en tråd för oss medberoende!!!

Anonym (upp o ner) skrev 2008-01-19 16:42:56 följande:

Hej alla!!

har läst vad ni andra skrivit.. Till återfall, självklart så ska du ställa han mot väggen, även om det är lättare sagt än gjort..

När det gäller mej själv så börjar jag återfå kontrollen, eller iaf kontrollen på mej själv, jag mår mycket bättre nu när jag "skiter" i sambon, jag planerar helgerna och sen får han göra som han vill om han heller vill stanna hemma så är det upp till han..

sen har jag själv börjat träna och sola och bara det gör att jag mår bättre, när jag tänker på mej själv några minuter om dagen.

Jag står fortfarande i valet och kvalet om att prata med han om att vi ska vara ifrån varandra ett tag, men jag vet intew det kanske bara blir värre då

nu väntar sängen och en bebis som har öroninflammation :/

Jag blir så ledsen när jag läser i denna tråd så mycket  sorg

Igår drack min sambo från det han vaknade tills det han gick och la sig. Han tyckte dessutom att vi skulle ha sex, vilket jag sa tydligt nej till!
Det är så hemskr...jag tycker att han är så äcklig och jag föraktar honom  när han dricker  och dricker.
Jag vill lämna honom , men jasg kommer aldrig iväg för jag är så medberoende!!

Hej igen!
Jag vet det är svårt då man älskar dom så mycket.
fast min sorg har nu börjat gå över i ilska och det är faktiskt
rätt så skönt.
Du gjorde helt rätt som ifrågasatte hans drickande
utan att tappa kontrollen, men det verkar inte som om
han vill inse att det börjar bära iväg utför.
Kom ihåg att så länge han inte kan inse att det är fel
så kommer han att fortsätta, och han kommer säkert att
bara bli mer och mer destruktiv och negativ i sitt beteende.
Även om han inte är full inför er så blir barnen drabbade ialla fall eftersom hans sätt kommer att förändras.

I mitt fall så är det också väldigt jobbigt, jag har också känslor för honnom och vi har en son tillsammans på endast 3 månader så visst känns det för jävligt.
Jag fick ialla fall lov att sätta stopp för det som skedde då både jag och mina barn blev offer för hans beteende. Han blev så rastlös och argsint att jag fick nog.
Detta skedd på Ny årsafton så det är ju nyss.

Han har nu ordnat ett boende via kommunen ett såkallat kollektivt boende för personer med alkoholproblem. Där får han lämna urinprov varje morgon och gå på möten.
Vår kontakt idag är inte mycket jag tror han skäms vet ej, han har sårat och svikit mig och barnen att jag rent ut sagt inte kan
berömma honnom för jag vet att fram tills han fick sitt boende så söp han så mycket han bara kunde för han visste att snart skulle det inte gå. Under den tiden ca 2 veckor så var han inte anträffbar och hörde inte av sig alls, han sket i oss.

Jag har berättat för mina allra närmaste om vad som skett, det var faktiskt skönt för jag ska erkänna att jag kännde mig skamsen. Till min mor har jag dock inte berättat hela sanningen för jag ville bespara henne den oron helt enkelt.

Jag lever nu själv med mina barn 12 9 och 3 mån.
Visst det är tufft jag känner en sorg i mitt hjärta över att livet inte blev som jag tänkt mig men som sagt jag vet att jag gjort det ända rätta för min familj.
Jag har tänkt att kanske ta kontakt med någon Alanon-grupp för att möta andra medberoende.

Håller givetvis tummarna för dig, och hoppas att inte ni behöver gå skilda vägar, men det är ändå det enda rätta om han inte kan sluta med att dricka.
kram.........

Hej alla. Jag blir så berörd av allt jag läser. Samtidigt blir jag så förbannad. Förbannad på vad alkohol o andra droger gör mot människor. Inte bara missbrukaren, utan alla runt missbrukaren. Det är svårt att lämna den man älskar. All kärlek man känner till personen bakom missbruket.
Det är ju liksom 2 olika människor.
Min son säger ofta till mig: Ja du mamma, du har det mycket jobbigare än vad jag har. Men jag älskar dig för att du alltid finns för mig. Men hjälp dig själv, för din skull. Du kan inte hjälpa mig det kan bara jag göra.:
Men hur gör man när det är ens barn, ja han är visserligen vuxen, men min son.
Jag klarar inte att vända honom ryggen. Jobbar med mitt medberoende, terapisamtal o Alanon.

Tänker på er alla. Kämpa på , för eran skull.
Kramizar

Jag ska också börja träna, ikväll redan. Jag försöker planera utan honom, men någon gång kommer man ju hem, till honom. Tyst, bitter, grinig, konstig. Jag orkar inte. Jag orkar inte flytta, jag har ingen här. Min familj bor långt bort. Jag orkar inte gå igenom det här en gång till. JAg orkar inte! Jag vill inte att mina barn ska se mig så här. Vill vara glad på riktigt.

Nu är han iväg och handlar lite saker inför imorgon. Jag kan slå vad om att han kommer att köpa öl. "Det är ju handboll". Han har inte druckit på vardagarna, än. Jag märker på honom att han har tappat kontrollen. Han mår skit. Han vet det, jag vet det. Vad ska jag göra? Jag är så ensam, så svag.

Mitt enda hopp är att han får gå på en vända till hos trafikmedicin, ett halvår utan en droppe. Att han då inser att han har ett problem och söker hjälp på riktigt. Det ficcs dock ett par MEN.

Jag vet inte om och när den här perioden kommer att starta, Kommer jag orka tills dess?

Om han inte inser att han har ett problem, kommer det bara vara 6 månaders andningspaus, sedan är vi tillbaks igen.

Om han dricker ikväll ska jag prata med min bror imorgon. Om jag vågar då. Jag är så rädd för hur de kommer att vara mot min sambo och hur de kommer tycka om honom...

Jag igen... Det här är min enda ventil...

Jag märker att jag skyller på mig själv för att han är ute och handlar. Om jag inte hade konfronterat honom igår så hande han kanske varit på bättre humör...

Medberoende?!

hej, tack för alla tankvärda inlägg. Jag har ingen kontakt med min mamma sedan snart sju år tillbaka, men har har hört av henne vid ett par tillfällen. Mycket otrevliga telefonsamtal.

Denna helg har varit en stor ångest-dip i livet. jag känner mig skydlig som inte ser efter henne, som inte bryr mig, som inte orkar hålla kontaken och som inte skäller och gnäller, menändå alltid finns där..

Jag fattade aldrig att mama var alkoholist när jag växte upp. Det var naturligt att dricka på fredag, lördag och söndag och att drick folköl till kvällsmaten.

Först när jag träffade min man vid 28 års ålder förstod jag att något var fel. Han undrade vad mina föräldrar var för ena... vi pratade ju aldrig och de samtal vi hade var bara bråk när jag ställde krav och krav och krav och mamma tjatade tillbaka och sade att jag var en idiot ellr bror duktig eller... ja, han såg att det var en mycket osund och omogen relation. det visste jag ju, men fattade aldrig att det berodde på alkoholen.

Denna helg, i alla fall, så har ångesten varit total. Jag har inte knappt kunnat umgås med mina barn, jag har isolerat mig, orkar inte prata med någon och jag är så ledsen... Jag funderar på när mamma dör och hur det skall bli och varför pappa låter henne gå ned sig, helt utan känslor... bara han får jobba är han nöjd.

HUR skall jag ta mig ur denna sist där jag känner sådan skuld och skam? Jag står för intellektet och jag har insikter och jag är den som har koll, alltså borde jag ta ett större ansvar väl?

Jag håller på att förgås av denna känsla av att jag indirekt bidrar till hennes misär, samtidigt könns det som ett oöverstigligt hinder att lyfta telefnen och fråga hur hon mår. Bara tanken på att ringa henne får mig att bokstavligt må illa och det är svårt att ens skriva om det här.

Jag VET att det inte är mitt fel, men någonstans sitter det någon inombords som söger allt det där mamma alltid har sagt; att jag är ute efter henne, aldrig nöjd om inte det är så att någon annan (hon) är sämre än migsjälv, att jag är egoistisk och självupptagen, att jag kräver för mycketr, att jag är oresonlig och arrogant och att jag är ett stort avskum...

Jag VET att jag inte är allt det där! jag älskar min mamma och jag vill henne allt gott, jag vill att hon andas frisk luft, att hon ör glad och att hon träffar sin barnbarn... jag vill att hon skall veta att jag varit arg på henne för att jag bryr mig och att jag varit arg för att hon inte kom til barnens först lucia på dagis, för att jag var stolt över barnen och ville att mormor skull dela denna stolthet... jag vill att hon skall veta att hon är älskad, men att jag inte vågar ta kontakt, för vad jag än säger så är jag en bov i dramat som bara vill vara destruktiv. Jag kan inte prata med henne om någonting som betyder något, för hon vänder det till att jag har onda avsikter eller att det allt vore bättre om du bara inte hade... eller "jag glömmer aldrig när du..." och så får jag äta upp något jag sagt i vredesmod när hon provocerat mig... själv är hon helt utan skuld för allt jag sagt gjort när jag blivit arg.

Jag önskar att jag kunde stänga av, att inte sakna henne mer vore underbart... ellr om hon inte fanns... då hade jag inte... eller... är det så att man får leva med smärtan resten av livet`?

tack snälla för att du läste hit... jag känner mig kanske lite bättre nu..

Har en killkompis som haft det väldigt jobbigt de senaste åren. Allt har gått åt skogen. Han kommer från en stad 70 mil härifrån för 6 år sen. 2 år innan han flyttade hit dog hans lillasyster i en olycka. Han har inte berättat så mkt mer om det. Är en rättså sluten person. Köpte hus, de som hyrde förstörde det. Advokaten hör inte av sig. Har haft ett par tjejer som det inte funkat med. Den ena tog droger. Jag vet att han druckit en del men har skött sitt jobb å så. Han har hela tiden varit så omtänksam. När han hälsat på leker han med våra barn och jag har kunnat prata med han om allt. Han ringer alltid hit när han har problem men säger att det inte är därför han hör av sig. Svårt att erkänna att det är kämpigt.
Nu va ja å min sambo på fest för ett par helger sen. Denna killen kommer nykter å ser mkt osäker ut. Han undvek ögon kontakt, pratade inte med mig förrän han va full. Jag frågade hur han hade det men han sa att det va lugnt. Kände knappt igen honom. Nu skicka han sms igår att han knarkat. Min sambo ringde upp. Denna killen var då full och han hade tagit amfetamin. Han grät å sa att ALLT kört ihop sig och att han saknade sin syster. Är så jäkla rädd att han ska tappa allt nu. Vad ska jag göra? Jag är ingen nära anhörig, det finns de som umgås mkt mer med honom än vi. Hans föräldrar är kvar i hemstaden. Har aldrig pratat med dom. Jag vill inte va för påträngande men nu är jag riktigt rädd att det ska gå åt helvete. Snälla, snälla, kan någon ge mig råd?