honom även då det blev lite fel.
Det är inte lätt med styvbarn, jag var styvbarn när jag växte upp.
Min styvfar älskar mig och min styvmor hatade mig.
Nu är jag vuxen och kan prata med henne och min styvfar är mer pappa för mig än min biologiska.
Detta ska jag ha berättat innan och det är inte lätt med styvbarn.
Det kommer en dag då alla gör ngn skillnad, liten eller stor.
Handen på hjortat (som om ngn alls skulle våga göra det på FL mer än jag)
Jag har haft svårt för min styvdotter, mycket pga att hon är så lik sin mamma som jag verkligen hatar.
Jag har lärt mig själv att se bortom det och tycker nu om henne.
Styvbarn är inte ens egna och då kan det vara svårt.
Matteus är här alla dagar i veckan och hans dotter bara då och då beroende på hur hennes mammas humör är.
Ena dagen är man anklagad för det mest sjuka en människa kan komma på och nästa dag så MÅSTE man ha henne för då ska hon ut och supa.
Skulle haft henne idag men eftersom min sambo jobbar så får hon vara hos farmor och farfar.
Min son är alltid hemma, förrutom när han är på dagis 3h.
En anledning till att jag alltid ställer mig i försvarsställning har min sambo påmint mig om och det är för att jag haft en relativt tuff uppväxt, inte pga mina styvföräldrar utan för annat som jag aldrig vill utsätta min son för.
En annan sak jag inte heller vill utsätta min son för är hans psykiskt sjuka pappa, det är en människa som drar, knuffar och är allmänt svår i humöret.

Ja och jag gör kanske rätt genom att stanna kvar.
Idag fick jag det bekräftat att min sons biologiska pappa har legat på psyket i lund sedan i jun i månad.
Ska jag verkligen lämna iväg min son till en person som är instabil och som dessutom slagit våra djur och dragit min son i armen?
Min sambo sköter sig nu och är väldigt go mot min son.
Han hade väl en dålig period i livet och det får han ha.
Mitt ex däremot har alltid varit psykiskt sjuk men nu är det bekräftat från honom själv att han legat inne och det är vad jag misstänkt under dessa 5 månaderna...

Men gud vilket tjat, min sambo är mycket bättre och tar sitt ansvar för båda barnen.
Just nu ligger jag mitt uppe i en rättsprocess där jag söker ensam vårdnad för att sonens sk. fader är ett psykfall som slår djur och skriker och drar i min son.
Jag vill INTE att min son skall behöva stå ut med honom och jag talar inte heller om honom när sonen är i närheten.
Min sambo behandlar barnen lika nu, gör ingen skillnad längre och han är som en fader skall vara.
Men tycker ni att jag skall ha delad vårdnad men ett psykfall som är instabil?

Jag tänker på min son, men man måste även få ge en annan människa en ärlig chans till förbättring och där tog jag rätt beslut.
Ang mitt ex så älskade jag aldrig honom, vi levde ihop men han var bara där.
Jag njöt aldrig av honom som jag gör med min sambo.
Tyvärr fick jag ju barn med honom som sagt men det lider inte min son av som det ser ut nu eftersom de inte har ngn kontakt.