Pappor ang. amning

Tvillingfarsa:

jag håller faktiskt med dig där. För mig är också amning i vår väld vi lever i överreklamerad. Innan jag var gravid, innan jag var insatt alls i barnvärlden så tyckte jag inte att amning var en big deal. Jag hade tänkt att pappa också skulle få mata barnet och tänkte pumpa ut eller låta honom mata med ersättning någongång. Så vi båda kunde uppleva mysiga matstunder med våra framtida gemensamma barn. Men då jag blev gravid blev jag intutad hur viktig den är, mycket från familjeliv faktiskt. Plötsligt insåg jag att pappan inte skulle komma få att mata med flaska för jag skulle ju inte strula med den kommande amningen osv. Hade ganska jobbigt första månaderna då min son väl föddes. Han var sugomogen som det heter. Han hade inte en aning om vad han skulle göra för att få ut mat ur mitt bröst.

Men men, då barn nr 2 kom ganska tätt intill var jag ännu sårad över amningen som inte fungerat med första och efter amningstryck etc. Jag var väldigt glad att det fungerade och det fungerade lite väl bra. Sonen ville inte ha nått annat än bröstet och ville ha det bara som tröst och trygghet, han vägrade napp eller att sova lugnt och fint själv under kvällarna. Det var mitt bröst som gällde. Där fick jag helamma i 8 månader och det var från min sida sett inte frivilligt.

Nu, 3 år efter andra barnets födelse känner jag mig mer mogen som förälder och känner att jag har fokus på grejer som för mig känns mer viktiga. Vi har så bra näring i det här landet för våra barn så om de ammar eller inte är inte en katastrof, inget som dödar våra barn och inget som man kan peka finger på i vuxen ålder heller. Man kan inte se att barnen får skador av annan näring än bröstmjölk. Det syns inte på vuxna mänskor om de ammat eller fått ersättning under sitt första levnadsår.

Så ja, nu idag tycker jag att det är överreklamerat. Det är praktiskt och optimalt näringsmässigt sätt om man kan amma under första levnadsåret men efter det ser jag inte att det fyller någon mer funktion. Jag och min man ser på saken på samma sätt så jag skulle inte amma fortsättningsvis i år och dagar. Om barnet skulle vilja så skulle jag avvänja det tror jag nog. För jag känner själv att det finns liksom ingen annan funktion i amningen än näring. Visst, trygghet och värme får ju barnen också förstås men då de inte mer behöver näringen så är det lika tryggt och lika varmt att bara ligga nära i en en kram. Och det är dessutom något som också pappa kan ge. Jag vill inte utveckla ett speciellt band bara mellan mamma och barn i flera år. Det känns inte schysst mot pappan och inte heller mot barnet tycker jag. Samtidigt känner jag att det blir lite incestuöst över det hela. Jag har till och med svårt med tanken på dagen då man skall visa sina söner hur de skall dra ner förhuden och tvätta sig där. Det är något som blir för intimt då barnen börjar bli äldre och förstår lite mer om vad våra olika kroppsdelar är för något.

Så, det här är hur jag funkar och min man. Vi ser amning som näring. Och jag själv anser det tröttsamt att ha ett speciellt barn mellan ett barn och mig. Det andra barnet som ammade i 8 månader och använde mig som snutte är fortfarande efter 3 år mammas pojke. Pappa har inte dugit om jag varit i närheten och sådant vill jag inte nära fram eller riskera mana fram på något sätt. Pappa har ju heller inte tyckt alltid att det känns bra på något sätt då barnet inte vill till honom och mysa. Han har ju känt sig utanför. Så vi vill gärna se att vi båda är lika viktiga för våra barn, ger dem lika mycket närhet och trygghet och att vi båda duger precis lika bra för våra barn. Dels för barnens skull och för vår egna del.

Sen är ju inte alla familjer som vår och ser inte på saken på samma sätt. Men älskar man varann och har fallit för varann och skaffat barn tillsammans brukar man vara ganska så långt på samma sidan av pappret. Så i de familjer där man väljer att amma på det här viset och det funkar för alla så är det väl bara att köra på och inte bry sig om vad resten säger? Precis på det sätt man måste göra om man inte kan amma och ger ersättning. För lyssnar man för mycket på vad andra säger, det är då man får skuldkänslor och känner sig dålig på något sätt.

Tjenare och tack för ett bra inlägg.

Det var något av det dummaste jag hört, din händelse på samvården. Men det är bara att tacka och ta emot. Vi är varken de första eller sista som blivit "sämre" behandlade än förtjänat på landets BB avdelningar.
Att ammningen är överreklamerad håller jag med dig till 100% om.
Det har blivit för mycket centrering kring denna ammningsfråga och till vilken nytta?? Skapar bara en massa onödiga debatter och en massa onödigt tjat. Kan ju lova dig att det kommer att regna in 4-5 irriterade inlägg om enbart det vi skrivit om nu.

Jag kan för allt i världen inte förstå mammor som ammar sina barn kring 3-4-5-6 års åldern. De har verkligen inget behov av det för fem öre. Jag tror helt enkelt att det bara handlar om oförmågan att släppa taget om sin bebis.
De intalar sig själva att deras barn behöver det och att den närhet mor och barn skapade under den första ammningstiden är något så otroligt viktig och hittan o dittan.

Med andra ord kommer vi pappor aldrig (i deras mening) att ha någon som helst suck om att komma våra barn lika nära!! Om det är närhet det handlar om!?!?

Än så länge har jag inte hört ett enda argument vettigt nog att kunna ens förstå från någon mamma som är för ammning i åldern 3+
Kanske inte finns några? uppenbarligen inte?

marko: Visst kan jag svara dig. Det finns många orsaker till varför jag skulle ha velat amma längre.
Det finns forskning som visar att amning ger skydd mot tex barndiabetes. Amningen verkar försena utbrottet av sjukdomen.
Min son verkar även ha en viss typ av hudåkomma som inte visade sig förrän jag slutade amma, och jag hade gärna besparat honom klådan under barnaåren då dte ju är svårare att resonera med honom att man inte ska klia sig och sådär.
Dessutom är det så bra med amning av små barn, de är ju extra känsliga för uttorkning när de är sjuka - då kan man gå upp på helamning igen, små barn matvägrar ju ofta och vill inte dricka när de är sjuka och hamnar oftare än lite äldre barn på sjukhus för att få dropp. Men bli ammade vill de gärna när de är sjuka, och då får de ju både mat och vätska och ett barn på tre (fyra) år är litet och fortfarande väldigt känsligt för uttorkning.
Dte finns många fler orsaker, det här var bara några. Dte är mina egna personliga åsikter och ska bara uppfattas som sådant och det är ett direkt svar på inlägg 23.

Och än en gång, jag tycker inte alls att mannen är mindre betydelsefull för att jag ammade. Tvärtom!

Ha de bra

Glömde, man slipper då alltså tex skedmatning med salt och sockerlösning varje kvart dygnet runt som man annars måste göra. Har du försökt få i ett sjukt barn det? Det är sk-tjobbigt. Ofta kräks de upp det igen, men amningen lugnar dessutom magen så att de inte kräks lika lätt.

En sak till, jag får inte min störtenvise son att dricka vare sig mjölk eller välling och detta oroar mig enormt! Hade jag fortsatt amma hade det ju inte varit något problem för då hade han fått i sig kalk, men nu är det inte så. Hoppas han snart tar sitt förnuft tillfånga.

Så visst finns det många skäl

Om han äter ost, yogurt och annat med kalk i så är det nog ingen fara. Broccoli och spenat ska vara bra att äta också

Men då finns det säkert forskning som visar på att det inte finns ett samband med det där om diabetes heller. För du kan ju aldrig veta när ett barn skulle utvecklat diabetes om inte det ammats om det nu är så att det ammades. Så man väljer ju helt enkelt vad man tror på.

Det jag har som talat emot sådan forskning och varför jag alls tänkte på just det var att min syster fick typ 1 diabetes som den yngsta i Finland vid det tillfället, 11 månader gammal. Och hon ammades.

Så på varje enskilt barn är det ju svårt att se något direkt samband mellan hälsa och amning. Mitt första ammades 2 månader och är frisk som en nötkärna oftast, yngsta är sjuk nästan en gång i månaden och helammades till 8 månaders ålder.

Så som sagt, man väljer vad man tror på. De som fortsätter amma under lång period tror jag helt enkelt inte bara tänkt på att sluta och barnet har heller inte visat att det vill det. Så det blir en slentrianmässig grej. Varför sluta om man inte ser orsak till det?

daCiss: Och man läser som man väljer att läsa Jag skrev inte att forskningen visar att amning motverkar att barn får diabetes, däremot visar forskningen att diabetesen manifesterar sig senare för barn som ammats.
Och mina andra skäl väljer du att inte kommentera Men det gör inget.

OT: marlene: Han gillar inte youghurt och äter minimalt med ost - och grönsaker som kalkkälla, nej det räcker inte. Men jag har börjat göra havregrynsgröt på mjölk och bechamelsåser och andra ställen smyger jag också in mjölk på, så det ska nog lösa sig. Tack ska du ha

Jag lämnar tråden. Gillar inte hårklyverier.

Nej jag vet inte om det lät som om jag menade att forskningen skulle minska risken för diabetes. I så fall skrev jag fel. Jag förstod helt det du skrivit om forskningen och att den skulle fördröja insjuknandet.

Men, det skulle ju vara väldigt svårt att alls kunna bevisa något sådant. För du kan ju inte veta när en person skulle fått diabetesen om inte den ammats eller om den ammats. Och min syster som fick det som 11 månader är ju ett praktexempel tänkte jag. För dom säger att du inte kan få diabetes som så ung, och ändå ammades min syster. Om hon inte hade ammats hade hon ändå inte kunnat få diabetes ännu tidigare för hon skulle inte egentligen alls kunna fått det då.

Resten kommenterade jag inte för jag ansåg inte att behovet fanns. Som sagt var är det dina personliga åsikter och jag tyckte inte att jag skulle amma längre eller länge pga de saker du tog upp.