Dominans, 24/7 och TPE

Anonym (smiskad) skrev 2008-08-01 01:42:06 följande:

Får jag ställa en dum fråga igen?

Kan ni beskriva en situation där det där skulle kunna hända? Handlar det om smärta/bestraffning eller något annat?

Vadå dum fråga? Snarare en bra fråga skulle jag säga.

Jag har ju lämnat makten i hans händer, det är en del av den jag är att jag låter honom göra vad han vill. Ibland kan det innebära sådant som jag egentligen inte alls tycker om. Jag är t.ex. inte någon vidare masochist, men jag njuter av att han kan, och har rätten att åsamka mig smärta. Så ett scenario där jag kan bli riktigt rädd är om han sätter fast mig och t.ex. piskar eller gör något annat som handlar om just det - att han kan utsätta mig för smärtan. Jag blir rädd för vad han kan komma att göra, och jag kan bli rädd för hur långt han kan tänkas gå, och mitt under kan jag vara rädd för att inte veta hur länge det kommer fortsätta.

Det är den ena rädslan, där jag är rädd för vad han kan göra med mig. Ett par tillfällen har han också lekt med det mentala planet och gjort mig osäker på honom och vad han har för planer - då är jag rädd för HONOM, plötsligt litar jag inte på honom. Han kan låta mig balansera på den där kanten bara för sitt nöjes skull, men ser alltid till att jag landar på fötterna och får tid att återhämta mig efteråt. Och den känslan man har med sig då, det lugn jag känner, är helt obeskrivlig...

Hmmm, Calliphora, du kanske är en sån där spänningssökare? Du vet, vissa bestiger berg, andra tar droger, och du har spännande sex. Inte för att vara elak, men hela grejen låter lite som att ta droger: "det blir aldrig så spännande som i början", och så det här utanförskapet och resten av samhället som inte förstår. Och kickarna.
Men utan att det är skadligt då. Coolt.

Inlägget var inte riktat till mig men jag svarar utifrån min egen livserfarenhet. Jag är defenetivt ingen andrenalinjägare. hatar höga höjder, höga hastigheter, vingliga stegar osv osv. Jag tar hellre det säkre före det osäkra. Men när det kommer till dominans,respekt,fostran,smisk och andra BDSM aktiviteter så känner jag att det är nåt jag måste ha för att fungera. Utan regelrätt smisk med jämna mellanrum blir jag orolig, obstinat, irriterad, uppskruvad, nevös, nojjig och mycket mycket mera. Jag behöver denna "reningsprocedur" med jämna mellanrum för att må psykiskt bra helt enkelt.

Maraja - Lite av spänningssökare finns det nog i mig, men att jag triggas av att det finns ett utanförskap stämmer inte. Jag var helt öppen tidigare - innan jag började leva med den här formen av permanent maktförskjutning. Folk i allmänhet har inte så svårt att acceptera att man gillar lite bojor, rep och piskor, men det är inte lika accepterat att låta någon annan få makt över ens liv.

Jag orkade inte driva den öppna linjen och valde istället den linje min Herre föredrog - den privata. De flesta av mina vänner känner till hur vi lever men utanför den närmaste sfären är det helt enkelt enklast att inte blanda in den här biten. För vad har egentligen kreti och pleti med det att göra?

Men kickar får jag absolut av att känna hans makt. Rädslan förekommer väldigt sällan, den allra starkaste känslan är tillfredsställelsen jag känner när jag kan ge honom njutning, och att han har makten att ta det han vill ha.

Anonym (smiskad) skrev 2008-07-31 23:32:16 följande:

de tankarna försöker jag ofta övertyga mig själv om, att det som framförallt finns i vår relation är omtanke, förtroende, respekt och kärlek. det BORDE ju barnen ta till sig mest.

vem som sen har bestämt vad vet de ju egentligen inte. jag vet ju vad maken vill och tycker och håller mig till det, barnen kan väl inte veta att vissa saker kanske inte är min vilja från början.

när det gäller hushållsarbete och könsroller så gör vi väl ungefär likamycket. förrutom föräldraledigheter och vab som som maken tagit på sig huvudparten. kanske får mina barn en skev bild av verkligheten och tror att det är pappornas uppgift att lägga mest tid på sina småbarn...hemska tanke, hur ska det bli när de själva skaffar familjer med män som inte alls har samma uppfattning!?!

men visst finns det oro. kanske påverkas barnen ändå? det vill jag ju inte. och hur påverkas de av att aldrig någonsin sett sina föräldrar bråka? hur ska de lära sig konflikthantering och att man kan älska varandra, bråka och bli sams? räcker det verkligen med konflikter föräldrar/barn eller syskon emellan?

Anonym (smiskad) skrev 2008-07-31 23:36:34 följande:

jo, jag kan bli rädd, eller iaf kunde de första åren vi var tillsammans. mycket pga av att jag hade jobbiga upplevelser bakom mig som ställde till det ibland. det var inte så mycket rädsla för att han skulle skada mig utan för att han inte skulle se vad jag ville och behövde och av den anledningen göra något som jag inte ville. om han ser men ändå gör något sådant är det inte skrämmande för mig på samma sätt.

sen kan jag bli osäker ibland på hans känslor, är han besviken på mig? har jag gått för långt? gjort fel? är jag tillräckligt viktig för honom? det är väl inte direkt rädsla men det är det enda jag verkligen är rädd för.

Anonym (smiskad) skrev 2008-07-31 23:36:34 följande:

tillägg. glömde några saker.

grundtryggheten finns alltid.

nej det är inte misshandel för det finns aldrig något förakt eller någon avsikt att skada.

Anonym (Calliphora) skrev 2008-07-31 23:56:34 följande:

är övertygad om att du vet att det går praktisera D/s utan redskap. att redskap sedan ibland kan underlätta eller förgylla tillvaron är en annan femma:)

de saker vi har hemma är inlåsta men visst skulle ungarna säkert kunna hitta nycklarna om de verkligen ville. men varför skulle de vilja? vi snokar inte i deras privatliv för vi vill inte veta allt och vi förväntar oss detsamma av dem. om de ändå rotar runt och hittar saker får de acceptera och respektera att vi har den läggning vi har.

sedan så har man ju en skyldighet att ta hänsyn och inte pådyvla andra sitt sexliv. sådan som låter, tar tid, kräver mycket utrustning etc ägnar vi oss inte åt hemma. vi har en "övernattníngslägenhet" där vi kan ägna oss åt sådant.

jag är inte Calliphora men slavinna och definitivt inte spännigssökare. jag är en trygghetsmänniska som ofta önskat att jag skulle vara "vanlig" för att alltid slippa dölja, förklara, låtsas, bli betraktad som konstig.

tror fö att de flesta kärleksrelationer, D/s eller inte är mer spännande i början, sedan kan de vara hur bra som helst men spänningen glimmar bara till ibland:)