Svar från en såndär "akademiker": Jag hade gärna ammat min son tom tre års ålder, men var tvungen att sluta när sonen fyllde två. Men personligen (obsobs, personligen) skulle gränsen gått vid fyra år för mig.
Min man har alltid stött mig, så jag vet inte hur det hade känts om han inte gjort det. Hade nog inte fixat amningen i sådana fall för han har alltid varit min klippa. Inte alls någon bifigur, utan den viktigaste i mitt och min sons liv.
marko: Visst kan jag svara dig. Det finns många orsaker till varför jag skulle ha velat amma längre.
Det finns forskning som visar att amning ger skydd mot tex barndiabetes. Amningen verkar försena utbrottet av sjukdomen.
Min son verkar även ha en viss typ av hudåkomma som inte visade sig förrän jag slutade amma, och jag hade gärna besparat honom klådan under barnaåren då dte ju är svårare att resonera med honom att man inte ska klia sig och sådär.
Dessutom är det så bra med amning av små barn, de är ju extra känsliga för uttorkning när de är sjuka - då kan man gå upp på helamning igen, små barn matvägrar ju ofta och vill inte dricka när de är sjuka och hamnar oftare än lite äldre barn på sjukhus för att få dropp. Men bli ammade vill de gärna när de är sjuka, och då får de ju både mat och vätska och ett barn på tre (fyra) år är litet och fortfarande väldigt känsligt för uttorkning.
Dte finns många fler orsaker, det här var bara några. Dte är mina egna personliga åsikter och ska bara uppfattas som sådant och det är ett direkt svar på inlägg 23.
Och än en gång, jag tycker inte alls att mannen är mindre betydelsefull för att jag ammade. Tvärtom! 
Ha de bra
Glömde, man slipper då alltså tex skedmatning med salt och sockerlösning varje kvart dygnet runt som man annars måste göra. Har du försökt få i ett sjukt barn det? Det är sk-tjobbigt. Ofta kräks de upp det igen, men amningen lugnar dessutom magen så att de inte kräks lika lätt.
En sak till, jag får inte min störtenvise son att dricka vare sig mjölk eller välling och detta oroar mig enormt! Hade jag fortsatt amma hade det ju inte varit något problem för då hade han fått i sig kalk, men nu är det inte så. Hoppas han snart tar sitt förnuft tillfånga.
Så visst finns det många skäl
daCiss: Och man läser som man väljer att läsa 
Jag skrev inte att forskningen visar att amning motverkar att barn får diabetes, däremot visar forskningen att diabetesen manifesterar sig senare för barn som ammats.
Och mina andra skäl väljer du att inte kommentera Men det gör inget.
OT: marlene: Han gillar inte youghurt och äter minimalt med ost - och grönsaker som kalkkälla, nej det räcker inte. Men jag har börjat göra havregrynsgröt på mjölk och bechamelsåser och andra ställen smyger jag också in mjölk på, så det ska nog lösa sig. Tack ska du ha
Jag lämnar tråden. Gillar inte hårklyverier.
Hej igen!
Kul att du gillade mitt svar.
Kan inte låta bli att kika in Jag tycker det är jättekul med pappors åsikter!
Men det känns som att jag behöver försvara mig och marlene lite:
Jag hade gått in och skrivit här eftersom du i inlägg nr 16 faktiskt frågade om mammornas åsikter:
"Jag ställer mig frågande till de som ammar sina barn när de är från 3 år och uppåt...Jag säger inte att det är FEL!!!!!!!!
Det gör jag inte. För mig känns det helt galet, men för är är det rätt så OK...Jag hade inte vart nöjd om någon kommenterade mitt sätt att uppfostra mina barn...
Men jag undrar varför?? Varför ammar ni era 3-4-5-6 åringar??
---
och "Mammor??? Har pappan något att säga till om i denna frågan?? Eller är det helt upp till mamman huruvuda hon ska sköta detta??"
Annars hade jag inte skrivit något alls av respekt till din inledande TS.
Och jag tycker att marlene var snäll som ville ge mig råd angående min son som inte dricker mjölk, visst det var OT, och det skrev jag också. OT är ju en term man faktiskt får använda här på familjeliv.
Ha en skön helg och lycka till med fortsatt debatt, dte är roligt att läsa om allas åsikter tycker jag!