Pappor ang. amning

Jag vet inte om det blir slentrianmässigt. Många funderar nog rätt mycket på det här med amningen när barnet börjar närma sig ett år och efter. Jag minns när min son var runt 10 månader, då började jag nog stöta på funderingarna och andras undringar första gången. Jag minns att en mamma i min mammagrupp sa ungefär då att det var så skönt att vara och fika med mamma gruppen för då kunde man amma utan att känna sig konstigt eftersom vi alla ammade fortfarande. Både på nätet och av andra blir man konstant påmind om att det faktiskt inte är det normala här i samhället. Både positiva och negativa reaktioner. Jag har fått både positiva reaktioner, där folk har tyckt att det är bra med långtisamning och negativa. När jag har pratat om min egen amning (IRL) öppet har jag faktiskt mest stött på positiva reaktioner (jag har ju varit med i lokaltidningen och lokalradio osv om amning och långtidsamning) Men jag har även fått frågor som -Men har du inte slutat med där svammlet än osv. Men när man konstant blir påminnd att det faktiskt inte är det normala så funderar man nog både en och två gånger på vad man håller på med. Men som jag har skrivit så har jag hittils inte sett ett argument som är bra nog för att _jag_ skulle sluta amma innan det kändes som att det var nog för mig (under förutsättning att min son ville amma såklart).

Men om jag då får fråga, om det är så att du har funderat på det där med amning. Vilka har dina orsaker varit att forstätta då?Inte för att jag vill pika nått eller så för var och en gör vad de anser är rätt och funkar i deras familj.

Jag har trivs med att amma, sonen har velat amma och jag har inte kommit på nån bra anledning att sluta. Det är väl dom främsta orsakerna. Dom första 2-2½ åren så var det väldigt bekvämt att alltid ha ett mellanmål med sig och väldigt skönt när sonen var sjuk, han fick åtminstone i sig det. Jag hade inte fortsatt att amma om jag hade tyckt att det var jobbigt så jag är absolut ingen självuppoffrande duktig människa, när jag har tyckt att det har varit jobbigt så har jag dragit ner på amningen till en nivå som jag har känt har varit ok.

Tvillingfarsa:jag håller faktiskt med dig där. För mig är också amning i vår väld vi lever i överreklamerad. Innan jag var gravid, innan jag var insatt alls i barnvärlden så tyckte jag inte att amning var en big deal. Jag hade tänkt att pappa också skulle få mata barnet och tänkte pumpa ut eller låta honom mata med ersättning någongång. Så vi båda kunde uppleva mysiga matstunder med våra framtida gemensamma barn. Men då jag blev gravid blev jag intutad hur viktig den är, mycket från familjeliv faktiskt. Plötsligt insåg jag att pappan inte skulle komma få att mata med flaska för jag skulle ju inte strula med den kommande amningen osv. Hade ganska jobbigt första månaderna då min son väl föddes. Han var sugomogen som det heter. Han hade inte en aning om vad han skulle göra för att få ut mat ur mitt bröst.Men men, då barn nr 2 kom ganska tätt intill var jag ännu sårad över amningen som inte fungerat med första och efter amningstryck etc. Jag var väldigt glad att det fungerade och det fungerade lite väl bra. Sonen ville inte ha nått annat än bröstet och ville ha det bara som tröst och trygghet, han vägrade napp eller att sova lugnt och fint själv under kvällarna. Det var mitt bröst som gällde. Där fick jag helamma i 8 månader och det var från min sida sett inte frivilligt. Nu, 3 år efter andra barnets födelse känner jag mig mer mogen som förälder och känner att jag har fokus på grejer som för mig känns mer viktiga. Vi har så bra näring i det här landet för våra barn så om de ammar eller inte är inte en katastrof, inget som dödar våra barn och inget som man kan peka finger på i vuxen ålder heller. Man kan inte se att barnen får skador av annan näring än bröstmjölk. Det syns inte på vuxna mänskor om de ammat eller fått ersättning under sitt första levnadsår.Så ja, nu idag tycker jag att det är överreklamerat. Det är praktiskt och optimalt näringsmässigt sätt om man kan amma under första levnadsåret men efter det ser jag inte att det fyller någon mer funktion. Jag och min man ser på saken på samma sätt så jag skulle inte amma fortsättningsvis i år och dagar. Om barnet skulle vilja så skulle jag avvänja det tror jag nog. För jag känner själv att det finns liksom ingen annan funktion i amningen än näring. Visst, trygghet och värme får ju barnen också förstås men då de inte mer behöver näringen så är det lika tryggt och lika varmt att bara ligga nära i en en kram. Och det är dessutom något som också pappa kan ge. Jag vill inte utveckla ett speciellt band bara mellan mamma och barn i flera år. Det känns inte schysst mot pappan och inte heller mot barnet tycker jag. Samtidigt känner jag att det blir lite incestuöst över det hela. Jag har till och med svårt med tanken på dagen då man skall visa sina söner hur de skall dra ner förhuden och tvätta sig där. Det är något som blir för intimt då barnen börjar bli äldre och förstår lite mer om vad våra olika kroppsdelar är för något. Så, det här är hur jag funkar och min man. Vi ser amning som näring. Och jag själv anser det tröttsamt att ha ett speciellt barn mellan ett barn och mig. Det andra barnet som ammade i 8 månader och använde mig som snutte är fortfarande efter 3 år mammas pojke. Pappa har inte dugit om jag varit i närheten och sådant vill jag inte nära fram eller riskera mana fram på något sätt. Pappa har ju heller inte tyckt alltid att det känns bra på något sätt då barnet inte vill till honom och mysa. Han har ju känt sig utanför. Så vi vill gärna se att vi båda är lika viktiga för våra barn, ger dem lika mycket närhet och trygghet och att vi båda duger precis lika bra för våra barn. Dels för barnens skull och för vår egna del.Sen är ju inte alla familjer som vår och ser inte på saken på samma sätt. Men älskar man varann och har fallit för varann och skaffat barn tillsammans brukar man vara ganska så långt på samma sidan av pappret. Så i de familjer där man väljer att amma på det här viset och det funkar för alla så är det väl bara att köra på och inte bry sig om vad resten säger? Precis på det sätt man måste göra om man inte kan amma och ger ersättning. För lyssnar man för mycket på vad andra säger, det är då man får skuldkänslor och känner sig dålig på något sätt.

Tjenare och tack för ett bra inlägg.Det var något av det dummaste jag hört, din händelse på samvården. Men det är bara att tacka och ta emot. Vi är varken de första eller sista som blivit "sämre" behandlade än förtjänat på landets BB avdelningar. Att ammningen är överreklamerad håller jag med dig till 100% om. Det har blivit för mycket centrering kring denna ammningsfråga och till vilken nytta?? Skapar bara en massa onödiga debatter och en massa onödigt tjat. Kan ju lova dig att det kommer att regna in 4-5 irriterade inlägg om enbart det vi skrivit om nu. Jag kan för allt i världen inte förstå mammor som ammar sina barn kring 3-4-5-6 års åldern. De har verkligen inget behov av det för fem öre. Jag tror helt enkelt att det bara handlar om oförmågan att släppa taget om sin bebis. De intalar sig själva att deras barn behöver det och att den närhet mor och barn skapade under den första ammningstiden är något så otroligt viktig och hittan o dittan.Med andra ord kommer vi pappor aldrig (i deras mening) att ha någon som helst suck om att komma våra barn lika nära!! Om det är närhet det handlar om!?!?Än så länge har jag inte hört ett enda argument vettigt nog att kunna ens förstå från någon mamma som är för ammning i åldern 3+Kanske inte finns några? uppenbarligen inte?

marko: Visst kan jag svara dig. Det finns många orsaker till varför jag skulle ha velat amma längre. Det finns forskning som visar att amning ger skydd mot tex barndiabetes. Amningen verkar försena utbrottet av sjukdomen. Min son verkar även ha en viss typ av hudåkomma som inte visade sig förrän jag slutade amma, och jag hade gärna besparat honom klådan under barnaåren då dte ju är svårare att resonera med honom att man inte ska klia sig och sådär. Dessutom är det så bra med amning av små barn, de är ju extra känsliga för uttorkning när de är sjuka - då kan man gå upp på helamning igen, små barn matvägrar ju ofta och vill inte dricka när de är sjuka och hamnar oftare än lite äldre barn på sjukhus för att få dropp. Men bli ammade vill de gärna när de är sjuka, och då får de ju både mat och vätska och ett barn på tre (fyra) år är litet och fortfarande väldigt känsligt för uttorkning.Dte finns många fler orsaker, det här var bara några. Dte är mina egna personliga åsikter och ska bara uppfattas som sådant och det är ett direkt svar på inlägg 23. Och än en gång, jag tycker inte alls att mannen är mindre betydelsefull för att jag ammade. Tvärtom! Ha de bra

TS:vilket bra initiativ till tråd och samtalsämne. Synd att din tråd har kidnappats av kvinnor som lika gärna kunnat diskutera för/nackdelar med amning någon annanstans. Jag hoppas att TS får tillbaka sin tråd och att papporna kan få diskutera detta, eller att vi alla kan diskutera ur mannens synvinkel.