en tråd för oss medberoende!!!

Hej. Fy, jag orkar inte skriva så mkt, men jag hör ju hemma här.. fast "min alkis" flyttade just ut, men vi har en bebis ihop, så jag lär ju inte slippa honom.. fattade itne att han var alkis, förräns nu när han plötsligt ballade ur totalt, å jag blev tvungen att be honom flytta ut. Fast nu när jag börjat landa i verkligheten å är trygg innanför mina fyra väggar, så inser jag att han varit torrfull hela hösten mer eller mindre, å att det är därför han har hackat så mkt å stört sig så mkt på småsaker.. Det har stressat mig, så jag känner en stor lättnad nu när han är ute. Men märker på  honom att han är på krigstigen mer eller mindre, å kommer att fortsätta tjafsa om sktisaker fast det inte finns någon anledning att tjaffsa mer. Han sa ju att han inte älskade mig å så, så han borde väl vara lättad att slippa bo med mig(som han sa var så jobbig att leva med), men det märks itne. För den goa, omtänksamma person han var förut, när ajg träffade honom och första tiden av vår relation, verkar vara som bortblåst. Den han är nu är HEMSK. Är så skrämmande..

Är så otroligt trött nu.. känns som om jag skulle kunna lägga mig ner å sova i hundra år, men det hinner jag ju inte, med en liten bebis hemma. Men det är skönt å ha något att ägna sig åt, för det som hände sista tiden vi bodde ihop var så otroligt jobbig, knäckande å hemskt. Allting känns som en mardröm av och till.. Hela tiden vi var ihop så drack han istort sett aldrig, eftersom inet jag dricker alls. Men han var ute några gånger, å en del av dom gångerna så spårade det ju ur totalt.. han blev tagen av polisen två gånger, misshandlad å var otrogen.. Usch.

Men men. Nu ska jag gå å försöka sova. Fö ri morgon kommer han för första gången på en vecka för att träffa sin bebis.. VILL inte. Vill inte behöva se honom, men jag msåte ju. Så jag måste försöka hålla mig lugn och inte låta mig bli provocerad av något.

Ledsem: låter som om våra historier är lite lika, nyblivna mammor och vi lever i kaos just nu. Vi ska till beroendeenheten idag på möte trots att sambo börjr på ett öppet behandligshem på måndag. Vill ha den kontakten kvar, dessutom vill även jag höra vilka behandlingsmetoder som finns och så.

Hej!!

Här finns en till nybliven mamma i samma situation.

Jag tycket det är jätte jobbigt att mitt liv nu förändrats

så drastiskt och sorgen över att det inte blev som jag tänkt är

så stark just nu.

Du verkar så stark hur gör du ??

Då jag läser ditt inlägg känner jag igen mig i så mycket som du skriver du skrev att han varit torrfull min sambo var nog det med. Han var så bitter och såg BARA fel hos allt och alla känner igen mig om hackandet hemma man liksom gick på tå för att inte störa honnom.

På Nyårsafton fick jag nog hans rastlöshet och ilska emot mig och familjen blev bara för mycket.Han stack iväg i bilen och körde ut i skogen och söp sig full, han ringde på natten och bad mig komma och hämta honnom då bensinen var slut.

Jag kan inte fattta att han körde runt påverkad av alkohol.

Jag vet att jag inte skall städa upp efter honnom utan han måste få ta konsekvenserna för sitt handlande men jag vill ju inte att

det ska gå åt helvete jag vil att allt skall bli som förut. Jag har sån ångest över situationen och känner mig så himla ensam. Då kvällen kommer så saknar jag honnom så fast om vi pratas vid i telefonen så hatar jag honnom direkt för han är så himla sur och bitter och har sådan självömkan så det står mig ända uppp över öronen. Varför är han så förändrad?

Varför så bitter?

Varför så negativ?

Varför så ego?

Hej !!

TIll dig (I chock:)ser att du också hafft det väldigt jobbigt men vill bara säga att det är ju bra att ni fått hjälp och att han framförallt vill ha hjälp där även du är inkluderad.

Min kan inte ens ta råd som jag eller andra ger honnom, han skall göra allt på sitt vis och jag står helt utanför.

Jag håller mina tummar för er....

Hej! Till Anonym (ledsen)

Jag läste här inne och insåg att det var du som skrev här.Internet världen är bra liten =)

(Jag är exet tilll X och mamma till mellanbarnet).

Jag vill bara säga att jag håller på dig, ta inte emot hans projiceringar, du har inte gjort något fel. Tyvärr har han ingen som helst självinsikt just nu. Jag känner igen mig så tydligt i din situation, jag kan se mönstret!

Jag har varit kraftigt medberoende men har nog äntligen blivit fri (hoppas jag) jag inser att det inte finns något man kan göra för att påverka deras sjukdom. Tyvärr så är det lätt att inbilla sig att bara jag gör si eller så så kommer han inse och ta tag i sig själv. Men den makten har man tyvärr inte. En alkoholist är så fast i sitt förnekande att han kan ljuga så han tror sig själv! Det är jätte viktigt att man inte börjar tvivla på sig själv och sin känsla, vilket en alkoholist är expert på att få en att göra.De är experter manipulera sin omgivning.

Bara för att han inte ligger hemma dygnrak och luktar alkohol betyder det inte att han inte har fått ett återfall! Sjukdomen sitter djupare än så, det är bara att kolla på beteendet och vilket kaos han skapar i sin omgivning!

Det enda sättet att hjälpa alkoholisten är att låta honom ta kopnsekvenserna av sitt drickande! Alltså inte städa upp efter honom eller komma med ursäkter för hans beteende.

Till (ledsen) Han ÄR alkoholist och han är inne i ett återfall, allt är INTE lungt och det är INTE vårat fel!!!

Du är stark, du kommer att fixa det här här.Tänk på vad som är bäst för dig och din lille i första hand!

Kram på er alla

JO förresten, jag lämnar en länk som jag tycker alla medberoende borde ta sig tid att läsa igenom!

www.kulturpool.se/lena/bok6.htm

Här är rätt länk
www.kulturpool.se/lena/utdrag.htm

Här är rätt länk
www.kulturpool.se/lena/utdrag.htm

Fan idag känner jag för att dö.
Förlåt men jag var bara tvungen att få det ur mig.
Jag vill dö.

Hej (Flickvän)
Hoppas att din dag idag har gått vägen trots din känsla.
Morgondagen är snart här och kanske den blir bättre.
Jag vet hur det känns att vilja ge upp och jag lider med dig.
Tänker på dig.

hej! egentligen behöver jag inte vara anonym.. jag har ju inget att dölja, men min sambo har.. därför känns det bäst att förbli anonym så att ingen känner igen min signatur!

Har haft eller skall jag säga att jag har ett helvete med min sambo.. han har missbrukat större delen av sitt liv.. mest när han festat ( som om det är en ursäkt?) vi har vart tillsammans i 3 år och jag har under denna tiden förstått att något inte stått rätt till jämt! han kunde tex gå på pokerkväll en fredag kl 19 och komma hem söndag morgon.. efter det sova i 24/h.
han har legat och sovit på soffan i 24-36/h i oljud av mig och min pojk och senfått reda på att det vart av sömnmedel!
Han har alltid haft ursäkter till varför han gör som han gör.. han har mått dåligt för att han inte haft nåt jobb, sålt knark för att få in pengar till hyran mm mm

jag fick reda på att han brukat rejält från maj- okt 07... fick veta det genom en sk kompis till honom.
Jag dumpade och slängde ut min sambo som flyttade hem till sin mamma.. vi sågs bara då han träffade våran gemensamma son.
Hans mamma beskyllde mig för allting och att jag inte hade varken empati eller känslor för honom ( vill tillägga att hon är alkoholist och att hon sade detta på fyllan såklart)
inte nog med det så ringde hon ner mig två dagar så att jag satt och stortjöt i köket. den helgen var sambon som bortblåst ( han var hemma hos en kompis och ville inte gå utanför dörren )
Jag ville inte bo kvar här!!! vi hade precis flyttat till en större lägenhet och hans mamma som inte var riktigt klok.. så jag sökte ett byte av lägenhet och fick en fullträff i en mindre stad (närmre mina föräldrar)

efter en månad mådde jag dåligt och hur man än gör så kan man ju inte rå för sina känslor så jag gav honom en SISTA schans.. men på det ställde jag ett ultimatum som skulle innebära
1) urinprov
2) familjerådgivning
3) flytta med mig till nya lägeheten
han tackade ja till erbjudandet och sade att han inte ville riskera att förlora mig och sonen för "den skiten" !

har försökt ringa honom ikväll men han svarar inte, säger inte vart han é.. han o en kompis åkte iväg..
All denna oro för att hans kompis mamma ringde mig och frågade om jag visste vart dom var.. då hade hennes son ( min smabos kompis) råkat ringa upp sin mamma ovetandes från sin mobil.. hon satt och lyssnade på deras samtal i 30 min, som bara innehöll cola- pisseprov- stora ögon osv ( vill tillägga att hennes son vart missbrukare av ghb i snart 10 år och hon oroar sig konstant..

så nu är jag här.. dryga 2 veckor innan flytten till nya lägeheten.. och vet inte om jag vill ha med sambon trots allt!
skall jag alltid behöva misstro honom? skall det vara så här jämt? Så jävla LESS HELT ENKELT