en tråd för oss medberoende!!!

Hej. Fy, jag orkar inte skriva så mkt, men jag hör ju hemma här.. fast "min alkis" flyttade just ut, men vi har en bebis ihop, så jag lär ju inte slippa honom.. fattade itne att han var alkis, förräns nu när han plötsligt ballade ur totalt, å jag blev tvungen att be honom flytta ut. Fast nu när jag börjat landa i verkligheten å är trygg innanför mina fyra väggar, så inser jag att han varit torrfull hela hösten mer eller mindre, å att det är därför han har hackat så mkt å stört sig så mkt på småsaker.. Det har stressat mig, så jag känner en stor lättnad nu när han är ute. Men märker på  honom att han är på krigstigen mer eller mindre, å kommer att fortsätta tjafsa om sktisaker fast det inte finns någon anledning att tjaffsa mer. Han sa ju att han inte älskade mig å så, så han borde väl vara lättad att slippa bo med mig(som han sa var så jobbig att leva med), men det märks itne. För den goa, omtänksamma person han var förut, när ajg träffade honom och första tiden av vår relation, verkar vara som bortblåst. Den han är nu är HEMSK. Är så skrämmande..

Är så otroligt trött nu.. känns som om jag skulle kunna lägga mig ner å sova i hundra år, men det hinner jag ju inte, med en liten bebis hemma. Men det är skönt å ha något att ägna sig åt, för det som hände sista tiden vi bodde ihop var så otroligt jobbig, knäckande å hemskt. Allting känns som en mardröm av och till.. Hela tiden vi var ihop så drack han istort sett aldrig, eftersom inet jag dricker alls. Men han var ute några gånger, å en del av dom gångerna så spårade det ju ur totalt.. han blev tagen av polisen två gånger, misshandlad å var otrogen.. Usch.

Men men. Nu ska jag gå å försöka sova. Fö ri morgon kommer han för första gången på en vecka för att träffa sin bebis.. VILL inte. Vill inte behöva se honom, men jag msåte ju. Så jag måste försöka hålla mig lugn och inte låta mig bli provocerad av något.

usch... har varit så stark i flera dagar, och gjort bra saker för mig själv. Men nu ikväll så rasade jag igenom.. mår så fruktansvärt dåligt ikväll. Impulser att kontakta honom, exet, å böna å be om han iaf ska erkänna att han ÄR ihop med bruden han bor hos nu, som han bedragit mig med.. men han blånekar hela tidne.. och behandlar mig ju som skit fortfarande. Jag har tänkt att det beror på att han är så sjuk att han helt enkelt inte KAN tala sanning. Men fattar inte varför han ska hålla på å ljuga om en sån sak, som är så uppenbar. Är ju likadant som med hans drickande ju.. men jag ska ju itne bry mig. Men just ikväll gör jag det. Och skulel så gärna bara få ett erkännande.. vet.. jag är sjuk jag med just nu. I medberoendet jag halkade ner i en rasande takt, sista månaderna vi bodde ihop. Såg det inte då, men kontrollbehovet och svartsjukan förgiftade mig inifrån, å om jag bara KUNDE slippa se honom någonsin igen, så skulle allt kännas lättare att tackla. men jag måste träffa honom minst en gång i veckan, pga av vårt barn. Fan fan fan. *ONT I SJÄLEN*

Annars var det en så bra länk till den där boken.. läste å fick fräscha upp kunskaperna i hur jag ska agera, måste försöka tänka och vara. Fy.. fattar itne varför jag rasar igenom så just ikväll. Första tiden han var ute var jag bara så lättad över att slippa leva med hans sjuka beteenden, men nu kommer smärtan.. att bli behandlad så illa, fast jag inte gjort honom ett enda djävla skit, gör så ont. Får mig att känna mig värdelös.. fast jag inte alls är det. Hur han beter sig har ju inte med mgi att göra. Beror inte på mig. Och reflekterar inte mitt värde som människa och kvinna.

bra inlägg bortsett från att det inte stämmer att det tar en vecka att bli fysiskt återställd. Den akuta abstinensen varar allra minstt 8 veckor, men man brukar säga att den är tre månader. Sen tar det upp till nio månader till två år för hjärnan att komma i balans, respektive inre organ att läka. En "vanlig" alkoholist har i regel druckit så regenbundet och mkt att det helt enkelt tar tid för hans/hennes kropp att läka. Den akuta abstinensen är visserligen svår, även om skakningar, frossa, illamående och de andra svåra akuta abstinensbesvären lindras inom någon vecka. Men många andra symptom finns kvar, och dessutom fungerar defintivt inte en alkoholists hjärna som den ska på ett bra tag. De psykiska abstinensbesvären brukar nästan bli värre efter några månaders tid. (

Så bara för att en alkoholist lägger av så är inte kampen över. Och definitivt inte efter en vecka. *S* Fast helt klart är att den värsta delen av beroendet inte är den fysiska.. men många underskattar hur starkt det fysiska beroendet är, och hur lång tid det tar att läka fysiskt från de skador som alkoholen ger. Det är många nynyktra alkoholister som inbilllar sig att dom ska börja må bra med en gång, rent fysiskt, å blir chockade när dom inte gör det. Bra information, gärna från en proffessionell alkoholterapeut, brukar vara bra hjälp för att hjälpa den nynyktra att hantera sina fysiska och psykiska symptom på abstinens.

Ha en fin dag.

går han på möten eller så? KUL att det går bra. Hoppas det fortsätter att göra det. Men det är ju en sjukdom som man får leva med, liksom, så riskerna finns ju där ändå, men om han bara tar en dag i taget å försöker att ta hand om sig och sin familj så kommer han nog att klara det.