ledsen över barnlöshet

Jag förstår att det inte är till tröst, i någons läge som förtvivlat försöker få barn, att få höra, jag försökte att få barn i femton år, gav upp och blev lycklig trots allt. Men det jag vill förmedla är att jag förstår varje steg som tas, på ofrivillighetens barnlösas stig. Varje steg! Dessutom vill jag säga: LYCKA TILL med allt!

Hade ingen mens från 1994 till aug 2005, sedan kom det tillbaka.
Försöker nu sen dess att få barn.....
men jag har för mycket mänliga hormoner...
usch.... det är så jobbigt!
Gillar barn sedan jag var själv barn... alltid tänkt att jag ska ha ett familje med barn... Jag är ingen karriärtjej...
Mitt ålder är också riskfullt, 37 år...
Hoppas att det ska lyckas snart!

Jätte jobbigt att ser folk omkring mig har och får barn...
Dubbla känslorna... jag är glad för dem, men ändå är jag ledsen...

jag och min partner har försökt i snart 2 år nu och det blir inget, ska ringa gyn om att få göra tester .
Jag står inte ut snart ..... 

Jag jag vet att jag ska vara nöjd med min lilla tjej jag har nu, men jag längtar så mycket efter en liten till ,hur ska man göra för att klara av denna väntan på en bäbis .i bland kan jag bara sitta å gråta i ensamhet .Och jag e så avundsjuk på alla med bebismagar, nyfödda underverk barnvangs promenader osv . Och det finns ingen att prata med om det här har försökt men ingen tar det på allvar dom säger du e ung ta det lungt men jag vill inte ta det lungt    Hur ska man göra för att stå ut  

Det är skönt att se att man inte är ensam.Jag har precis som andra här svårt att prata om det med omgivningen.Jag vill inte att de ska veta,de kan ändå inte förstå.Man får bara en massa nånsens komentarer eller fejkad sympati.De enda som vet är min mor & syster,vilket inte var meningen.Men de såg på mig att jag inte mådde bra & jag hade inte hjärta att dra någon nödlögn.Har nu ett misslyckat IVF & smärtan är än värre nu.Ska göra ett FET i jan. men har väl inte några större förhoppningar.Men det finns ju inga fel,så det borde ju funka eller?Hoppas det lyckas snart vet inte om jag klarar med fler misslyckanden,varje gång så känns det som om hjärtat slits ur kroppen,skärskillt när man ser andra lyckas utan bekymmer.Har de i min omgivning folk som klagar på att de blir gravida sååååå lätt.Att det inte var meningen,men att det råkade bli så.Tänk om folk kunde lära sig att tänkaefter först innan de uttalar sig.Det är hemst att känna avundsjuka,men kan inte rå för det.

Vi hade försökt i ett år när jag äntligen fick ett + i augusti. Fick sedan missfall två veckor senare..

Skulle varit i v 20 nu, och har de senaste 5 dagarna fått reda på 2 par till som vi känner, som ska ha barn.. Det ena paret en vecka före oss, det andra 3 veckor efter.

Jättekul för dem, men det är skitjobbigt för ens egen del.
Har också en väldigt nära vän som är i v 22 nu, jobbigt att se hennes mage och veta att jag skulle haft en likadan... Vi blev så glada när det visade sig att vi var gravida samtidigt!

Visst, jag har ett barn sen innan så jag ska egentligen inte klaga, men det är 9 år sen jag fick henne. Har velat ge henne att syskon länge, vet att hon längtar och hoppas.

Min gynekolog sa att vi skulle återkomma om vi inte blev gravida igen efter ett par månader. Det har vi ju inte blivit, men jag känner bara just nu att jag inte orkar med...
Man orkar inte tänka på det hela tiden, ska försöka lägga energi på annat ett tag nu.
Ge kroppen och knoppen lite semester!

Jag rekommenderar också boken som Berber skrev om, Unsung Lullabies, om man kan tänka sig att läsa på engelska. Den känns så lugnande och vettig och förstående. Man ÄR normal som känner så här. Kram på er alla!

hej
vi har tagit den största beslutet nånsin efter 3.5 år av ofrivillig barnlöshet. Vi ska vänta,vi ska ut och resa nästa jul.sen ska vi ta och spara dom där jädrans 20.000 för en efterlängtat ivf.här har jag gått och tyckt synd om mig,när det finns människor som har försökt i flera flera år.Det jag hatar mest är när folk undrar..JA..NÄR SKA NI SKAFFA BARN ..ÄR DET INTE DAGS.Eller när ens kompisar är gravida eller har redan fått barn
.vad ska jag svara..jo samma gamla visa.
NE VI SKA VÄNTA,VI SKA BARA UT OCH RESA.Så nu efter många år av att säga ne..vi ska ut och resa.så ska vi ut och resa hehehhe.
Ni undrar nu,men vf ut och resa och vf inte göra en ivf?har ingen förklaring,vill bara vila från alla barntankar.lycka till alla här..kkrraamm

yasmin: förstår hur du tänker. Jag o min sambo har snart hållt på i två år o har inte gjort några behandlingar, men vi ska vänta till feb innan vi sätter igång. passar inte i livet just nu då vi båda bytt jobb o dessutom ska vi gifta oss i sommar, så vi kan få ngt annat att tänka på.

En gammal kompis ringde till mig förra veckan o berättade att hon var me barn efter ett ivf...har redan ett ivf barn. Klart att jag är jätteglad för hennes skull, men jag känner bara att jag inte kunde bry mig mindre....känner mig så hemsk men man kan väl inte göra ngt åt sina känslor...

Man ska aldrig ge upp jag och min sambo var inne på vårt 4 år,trodde inte de skulle bli något.Hade nästan gett upp får jag erkänna,men i feb 07  på stickan! Nu har vår dotter blivit 2 månader.Känslan när kompisar blev gravida var hemsk,jag skämdes över att jag inte kunde glädjas åt andra...Okänsliga kommentarer fick man ju också höra avigt och rätt,precis som om barn är något man beställer,något somm alla har lätt att få.

Jag förstod att min man inte ville ha barn efter de två han har sen tidigare äktenskap, det var konflikt och problemfyllt med modern både före och efter skilsmässan.
Jag själv hade problem med med min barndom med övergrepp, mobbning och att min mor inte var närvarande som en mor ska vara. Så jag ville inte ha barn.
Men med tiden läkte många sår och jag kände mig mogen och levnadsglad tack vare mycket stöd från min man och mina tankar om familj växte fram och jag pratade med honom om detta. Vi var sambos i många år och jag sa att om vi gifte oss så ville jag skaffa barn. Jag trodde han förstod det...
...men efter att vi gift oss många år senare ville han inte ha barn alls. Han har hunnit bli morfar och säger sig skulle skämmas att ha små barn nu (han är 50). Jag blev mycket besviken och känner även sorg.
Jag övervägde skilsmässa och att hitta en ny man men det är min man jag älskar och vill vara med resten av mitt liv. Jag går ibland till en kurator för att prata men det är svårt. Jag får ibland ren ångest av att tänka på att jag aldrig får bli mor. Jag måste acceptera det någon gång. Jag har inte problemet att bli med barn men jag får inte. Och jag känner mig ensam och det är svårt när bekanta och andra frågar om jag har barn eller ska skaffa. Och det är också svårt att träffa hans barnbarn, en underbar liten flicka på 2 år. Ibland tycker jag mitt liv är över bara för att jag inte får barn.
Jag vill respektera fadern, för att skaffa barn borde vara ett gemensamt beslut (tycker jag). Vill inte bara bli gravid utan hans samtycke, vill inte lura honom, även om de tankarna varit där.
Det är så svårt att acceptera. Men som någon skrivit i något inlägg eller om det var en blogg, man får lära sig leva med det.
 

Vi har försökt i 4 år med första barnet inget händer. Man hoppas så innerligt att varje gång att man får symptom å hela baletten. mensen blir sen å det tänds en strimma hopp, Men så kommer tant röd med en fet käft smäll!

Jag röker inte, ja snusar inte, ja dricker inte å har aldrig gjort.
Ja motionerar, ätter nyttigt och bra, tar vita miner och mineraler med de ena och de andra.
Mina vänner föder barn å plussar till höger och vänster.
Medan jag själv  från och till ligger i foster ställning å gråter av smärta och längtan.

Skönt att inte vara ensam.
Jag önskar alla lycka till och att ni får plus en vacker dag!

Hoppas på denna tråden eftersom jag är i precis samma sits. Har försökt bli gravid i över 2 år och inget som helst resultat. Har påbörjat en utredning men inget fel på mig hittills. Min sambos spermier verkade lite långsamma och hade nedsatt rörlighet. Min gyn tipsade om en vitaminkur som otroligt nog fungerade, en månad senare var jag gravid. Tyvärr blev glädjen inte långvarig, missfall i 6 veckan och allt känns skit!!
Nu är vi tillbaka där vi började och det känns som om jag inte orkar med fler misslyckande.. Tilläggas ska att vänner och bekannta blir gravida till höger och vänster...

Vill bara skänka lite hopp. Sju år tog det totalt innan vi äntligen fick de två barn vi längtat så mycket efter. Båda med hjälp av ivf. Känner igen allt ni skriver. Inte fören för ca två år sedan slutade jag tycka det var jobbigt med gravida magar. Trots att jag redan då fått de barn jag önskade. Smärtan och sorgen satt så djupt att det fortfarande fanns kvar då. Nu tänker jag nästan varje dag hur otroligt tacksam jag är. Det finns hopp!

Hej.
Ny i tråden.
Jag blir ständigt ledsen över att gamla klasskompisar och andra på facebook och instagram lägger upp bilder på sina små, eller glatt meddelar att de väntar barn. 
Men än värre är det när jag läser trådar här på FL där folk skriver saker som "Nu har vi försökt i tre månader utan resultat - är det något fel på mig?" eller "Är inne på femte försöket nu och ska testa rosenrot/munkpeppar/bisolvon för nu börjar jag tro att jag aldrig ska bli gravid på naturlig väg!!". Jag blir inte ledsen när jag läser sådant utan arg. Arg och bitter. Och det är inte rättvist av mig att bli så förbannad på de här kvinnorna, men jag kan inte hjälpa det. Här sitter jag mitt uppe i en fertilitetsutredning där de inte verkar hitta några fel, och efter att ha försökt i snart två år.
(jag är medveten om att det finns de som försökt bra mycket längre och som kanske blir irriterade på mig nu, jag behöver bara ventilera)