Vill ha barn, men inte med honom men jag vill dela mitt liv med honom. Tips eller stöd ngn?
Jag vill gärna bli gravid nu, MEN jag vill troligtvis inte ha barn med min sambo, jag vill dela mitt liv med honom men nog inga barn eftersom jag anser att han gör skillnad på våra barn vi har idag.
Han har en dotter på lite mer än 2 år från ett tidigare förhållande och jag har en son som blir 2 i januari sedan ett tidigare förhållande.
Jag längtar efter att bli gravid, men ser inte min sambo som den rätta fadern men som mannen i mitt liv.
Han behandlar barnen olika, är sur och ibland elak mot min son medans hans dotter ska behandlas som en prinsessa.
Hon får sova i vår säng eftersom hon bara är här mån-ons och inte är van vid att vara på samma ställen eftersom hennes mamma är omogen och partar hela tiden och lämnar iväg dottern till olika personer mitt i natten för att festa.
Medans jag är struktur och palaneringsmamma och inte gör ngn större skilnad, båda ska få lika, båda ska läggas samtidigt osv.
Min son har inrutat mönster men inte hon eftersom mamman går upp när hon känner för det osv.
Visst gillar jag oxå att sova länge men min son är morgonbarn så det blir aldrig av.
Min sons pappa bryr sig inte om sin son så Matteus har bara min sambo, som han gillade jätte mycket i början men nu är rädd för och vågar inte vara ensam med honom.
Min sambo är inte elak, men däremot orättvis och skäller ibland på Matteus för att han kanske trillat och då skriker, min sambo hatar skrikiga barn men hans egen dotter får skrika som en stucken gris vilket hon ALLTID gör.
Usch, kanske bara vill skriva av mig men jag känner mig orättvist behandlad och framförallt min son...
Men nog längtar jag efter barn alltid, men även min sambo har sagt att han inte vill ha barn med mig eftersom jag är en surkärring ibland, inte konstigt ju eftersom jag precis blivit arbetslös eftersom jag inte fick vikariatet (sist in, först ut)
Jag går hemma, han vill att den som är hemma städar och lagar mat så jag gör detta men när det är gjort har jag inget att göra och går mig själv på nerverna och tänker för mycket vilket gör mig på dåligt humör och deppig.
Dessutom bor jag i Höör, en ny (by) för mig som jag inte riktigt känner då jag flyttade in i juni och har inga vänner i närheten.
En har precis fått barn och vill inte att min son kommer på besök pga smittorisker och de andra är antingen för tråkiga eller har flyttat ifrån skåne.
